Kremllojal media hotar Finland och hävdar att EU sprider djävulens idéer

I en nyligen publicerad NATO-studie jämförs texter från 2016 och 2018 publicerade i medier lojala med, eller styrda av, Kreml. Något som man absolut vill få fram, såväl 2016 som 2018, är att det är närmast en löjlig uppfattning att Ryssland skulle vara ett hot mot andra länder. Två år senare, 2020, har vi i den extremt proryska nättidningen ”Lithuanian Sputnik” påståenden att de baltiska staterna tillsammans med USA använder detta, som man hävdar, påhittade ryska hot för att rättfärdiga utplaceringen av NATO-trupper i dessa länder. Och i en artikel förklarar Sputnik hur det verkligen förhåller sig ”Moskva har förklarat att man säger nej till alla planer att attackera något land”. Det känns ju förtroendeingivande… Men hur har vi det med Georgien och Ukraina?

Den ryska nyhetsbyrån TASS har uttryckt sitt stora missnöje med att Finland planerar att köpa in flygplan med kombinerade förmågor. TASS ställer frågan om finländarna inte känner till att alla Iskanderrobotar i Leningrads militärområde inte bara når balterna utan också finländarna. Rysk media är helt klar i sin uppfattning. Det finns inga planer i Ryssland att anfalla någon eller något land. Att Ryssland riktar sina kortdistansrobotar mot sina grannländer det är inget någon ska bry sig om.

I november var det sju år årsdagen av händelserna på Majdantorget i Kiev. Händelser som följdes av den ryska annekteringen av Krim. Att dessa händelser uppmärksammas i Ukraina och i stora delar av den övriga världen tycker man inte om i Kreml. Så därför pumpar man nu ut sin alldeles egen version av vad som hände och hur det förhöll sig vid denna tid. Enligt den ryska historieskrivningen pågår det ett inbördeskrig i Ukraina eftersom landet förlorade sin självständighet efter Euromajden. Från rysk sida hävdar man att Euromajden inte var folkliga protester. Det var istället en väpnad, fascistisk och ryssfobisk statskupp. För att ytterligare krydda den egna historiebeskrivningen hävdar man från ryskt håll att Ukraina planerar att skicka människor med ryska pass till koncentrationsläger. Till och med ”dödsläger” ska ha nämnts.

Europarådet och EU är inte populära i Kreml. I sin iver att framställa såväl Europarådet som EU som opålitliga och skurkaktiga finns det Kremllojal media som på fullt allvar hävdar att dessa sprider djävulens idéer. Vad blir det härnäst?

ROLF K NILSSON

Källa: Disinformation Review/EU East StratCom Task Force e

Konservativ och antikapitalist

Den för många motsägelsefulla rubriken ovan är en beskrivning av mig själv och rubriken på en debattartikel jag skrev för ett tiotal år sedan. Kommer att tänka på den när jag läser Susanna Birgerssons kolumn i Expressen idag (20 januari 2020). Birgersson skriver mycket intressant om konservatismen. Jag håller med om mycket, men inte allt. Kan bara konstatera, och önska, att den konservatism jag identifierar mig hade en ankarplats att förfäkta dessa åsikter ifrån.

I vilket fall här är min decenniegamla text, som jag fortfarande håller mig till:

KONSERVATIV OCH ANTIKAPITALIST – JA, DET ÄR MÖJLIGT

Åsiktsmässigt står nyliberalismen och konservatismen så långt ifrån varandra att jag ställer mig tveksam till att ens kalla nyliberaler för höger. Som själv varande socialkonservativ känns det fel, rent av beklämmande, att vid debatt efter debatt få vara företrädd av ”en representant från högern” som sedan visar sig vara nyliberal. Inte minst det i övrigt utmärkta samhällsmagasinet i radions P1 ”Godmorgon världen” är skyldig till begreppsförvirringen när man presenterar sina paneldeltagare. Konservativa paneldeltagare lyser med sin frånvaro, medan nyliberalerna är kraftigt överrepresenterade. I detta program har nyliberalerna kommit att bli synonyma med höger. Det är dags för oss konservativa att återta ”högerbegreppet” från nyliberalerna. För några år sedan samlades nyliberaler runt om i världen för att marschera för kapitalismen. Så också i Sverige. Riksdagsledamöter, företrädare från framför allt moderaterna och folkpartiet gick med i den s.k. March for Capitalism. Säkert fanns också centerns nyliberaler någonstans i leden. Med lätt bisarra och barnsligt naiva texter på plakat förklarade man sin kärlek till kapitalismen. Givetvis kunde inte ”folkets företrädare” på vänsterkanten låta dessa demonstrationer få fortgå utan att man ingrep och rent fysiskt försökte stoppa dem. Ett tydligt bevis på den bristande respekt det finns för yttrandefrihet och demonstrationsrätt hos den yttersta vänstern när det inte är den egna uppfattningen som förs fram. Givetvis har kapitalistkramarna rätt att få vandra på våra gator också de – även om stolligheterna som fördes fram kunde tas som parodi, som skämt. Men det var inte skämt. Det var en hyllning till kapitalismen. En hyllning till en marknadsekonomi som gått fel, en marknadsekonomi som brutit med det fundamentala regelsystem man måste erkänna för att systemet ska fungera och inte bli ytterligare ett förtryckarkoncept bland andra. Det kapitalistiska samhället har slitit sig från civilisationens gemensamma nämnare, från allt som har att göra med människors rätt till fysisk, själslig och andlig livskvalité. Religionen, idealen, de andliga värdena – ja, allt – har ersatts av ett mål, ett syfte med tillvaron: profiten. Möjligheterna att tjäna pengar där exploateringen av människor ingår som en naturlig och ofrånkomlig del.

Den kloke Wilhelm Röpke
Länge trodde jag att jag var ensam om att förena min grundsyn om en framstegsvänlig konservatism med en antikapitalistisk uppfattning. Men ack så fel jag hade. Problemet är att det idag inte är så lätt att hitta dessa idéer i det svenska bokflödet eller på de svenska tidningarnas debatt- och ledarsidor. Men idéerna finns och har funnits länge – hos kloka personer. Den klokaste jag hittills stött på är den tysk-schweiziske ekonomen Wilhelm Röpke. Jag kan läsa hans texter gång efter annan och bara konstatera hur rätt han har.

Många betraktare ser Röpke som en liberal tänkare och ekonom. Jag håller med Röpke själv som i en av sina böcker konstaterar att han snarare hör hemma inom det konservativa fältet än det liberala. En sanning så god som någon, för mig både tilltalande och fullt logisk.

Det finns flera böcker av Wilhelm Röpke där guldkornen avlöser varandra på sidorna. Jag har valt en bok att plocka några citat ifrån som jag tycker är väldigt förklarande och som tydligt beskriver Röpkes syn. I Ekonomi för millioner, som Röpke skrev 1946, kan vi läsa hur han ser på marknadsekonomin och på kapitalismen. När det gäller marknadsekonomin slår han fast att den är en kombination av frihet och ordning. Visserligen är denna kombination av frihet och ordning, av modell 1946, långt ifrån fullkomlig, men det bästa av de system som finns att välja ibland.

Riktigt glad blir jag när Röpke slår fast ”att samhällslivets genomsyrande av kapitalismen är ett ont som vi måste övervinna, och att de ekonomiska krafternas frigörelse icke bör leda till en förvanskning av livets riktiga värden.”

”Livets riktiga värden”. Vilka är då dessa? Jo, ”folket och samhället, familjen och yrket, privatlivet och en väl nyttjad fritid utgör väsentliga värden, som måste gå före allt annat.”

Wilhelm Röpke är välgörande tydlig. Han lyckas som ekonom att sätta ord på vad som verkligen är av värde i livet och förblindas inte av kurvor, vinstmaximering och vad som vid en första blick kan tyckas vara ekonomiskt sunt förnuft. Han visar med all tydlighet att ekonomiskt sunt förnuft måste kopplas med humanism, andligt välbefinnande och strävan efter livskvalité som inte alltid är detsamma som att sträva efter högsta möjliga ekonomiska vinst.

Wilhelm Röpke tror inte på libertarianismen. Han tror inte på nyliberalernas frustande övertygelse att med sina kalkyler om mänsklig girighet och att i alla lägen sträva efter största möjliga avkastning för att göra den största möjliga vinsten. Han letar efter något annat som ”leder förbi laissez-faire-politikens och planekonomins båda poler, ett tredjealternativ som löser motsägelserna på ett högre plan”.

1946 när Wilhelm Röpke skrev Ekonomi för millioner talade man inte om nyliberaler eller libertarianer. Man talade om ”laissez-faire”. Den extrema varianten av liberalism som också i böckerna beskrivs som Manchester-liberalism.

Ta ansvar för sina liv
Staten har ett ansvar, och staten ska ha ett ansvar, precis som kommuner och landsting/regioner har det. Hur långt detta ansvar sedan ska gå kan alltid diskuteras. Återigen är jag enig med Röpke att det ska vara begränsat. Det får inte gå så långt att det tar ifrån individernas medfödda rättighet att få vara just individer. Det får inte ta ifrån individerna deras frihet att själva forma och ta ansvar för sina liv.

Individen och den individuella självständigheten är ett hot mot alla totalitära idéer och rörelser. Individer som får vara individer, med det ansvar som detta också innebär att respektera och stödja varandra, är garantin för att vi får ett samhälle som slår vakt om respekten för det mänskliga, respekten för vår rätt till livskvalité eller om vi så vill; respekten för de mänskliga rättigheterna.

De största riskerna, de största hoten mot den enskilde individens rättigheter och värde är kollektiviseringen, det är centraliseringen och det är den ohämmade stordriften. Eller för att återvända till Wilhelm Röpkes ord: ”Det gäller att med alla medel frigöra samhället från de stora talens rusgifter, från storhetsvansinne och centraliseringsmani, från överorgan-isation och missriktad standardisering, från ’Bigger-and-better’-idealet i dess överdrifter, för att återgå till det naturliga och mänskliga, det spontana och brokigt mångskiftande. Det gäller att göra slut på en epok, då mänskligheten glömt bort människan själv”.

Det är befriande att läsa Röpkes böcker. Så mycket friskt tänkande där allt i princip är underordnat den mänskliga värdigheten, människans rätt till att få vara lycklig, att bli respekterad och värderad som människa och inte som en produktionsfaktor eller industriell enhet.

För många kan vissa av Röpkes tankar och idéer synas gammalmodiga och otidsenliga. Till exempel när han skriver om proletariseringen av människorna som en av de negativa konsekvenserna av industrisamhället: ”Men att övervinna proletariatet inom vårt eget system kräver en politik som gynnar den mindre egendomen och bondeståndet, decentraliserar stadsbildningen, återupprättar arbetets heder och yrkestanken, människans möjligheter att slå rot i tillvaron.” En politik som gynnar bondeståndet? Är det något vi kan ta med oss in i vårt moderna samhälle? Är det inte totalt förlegat?

Historiskt sett var det bara några ögonblick sedan Röpke formulerade dessa tankar. Vilka är vi att säga att det som tänktes och definitivt var en sanning för ett ögonblick sedan inte är det nu?

Samtidigt som jag tror på frihandel och att frihandeln är till gagn för de flesta tror jag det är ett allvarligt fel att rationalisera bort jordbruket, lantbruket – den näring som bokstavligen föder oss. Vem vet hur vår värld, ja bara vår närmaste del av världen ser ut i morgon? Än mindre vet vi hur den ser ut i övermorgon. Vi måste vara beredda att åtminstone ha resurser tillräckliga att föda vår egen befolkning om vi av något skäl stängs ute från den internationella marknaden.

Marknader är inga naturlagar som för evigt består. Romarriket skulle bestå för evigt precis som Hitlers Tredje Rike och Sovjetunionen. Men så blev det inte. Så är det inte. Allting är föränderligt. Så också handelns avtal, allianser och överenskommelser. Att bibehållaen livsmedelsproduktion som kan föda vårt lands befolkning är en angelägenhet som rör vår nationella säkerhet, vår direkta överlevnad. Det är en förmåga som inga avtal bör få oss att avstå ifrån.

Hökmarks ”En ny giv för Sverige”
I slutet av 1970-talet och början av 1980-talet började de libertarianska idéerna slå rot i Sverige. En av pionjärerna att rekommendera oss att tänka marknadsekonomiskt på alla områden och inte bara på de ekonomiska, var dåvarande ordföranden i Moderata Ungdomsförbundet Gunnar Hökmark. Förvisso en skånsk landsman till mig med många goda sidor, inte minst när det gäller försvarspolitiken där han har bidragit med att försöka få en till-nyktring till stånd när det gäller hur man från svensk sida ser på försvaret och dess uppgifter i en allt annat än lugn och stabil värld. Men det förändrar inte att det var han som med sin bok En ny giv för Sverigeöppnade korken och hällde ut ett koncentrat av de nyliberala idéerna i svensk politik. Först drabbades Moderata Ungdomsförbundet, sedan kastade sig Fria Moderata Studentförbundet hungrigt över tankegodset och sedan var det svårt att kontrollera vilka vägar det tog och vilka effekterna blev.

Med Gunnar Hökmarks En ny giv för Sverige och fransmannen Henri Lepages Imorgon kapitalism fick vi en ny idébank i Sverige, ett nytt idéspår. Vi fick idéer som löpte amok, idéer som likt kommunismen förförde de unga och fick människor att förakta värden och värderingar som andra sätter högt. Kultur, andlighet, social solidaritet, religionen och vårt gemensamma ansvar för de svaga i samhället föraktades, förlöjligades och skulle försvinna i den nya världen där det marknadsekonomiska tänkandet skulle ersätta allt; lagar, regler, värderingar och det gemensamma ansvaret. Det var vinsten som skulle styra vad som hade något värde, vad som skulle ha något värde. Extrem kapitalism gick hand i hand med kraven på ett totalt frisläppande av droger, äktenskapets död och debattinläggen om polygamins fördelar. Endast det människor var beredda att betala för var värt någonting. Det skulle bli en naturlig utrensning. Är det värt någonting betalar man för det. Då får det finnas kvar. Är man inte beredd att betala så försvinner det. Ut med det gamla och in med det nya. Länge leve den sköna nya världen! Någonstans i de yttre sfärerna kunde vänsterextremisterna skaka hand med anarkokapitalisternas ideologiska missionärer, röka en joint och tycka att den gamla världen var för djävlig.

Ett konservativt uppvaknande
Även om vi idag tycks uppleva ett konservativt uppvaknande, ett allt tydligare avståndstagande från nyliberalismens inhumana recept på samhällsomdaning, så har vi i de beslutande församlingarna fått in de nyliberaler som formats under 1980-och 90-talen. Nyliberaler som är ideologiskt skolade och med samma fanatism som den yttersta vänstern. De inser inte att de kan ha fel och för att nå målet är de beredda att offra vad och vem som står i vägen. Här har vi som konservativa ett ansvar att i första hand försöka få in dem på andra tankar. Och om det inte går, göra vad vi kan för att få bort dem från politiken. Den nyliberala högern är en falsk höger.

”Jag är antikapitalist”, förklarade jag under en kaffepaus på nionde våningen i Gamla riksdagshuset. En av de politiska sekreterarna som anser sig själv stå klart till höger blev upprörd, nästan på gränsen till förtvivlad. ”Hur kan du som är moderat vara emot kapitalismen? Det är ju fruktans-värt!” Jag förklarade att jag var motståndare till kapitalismen, men en ivrig anhängare av marknadsekonomin. ”Det är ju samma sak”, förklarade den upprörde och tittade ganska medlidsamt på mig. Det är här vi har en av de stora missuppfattningarna inom den borgerliga politiken. Alltför många är av uppfattningen att kapitalism och marknadsekonomi är samma sak. Det är en företeelse man är positiv till – i alla lägen. Och det är just därför det blir så fel.

Marknadsekonomier fanns förstås redan innan kapitalismen. Kapitalism är, för att återvända till Wilhelm Röpke, marknadsekonomi när den har spårat ur. När jakten på vinst har ersatt alla andra värden, världsliga och andliga. Lyckan räknas i pengar, eller kanske ännu värre i själva jakten på pengar. Här har kapitalisten och anhängarna av densamma en likhet med de hetaste revolutionärerna. Målet i sig är flexibelt, det är kampen, den permanenta revolutionen, som är den högsta existensen, den främsta anledningen till att vi existerar som människor.

För mig är kapitalism lika med jakten på pengar, hänsynslöst utnyttjande av den mänskliga arbetskraften, av natur och naturtillgångar. För mig är kapitalism att få människor att arbeta så mycket de bara kan för så lite pengar som möjligt. För mig är kapitalism ett konstant läge där det finns avsevärt färre jobb att erbjuda än det finns människor. Ett system som på alla sätt gynnar den hänsynslöse arbetsgivaren att hålla nere lönerna, köra slut på personalen medveten om att det står andra i kö, beredda att ta de jobb som finns för den lön som erbjuds.

Kapitalismen – ett utsugarsystem
Kapitalism är ett utsugarsystem och ett hot mot den civiliserade världen, ett system som står i direkt motsats till den socialt ansvarstagande marknads-ekonomin. Konkurrensen inom marknadsekonomin är en grund för systemet. Konkurrens mellan producenter som erbjuder marknaden varor och tjänster där kvalitet, pris och möjligheten att välja är de vapen man slåss med.

Precis som det ska vara möjligt för arbetsgivaren att leta upp lämplig personal för den verksamhet som han eller hon bedriver ska det vara möjligt för den enskilde yrkesmannen/kvinnan att söka sig till en arbetsplats, en arbetsgivare och arbetsförhållanden som han/hon tycker passar bäst.

Visst finns det grader av kapitalism, det ska erkännas. Men när man en gång trätt över gränsen och lämnat bakom sig de regler, överenskommelser och ramar som det innebär att verka i ett marknadsekonomiskt system då har man också öppnat för ett okontrollerat skeende, omöjligt att tygla.

Hur bra system vi än bygger upp, vilka försäkringar som vi än kan erbjuda och låta utnyttjas, så finns det alltid en risk att människor hamnar utanför eller emellan de sociala skyddsnäten. Då måste det alltid finnas ett nät till, det yttersta skyddsnätet som staten eller kommunen står för. Ingen människa ska behöva leva i ett civiliserat samhälle utan tak över huvudet, utan mat eller sjukvård. Det är en mänsklig rättighet som alla samhällen som vill kalla sig civiliserade ska erbjuda sina medborgare.

Men ansvaret slutar inte här. Har dessa människor som av olika skäl hamnat utanför i en situation där de inte kan ta vara på sig själva eller sina närmaste, måste staten/kommunen träda in. Barn till föräldrar som inte uppfyller, eller har möjlighet att uppfylla, de krav som är berättigade att ställa på en vuxen medborgare, ska inte drabbas. Också dessa måste garanteras en trygg och säker uppväxt med rätt och möjlighet till både grundläggande och högre utbildning. Samma villkor måste gälla för gamla och för sjuka. Saknar man möjligheten att med egna resurser klara sin ålderdom eller sin sjukdomstid så måste staten/kommunen finnas där som en garant för ett värdigt liv.

Jag ser gärna ett samhälle där familj, släkt och vänner finns med och gör livet lättare för den som inte kan klara sig själv. Men staten/kommunen måste finnas med som en garant. Som gamla eller sjuka ska vi inte vara utlämnade till andras verkliga eller påklistrade goda vilja och möjlighet att ta hand om oss.

Marknadsekonomi med socialt ansvar är det enda ekonomiska system som kan ge oss materiell trygghet, demokratiskt inflytande, medborgerliga rättigheter, individuell frihet och rätten till ett andligt och religiöst liv. Kapitalismen hotar allt det goda som marknadsekonomin står för.

Vikten av personligt ägande
Med detta sagt vill jag också understryka att jag tror på det personliga ägandet. Jag tror på fria och självständiga företag med olika ägandeformer. Och jag är av den absoluta uppfattningen att småföretagandet är det företagande vi kan lita mest på och sätta vårt hopp till när det gäller att föra det civila samhället vidare.

Det finns alltför många exempel där filialer eller dotterbolag till stora företag, såväl svenska som internationella, väljer att lägga ner verksamheten när vinstmålen inte uppnås. Ofta orealistiskt höga vinstmål. Men uthålligheten, tålamodet, har försvunnit i takt med girigheten. Nu gäller det att redovisa vinst konstant. Ett ständigt flöde av pengar till ägarnas konton, annars har företaget inget existensberättigande.

Att ett företag med huvudkontor på flera hundra mils avstånd från sina fabriker, och med ägare spridda kanske över hela världen, inte har samma känsla för bygden och människorna som arbetar på fabriken på samma sätt som en ägare på plats skulle ha – det är en självklarhet. I detta fall har jag inget emot att till och med kallas reaktionär. Men jag vill ha tillbaka den gamla tidens företagare. Den företagare som drivs av en idé, av en vision och gör allt vad han eller hon kan för att företaget ska kunna ha en verksamhet också nästa år. Företagaren som känner ansvar inte bara för sitt företag som en vinstmaskin utan också för den personal som arbetar där, den tradition och det kunnande som finns i företaget.

Om det inte går lika bra som tidigare, om försäljningen går ner är det kanske dags för att modifiera eller modernisera produkten. I värsta fall kan det vara så att efterfrågan inte längre finns. Vad gör då företagaren, ägaren som bor på orten, som arbetar på företaget, som är etablerad i det lokala samhället? Jo: letar efter en ny produkt. En ny produktion som kan tas upp för att företaget ska kunna drivas vidare, så att de anställda kan behålla sina jobb, att de och deras familjer kan fortsätta att bo och leva i sina hem.

Vad som driver och genom åren har drivit många småföretagare är självständigheten, nöjet att göra något som är bra för sig själv och för andra. Detta utmynnar i att människor har arbete, kan tjäna sitt uppehälle och leva sina liv. Företagarens vinst kan räkans inte bara i pengar, inte bara i den vinst verksamheten redovisar varje kvartal. Vinsten med att driva företaget är också –och det är av stort värde – att ha förmånen att arbeta med något som man tycker om och känner har betydelse.

En fabrik med ägare och ledning långt borta blir en produktionsenhet. Det är inte ett hus med människor av kött och blod. Ägandet blir opersonligt och förvandlas från en ansvarskännande samhörighetskänsla med såväl produktion som de anställda, till ett förhållande med siffror och statistik på en dataskärm. Det är en kolumn i datorn – en utgiftspost – som försvinner, när man väl beslutat att ta den enklavägen och lägga ner, att flytta verksamheten. Men för människorna på platsen är det att förlora sitt jobb, att kanske tvingas flytta från hem och vänner. Att bryta upp när man inte alls har planerat det. Ibland måste förstås ett företag rationalisera, och ibland är den enda utvägen att lägga ner. Men väldigt ofta finns det andra vägar att gå än nedläggning, andra möjligheter att ta till för att verksamheten ska kunna drivas vidare.

En annan negativ effekt är att ansvarskänslan för människorna som arbetar på företaget, det känslomässiga engagemanget, försvinner när personalen förvandlas till anställningsnummer och statistik. Därför föredrar jag under alla omständigheter en mängd småföretag med engagerade ägare hellre än storföretag där ägarna inte har något personligt ansvar för mer än den egna plånboken.

Det multinationella som problem
Avslutningsvis vill jag också säga några ord om de största storföretagen. Man kan i och för sig inte dra alla storföretag över en och samma kam. Det finns storföretag som tar större ansvar, som drivs av en vision mer än den kortsiktiga vinsten. Och det finns småföretag som inte alls lever upp till den idealiserade bild jag ser hos den stora majoriteten av dem. Men ju större företagen blir och ju större makt de får genom pengar, ägande och marknadsandelar, desto större försiktighet måste stater och kommuner se på dem med. Det måste finnas regler och övervakningssystem som förhindrar företagen från att få alltför stor makt som ligger utanför deras kompetens.

Multinationella företag blir alltmer som stater. Tillräckligt stora företag har mer pengar, mer makt och större budgetar än vad många länder har. Multinationella företag får ett inflytande över andra områden än vad som är deras verksamhetsområde. Det är demokratiskt farligt och mänskligt oförsvarbart.

Vi har i många filmer och böcker med framtidsmotiv kunnat se och läsa om hur företag tagit över och delat upp världen emellan sig. Finns stater och länder kvar utgör de mer administrativa enheter underordnade företagens planer och strategier. Vi är inte där än. Men det finns exempel i världen där storföretag med sina maktmedel tagit över och styr mindre nationer, där kapitalismen fritt får råda utan de regler och utan den moral som reglerar marknadsekonomin.

Nej, jag är fortfarande övertygad antikapitalist.

ROLF K NILSSON

Länk till Susanna Birgerssons artikel:
https://www.expressen.se/ledare/susanna-birgersson/lar-av-vanstern-ni-besvikna-konservativa/

Dubbla budskap om Kina från moderaterna förbryllar

På lördagseftermiddagen kom beskedet att utrikesminister Ann Linde har kallat till sig Kinas ambassadör i Stockholm för samtal.
Ambassadören har än en gång uttalat sig hotfullt mot utövare av den svenska yttrandefriheten. Och det är långt ifrån första gången ambassadören gör visit hos den svenske utrikesministern (det lär vara uppe i över 40) för att få veta att hans agerande är direkt oförenligt med hans diplomatiska uppdrag.
Hur länge ska Kinas ambassadör få nyttja sitt frikort för att gång efter annan hota människor som helt agerar i enlighet med den i grundlagen skyddade svenska yttrandefriheten?

Nu vill av alla partier inte moderaterna, enligt sin utrikespolitiske talesperson, att ambassadören ska förklaras oönskad i landet. Skälet till att så inte ska ske, hävdar den moderate talespersonen enligt SVT, är ”…frågan vilka motreaktioner de kommer att genomföra mot oss.”

Vänsterpartiet, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna vill att regeringen ska be ambassadören lämna landet. Moderaterna tycker istället att Sverige ska ha ett gemensamt förhållningssätt med andra när det gäller Kina. Vad nu det kan betyda. Det låter som den gamla långbänken har plockats fram.
Men visst hade det varit bra om EU hade gemensam syn när det gäller hur långt man är beredd att låta Kina gå och få fria händer innan det är dags att säga stopp. Men vi är uppenbarligen inte där än. Om vi någonsin når dit. Vi kan inte bortse från att det inom EU finns länder som mer än gärna – som tack för kinesiska investeringar – begränsar den egna demokratins uttrycksmedel.

Det som denna gång motiverat utrikesministern att kalla ambassadören till sig är att han försökt påverka medias publiceringar. SVT Nyheter har gjort en enkät bland Sveriges åtta största nyhetsredaktioner som vittnar om hur man från den kinesiska ambassaden de senaste två åren kontaktats via mejl och brev med såväl kritik som påtryckningar runt publiceringar. Till detta kan läggas hur Kinakritiska riksdagsledamöter ”uppvaktats” på olika sätt av kineserna.

Den moderata mjukheten förvånar. Inte minst med tanke på moderatledaren Kristerssons tidigare klara och tydliga uttalanden när det gäller den kinesiska ambassadens agerande i Sverige. Han förklarade i en intervju i Svenska Dagbladet att Sverige måste ”stå på sig” och agera hårt mot Kinas ”försök till maktutövande”. Och när det gäller bokförläggaren Gui Minhai förklarade han att ”Sverige måste vara kompromisslöst. Kina måste veta att om de inte släpper Gui Minhai fri så kommer det att påverka alla våra relationer i all framtid”. Kristersson var också mycket tydlig när han fick frågan om den kinesiska ambassadörens agerande mot den svenska yttrandefriheten ”… maktspråket är det enda som inger respekt i Kina – och att Sverige därför måste handla därefter”. Moderatledarens tydlighet är bra. Synd den inte nått fram till partiets talesperson i utrikes frågor.

Sedan kan vi tyvärr aldrig bortse från att det finns starka krafter i Sverige som gärna naggar på yttrandefriheten för goda handelsavtal med Kina.

ROLF K NILSSON

Kina – en farlig vän att ta hjälp av

KOLUMN
Kina har alltid fascinerat. Något mystiskt, skrämmande, imponerande och lockande på en och samma gång. Kina har i flera århundraden lockat till handel. Och gör så också idag. Men det finns stora risker att göra affärer med Kina, att bli partner med kinesiska företag. Eller att låta kinesiska företag investera i svensk infrastruktur, svenska naturtillgångar och inte minst i svenska massmedier. Efter 1968 och under det galna 1970-talet hade vi svenska kommunister som ville kopiera den kinesiska kulturrevolutionen i Sverige och hade Mao Tse-tung som ideologisk ledstjärna. Västvärlden föll för den kinesiska charmen. Det stora genombrottet kom när regimen tillät ”fri” företagsamhet, privat ägande. Driftiga företagare tilläts bli rika, väldigt rika. Kina blev liberalare på alla områden – med några undantag; yttrande- och åsiktsfrihet och kritik av kommunistpartiet. Inte heller medborgerliga och mänskliga rättigheter står högt på agendan i dagens Kina.

Djupt in i partierna
Kina vill ha sin plats i världen, Kina vill bli en dominerande stormakt på alla områden. Tankarna och planerna har funnits länge och västvärlden har svalt varje steg mot detta mål. De flesta västländerna gör affärer med Kina, stora affärer. De flesta låter också kinesiska företag ta över den ena verksamheten efter den andra. Stater, regioner, städer som har dåliga ekonomi och som inte uppfyller EU:s krav på vad som kan begäras av en låntagare erbjuds förmånliga lån från kinesiska intressen med bifogade kravlistor. (Ryssarna knackar också på.) Hur djupt inne i de svenska partierna som kineserna har inflytande är nog omöjligt att ta reda på. Men idag är dessa prokinesiska opinionsbildare inte lika öppna med var de står som för några år sedan.
När jag gjorde min medborgartjänst som riksdagsledamot åren 2006-2010 fanns det anmärkningsvärt många inom det parti jag företrädde (moderaterna) som inte kunde hitta nog med ord för att förklara det positiva med det ”nya” Kina och alla de affärsmöjligheter som fanns att ta vara på. Men – dom fanns i nästan alla andra partier också.
Det fanns till exempel politiker i Göteborg som tyckte att kinesiska borde bli ett obligatoriskt språk att lära sig i gymnasiet. Vi hade kommunpolitiker med långtgående privata affärsintressen i Kina, med ”sommarhus” i områden reserverade för kommunistpartiets toppar. Kanske dags för lite eftertanke? Har vi svenska aktiva politiker och f.d. politiker som har kvar sina hus i Kina? Jag bara undrar.

Målsättningen tydlig
Det som den senaste tiden har avslöjats om Kina och inte minst den kinesiska Stockholmsambassadens agerande visar på ett Kina som inte skiljer sig från andra imperiesträvande stormakter. Kina håller på att köpa upp stora delar av Asien, Afrika och har intressen i Latinamerika. Kinesiska intressen att ha militärbaser utanför Kina växer. Den kinesiska målsättningen är att Kinas krigsmakt år 2035 ska ha moderniserats, för att några år senare vara i ”världsklass”.

I början av året var Kinas militärbudget lika stor som Rysslands, Japans, Sydkoreas och Indiens – tillsammans. Enligt FOI siktar Kina på att på några decennier ha passerat USA när det gäller militärutgifter. Kina strävar efter en militär förmåga så att man kan besegra USA i strid. Hangarfartyg, långdistansbombare, modernare missiler, stridsvagnar och attackflygplan är under konstruktion och produktion. I början på året anlade Kina sin första militärbas utomlands – i Djibouti, på Afrikas Horn. Fler lär vara på väg.

I september i år slog MUST larm om att flera hundra kinesiska forskare med kopplingar till den kinesiska militären har haft sin verksamhet förlagd till svenska universitet och högskolor. Tidigare chefen för MUST, Stefan Kristiansson, kunde krasst konstatera att svenska skattemedel är med och bidrar till Kinas militära förmåga.

Militära intressen
På universitetet i Lund har man genomfört totalt närmare 1400 sampublikationer med Kina under de senaste tio åren. Samarbete med forskare som har anknytning till den kinesiska militären har genomförts vid över 50 tillfällen. Den australiske forskaren Alex Joske förklarade för SVT för inte så länge sedan att andelen forskare i Sverige som hör hemma i den kinesiska befrielsearmén är större än i andra länder. Och för att strö salt i såren så slår han fast att svenska universitet har bidragit till den kinesiska militärens utveckling.

Vi har bara den senaste tiden kunnat ta del av FOI:s rapport om kinesiska miljardinvesteringar i svenska företag och verksamheter. Det ser likadant ut i andra länder i Europa. Den aggressiva ton som den kinesiske ambassadören i Stockholm uppvisar och de antidemokratiska krav han ställer på Sverige tycks öka i takt med Kinas ekonomiska investeringarna.
På grund av Kinas starka ekonomi och stora investeringar i västvärlden tystas ofta kinesiska överträdelser ner, eller så lyfts aldrig fram.
I Sverige har vi exempel på kinesiskt spionage (där spionerna tagits på bar gärning) som endast resulterat i en mild tillsägning. Det utsatta företaget har inte anmält det inträffade med rädsla för att kineserna skulle stryka sina beställningar eller ställa in sina utlovade investeringar. Vanligt förekommande? Ingen vet mer än de drabbade.

Vem påverkar vem?
När Göran Persson som statsminister var på officiellt besök i Kina i november 1996 prisade han den politiska stabiliteten i landet. Men på resan fanns politiker, tjänstemän, diplomater och svenska affärsmän. Åtminstone en del svenska affärsmän lät sig inspireras av statsminister Persson. Vid mer än ett tillfälle har svenska riksdagsledamöter på besök i Kina kunnat vittna om hur svenska affärsmän på plats, precis som statsministern för ett antal år sedan, prisade den politiska stabiliteten i diktaturen. Man önskade att det skulle se ut mer i Sverige som det gjorde i Kina. Var det inte sagt någon gång att svensk handel skulle inspirera och påverka kineserna i demokratisk riktning? Så det kan gå…

Inga kinesiska företag får investera i utlandet utan godkännande av staten. Investeringarna görs för att de på något vis gagnar Kina. Kinesiskt stöd har ett pris. Och priset är att demokrati, mänskliga fri- och rättigheter förminskas i takt med investerarens önskemål.

Rapporterar de gamla Stasi-svenskarna till Moskva idag?

Det 9 november var det 30 år sedan Berlinmuren föll. En länk i den kedja av händelser som ledde till de kommunistiska diktaturernas, inklusive Sovjetunionens, fall. Det är många som skrivit om Berlinmuren i dessa dagar. Om när den föll, när den byggdes, konsekvenserna av den när den stod där och efter att den försvunnit.

Men det finns en del som det inte talas så mycket om just i detta sammanhang; Stasi och den kommunistiska säkerhetstjänstens medhjälpare och informatörer.

Många av Stasis informatörer och medhjälpare som verkade i väst försvann när ”DDR” lades ner. Många säkert glada för att de kommit undan så väl sina uppdragsgivare som för att de inte blivit avslöjade.

”DDR” hade vänner i Sverige. Dom fanns överallt i det svenska samhället. Där fanns de öppna ”DDR”-vännerna och där fanns de som gjorde tjänster för den kommunistiska diktaturen av ideologiska skäl men också de som gjorde det för pengarna skull. Det är inte alltid lätt att se skillnad på dessa.

Vi vet inte hur många informatörer, agenter eller medhjälpare som den östtyska regimen hade i Sverige. Alla möjliga siffror har nämnts, från ett hundratal och uppåt. Vad som ofta glöms bort och kommer i skymundan är att Stasis informatörer och olika grader av medhjälpare inte försvann eller gick upp i rök när deras stat gjorde det. Dom fanns kvar. Och varenda en av dem fanns/finns också registrerade i Moskva. En kopia av varenda Stasirapport skickades till Sovjet. Det obehagliga förhållandet råder att arvtagarna – i dagens Ryssland – till de sovjetiska underrättelse- och säkerhetstjänsterna har tillgång till dessa uppgifter. Här finns tiotusentals personer som kan utnyttjas för att de fortfarande är lojala med den gamla härskarstaten (vi har ju en gammal KGB-officer som president i dagens Ryssland). Att Ryssland på olika sätt direkt eller indirekt har utnyttjat gamla Stasimedarbetare är ingen större hemlighet. Inte minst när Nordstream etablerat sig runt om i Europa. Många av dessa gamla Stasiinformatörer har säkert inte känt sig bekväma med att återuppta sina gamla värv. Men i ”valet” mellan att bistå de ryska intressena eller bli avslöjad som gammal Stasimedarbetare har det kanske varit lätt att återträda i främmande makts tjänst.

Svenska SÄPO har tillgång till listorna på dem som funnits i Sverige och på olika sätt bistått Stasi. Uppgifterna är belagda med sekretess i 70 år. Man måste ställa sig frågan varför. Varför vill inte våra regeringar oavsett om dom varit borgerliga eller socialdemokratiska offentliggöra dessa namn? Och varför är såväl socialdemokraterna som moderaterna motståndare till ett offentliggörande? Jag kan bara komma på det obehagliga svaret att det finns allt för många både kända och okända partiaktiva socialdemokrater och moderater som finns med på dessa listor. Och att den fromma förhoppningen är att när sekretessen en gång släpps är alla inblandade och de som kände till dem döda sedan länge.

Det 2 mars 2010 hade jag tillsammans med dåvarande riksdagskollegorna Hans Wallmark, Mats Johansson och Carl B Hamilton en debattartikel i Dagens Nyheter där problemet med de förhemligade Stasimedarbetarna togs upp. https://www.dn.se/debatt/sapo-maste-oppna-arkiven/ Egentligen har ingenting hänt sedan dess.

Det har snart gått tio år sedan artikeln i DN och nu kanske mer än någonsin sedan Berlinmurens fall finns det anledning att åter ställa kraven på ett offentliggörande. Och det inte bara av historiska skäl.

Många av Stasis gamla informatörer rekryterades som unga. Idag män och kvinnor på höjden av sina karriärer. Vissa finns säkert på känsliga poster inom såväl det privata näringslivet som inom offentlig förvaltning och politiken. Det finns säkerhetsskäl att få dessa arkiv offentliggjorda.

Var i det svenska samhället finns då dessa? Överallt! Stasi hade sina tentakler inom försvaret, rättsväsendet, politiken, i skolvärlden, inom kyrkan, i media, på våra högskolor och universitet.

Finns gamla Stasimedarbetare från före murens fall som idag rapporterar till Moskva istället för Berlin?

Det är dags nu, öppna arkiven!

ROLF K NILSSON

Ryssland ”oroar” sig över norska försvarssatsningar

Potentaterna i Moskva tycker inte om när demokratierna i väst stärker sina försvarsförmågor. Nu är det Norge som får kritik från den ryske utrikesministern.

I torsdags förklarade det ryska utrikesdepartementet sin ”oro” över att Norge ökar sina försvarsutgifter och menar att investeringarna är riktade mot Ryssland.
Ryssarna upprörs över att de norska försvarsutgifterna per capita är de högsta i Europa och det näst högsta bland Nato-länderna. Att Norge är ett till ytan stort land med förhållandevis få invånare är sekundärt när statistik ska användas som propaganda. Inte heller den ryska upprustningen i Murmansk och hela Barentsregionen generar de ryska angreppen.
I ett uttalande hävdar den ryske utrikesministern Lavrov att: ”Norge moderniserar sin militära infrastruktur och köper moderna vapen. De militära utvecklingsplanerna har uppenbarligen spjutspetsen riktad mot Ryssland.”
Att ryssarna är inte gillar den norska anpassningen till den verklighet vi i norra Europa befinner oss i förvånar inte. Inte heller att ryssarna har åsikter om hur Norge hanterar sitt medlemskap i Nato. Till exempel att militära enheter från andra Nato-länder övar i Norge tillsammans med norsk militär. Norska militära övningar gillar man inte heller utan påtalar att dessa hålls allt närmare de ryska havs- och landgränserna.
Nu kräver den ryske utrikesministern Lavrov att norrmännen ska förklara ”sina militära förberedelser vid Rysslands gränser”. Det säger alltså utrikesministern i det land som annekterat Krim och förnekar rysk militär närvaro inför övertagandet.

Stå på Norge!

ROLF K NILSSON

35 år sedan polske frihetsprästen mördades

Jerzy Popiełuszko – många känner säkert igen namnet. Fler borde göra det. I år är det 35 år sedan han mördades.
Den 19 oktober 1984 hämtades den katolske prästen fader Jerzy Popiełuszko av den kommunistiska hemliga polisen i Polen och fördes bort. Han torterades och mördades.
Under 1980-talet gav Popiełuszko sitt helhjärtade stöd åt den fria fackföreningen Solidaritet. Han fungerade också som präst för arbetare vid ett av Warszawas stålverk under 1980 och 1981.

Jerzy Popiełuszkos tragiska död uppmärksammades i Polen dagen före årsdagen av mordet då president Andrzej Duda lade en krans på prästens grav i Warszawa.
President Duda berättade för närvarande journalister om Popiełuszkos betydelse för händelserna i Polen och beskrev prästen som en nyckelfigur i Polens moderna historia. Jerzy Popiełuszkos död blev ett avgörande ögonblick på Polens väg mot frihet från flera decenniers kommunistiskt förtryck.
Under tiden då undantagslagar rådde i Polen ledde han varje månad en ”mässa för fosterlandet” som drog tiotusentals människor. Han fördömde kränkningarna av de mänskliga rättigheterna och krävde värdighet och frihet för det arbetande folket.
Jerzy Popiełuszko erkändes 2010 av den romersk-katolska kyrkan som martyr.

Jerzy Popiełuszko var bara 37 år gammal när han mördades. Hans grav i Warszawa har lockat miljoner besökare både från Polen och andra länder.

ROLF K NILSSON

Ryssland vill se ett instabilt Europa i kaos

Rubriken i Aftonbladet på måndagen fick säkert en och annan att hicka till. ”Ryssland redan i krig med Europa”. Det är ödesmättat. Om det nu skulle vara så att Ryssland inte är i krig med Europa så tycks det vara förutbestämt att det blir så.

Aftonbladets utsände har fått träffa den ryske oberoende militäranalytikern Vadim Lukasjevic. Hans budskap är klart och tydligt ”Vi (Ryssland) är redan i krig mot Europa. Fast ni har inte begripit det”. Kan det var så illa? Ja, beklagligt nog kan han ha rätt i båda sina påståenden.

Enligt Lukasjevic bestämde sig Putin i början av sin andra period som president att han skulle försöka sitta kvar vid makten så länge som möjligt. Därför gällde det att ta kontroll över den politiska makten i Ryssland. Demokratin var ingen vapendragare som skulle gagna honom därför har han också motarbetat den sedan dess.

Putin har för att bygga upp det inhemska stöder runt sin person använt sig av den klassiska metoden att skapa yttre fiender. Och det var ganska lätt för honom att bestämma sig för vilka dessa skulle vara – Nato och EU. Direkt fick han i Sverige en femtekolonn att medvetet eller omedvetet gå hans ärenden. Vänstern i Sverige har aldrig gillar Nato och när sedan Sverigedemokraterna visade sig vara lika starka motståndare fick Putin, när det gäller Nato, vapendragare både till vänster och till höger.

När det gäller EU som företeelse och svenskt EU-samarbete har vänstern till vänster om socialdemokraterna alltid varit motståndare och nu fick man understöd också i denna fråga av Sverigedemokraterna. Socialdemokraterna har alltid varit splittrade.

Till skillnad från sin företrädare på presidentposten, Boris Jeltsin, såg den gamle KGB-officeren Putin nyttan av en stark, mycket stark, krigsmakt både för internt och externt bruk. En stark krigsmakt får fiender såväl hemma som utomlands att känna sig osäkra. Den ryska ekonomin gick bra och Putin satsade pengar på militären. Och på att modernisera de ryska kärnvapnen.

Ryssland har ett stort mål – att ställa till problem och skapa oro i västvärlden. Vi har kunnat se hur man från rysk sid använder sin militär både öppet och offentligt och sedan med stor indignation tillbakavisar alla påståenden om rysk militär inblandning. Krim är det mest flagranta exemplet.

För Aftonbladet berättar Lukasjevic om det ryska arbetet att skapa femtekolonnare inne i de europeiska länderna och som går Rysslands ärenden. Som exempel på sådana femtekolonnare tar Lukasjevic upp Italiens Matteo Salvini och Frankrikes Marine Le Pen. Båda får direkt finansiellt stöd från Ryssland. Men dessa är bar toppen på det ryska understödsprogrammet där politiker i Västeuropa får stöd som går ut på att gynna Rysslands intressen.

Lukasjevic säger till Aftonbladet: ”Ryssland vinner detta krig eftersom Europa inte begriper att de är under attack. De ser varje operation som en enskild händelse men binder inte ihop trådarna.”

En av Lukasjevics påståenden måste betraktas som extra intressant. Och det är när han hävdar att de främsta skälen för att Ryssland gick in i Syrien är för att hindra byggandet av en pipeline från Mellanöstern till Europa för naturgas. Ryssland är berett att gå långt för att Europa även i fortsättningen ska vara beroende av rysk energi. Europa blir så mycket lättare att sätta under press då.

Vi har i vår direkta närhet Nordstream de av Ryssland kontrollerade gasledningarna genom Östersjön. Ett gasprojekt med många svenskar engagerade som på beställning försvarar detta ”fredsprojekt” och inte nog kan bedyra Putins fredsvilja och ointresse för Sverige. Svenska kommunpolitiker har i samband varit med intresserade för deras egen ekonomi än för rikets säkerhet. Också en form av femtekolonnare.

Flyktingsituationen gynnar de ryska intressena och i Moskva ser man gärna att problemen för Europa fortsätter – och blir större. Stora flyktingströmmar från olika håll destabiliserar Europa. Flyktingkaos i Europa är ett ryskt önskeläge.

Lukasjevic tror inte att Ryssland vare sig vill eller tänker anfalla Sverige. Sverige är för litet och för ointressant. Huvudfiende i Europa för Ryssland är Storbritannien, Tyskland, Frankrike och Italien. Ryssland vill göra dessa länder svaga och ett verkställt Brexit står också på en ryska önskelistan.

Också ger han gärna råd till Europa. Fatta att det är krig, håll fast vid sanktionerna mot Ryssland och fortsätt kräva Krims återlämnande. Europa måste skydda sig mot allt ryskt inflytande – allt är ett spel från Kreml. Han tycker att Europa borde beslagta fastigheter som ägs av ryssar i de stora väststäderna och han begriper inte de europeiska banker som bistår Ryssland med att tvätta pengar.

Sedan kan jag inte hindra att tanken slår mig: kan det vara så att allt detta som Aftonbladet har fått veta och som nu inte minst på nätet sprids till det svenska folket är medveten desinformation från Ryssland. Desinformation för att skrämmas? Jag tror det inte, men jag kan inte heller säga att jag avvisar risken att det förhåller sig så. Oavsett vilket måste vi få ett mycket starkare försvar än vad vi har planerat för idag. Och rikets säkerhet är en fråga som rör lokalpolitiker lika mycket som rikspolitiker. Något som borde slås fast i lag.

ROLF K NILSSON

Högerns program från 1919 inspirerar

För snart tio år sedan skrev jag bifogad artikel som tog upp vilka företrädare jag som väljare vill ska företräda mig. Egentligen är det inte mycket som har förändrats. Och med anledning av den moderata partistämma som just nu pågår kan det finnas anledning att plocka upp denna 100-års jubilar.

Jag vill ha mer sunt förnuft och mänsklighet i politiken. Jag vill att de politiker vi väljer också ska vara våra företrädare. Därför är det viktigt att varje vald politiker har uppgiften att använda sitt sunda förnuft, sina känslor och kunskaper när han eller hon fattar beslut i våra, väljarnas, namn.

Vad är det då som står i vägen för detta? Varför är det inte så idag? Det finns inget enkelt svar. Det är många faktorer i kombination som hindrar ett verkligt folkstyre.

Politiken idag är toppstyrd och detaljerad. Ju fler detaljer vi ser i partiernas program desto mindre utrymme finns för sunt förnuft, politiska diskussioner/debatter och gemensamma lösningar.

Redan innan frågorna kommer upp till en symbolisk debatt i våra valda församlingar är partierna och deras företrädare helt låsta eftersom man har internbeslutat hur varje fråga ska lösas ner till detaljnivå.

Detaljismen är demokratins och folkstyrets fiende. Ju fler detaljer och ju längre ner i de beslutande nivåerna som det finns fastlagda partiplaner desto starkare bli toppstyrningen och tjänstemännens kontrolluppgifter.

I detta sammanhang kan man ju också plocka in subsidiaritetsprincipen om att alla beslut ska fattas på så ”låg” nivå och så nära de berörda som möjligt. En princip som ofta diskuterades och hyllades i de första EU-valen vi som svenskar deltog i. Och om jag inte minns helt fel åtminstone allianspartierna anslöt sig till.

Partierna ganska lika

Det finns ingen enskild politiker som kan, eller kan ta till sig, hela sitt partis partiprogram – knappt ens på det egna området. Därför finns det politiskt tillsatta tjänstemän som ska bistå och hjälpa till. Detta är en god tanke. Men alltför ofta har dessa tjänstemän en dubbel agenda, en dubbel lojalitet som de mer eller mindre tvingas in i. Dels ska de vara lojala med ”sina” riksdagsledamöter. Men de har också en lojalitet uppåt som de inte så sällan påminns om. Tjänstemännen är anställda av partiledningar, gruppledningar etc. och tvingas i sina tjänsteutövningar alltför ofta agera poliser vars uppgift är att se till att de valda representanterna för Sveriges folk håller sig till de beslutade detaljerna och inte avviker när förslag, reservationer och kompromisser sätts samman. Partiernas pressavdelningar får mer uppgiften att stoppa ledamöternas kontakter med media än att fungera som den hjälpande hand de förväntas vara.

De politiska partiernas inre strukturer ser också ganska lika ut. Problemen med demokratin och inflytande underifrån är skrämmande lika. Detta trots att hela den organisatoriska apparaten finns där för en synnerligen levande och kreativ demokrati.

Ska vi kunna få människor som är villiga att satsa på politiken, dela med sig av sina erfarenheter och komma fram till beslut som är medborgarna till nytta måste dessa få ett handlingsutrymme, en möjlighet att utnyttja den egna kraften och förmågan. Dagens politiker håller på att förlora den egna initiativkraften, förmågan att självständigt komma fram till politiska lösningar eftersom det redan är beslutat hur de ska tänka och resonera ner i minsta beståndsdel av samhällsbyggandet.

Valet ska ha betydelse

Vad spelar det för roll vilken politiker jag väljer, när han eller hon är låst av detaljerade planer och andras godtycke på bekostnad av den egna förmågan? Planer och program som media ofta använder emot den förtroendevalde när han eller hon avviker från det skrivna ordet.

Partiprogram måste vara enkla och övergripande. Inte minst för att människor ska kunna se skillnaderna, kunna bedöma alternativen utan att först behöva gå en högskolekurs i jämförande partikunskap. Men framför allt – för att det ska göra en skillnad beroende på vem jag väljer att låta mig företrädas av. Den som väljes måste få ta det förtroende med sig som väljarna gett in i de beslutande kamrarna. Och där fritt kunna använda sin egen intelligens, förmåga och omdöme.

Allmänna Valmansförbundet 1919

Så här såg partiprogrammet ut som Allmänna Valmansförbundet antog på sin stämma den 2 december 1919.

”Den svenska högern är ett nationellt parti. Den sätter fosterlandet främst, dess väl över individers och klassers särintressen.

Den svenska högern känner sitt ansvar för det Sverige, som vi ärvt av fädren och en gång skola lämna i arv till kommande släktled. Den anser all utveckling böra bygga på det beståendes grund. Den är i denna mening samhällsbevarande.

Den svenska högern är reformvänlig. Den erkänner, att det svenska samhället har mycket att lära, mycket att förbättra. Erforderliga reformer böra ske för folket och genom folket. Känslan av ansvar och samhörighet med riket, med fosterlandet skall därigenom stärkas. Reformerna böra syfta till hela folkets bästa. Den svenska högern är ett folkligt parti.

Den svenska högern betraktar äganderätten som en nödvändig förutsättning för en lyckosam samhällsutveckling.

Den svenska högern ser i arbetet det enda säkra medlet att åstadkomma varaktigt enskilt och allmänt välstånd. Den enskilde måste lära att lita på sig själv. Det allmänna bör stödja honom i hans strävanden att genom eget arbete skapa sig en tryggad ställning.

Den svenska högern anser hem och familj utgöra hörnstenar för vår samhällsbyggnad.

Den svenska högern uppfattar den kristna tro, på vilken våra fäder levat och dött, som en uppehållande och renande kraft i samhället, vilken bör vårdas som vår dyrbaraste egendom. Den fordrar, att allt framgent vår folkuppfostran skall vila på kristen grund.

Utgående från dessa grundsatser vill högern verka för:

Rikets oberoende. Värn för dess yttre säkerhet. Mellanfolklig rättsordning för fredens bevarande. Samförstånd i Norden.
Värn om vår historiska författning. Kamp mot maktmissbruk och klassförtryck. Undertryckande av anarkistiska strävanden.
Lydnad för lagarna. Färre lagar men goda.
Uppfostran till självansvar. Fri tävlan för alla dugliga. Lön efter duglighet, utbildning och ställningens ansvar.
Förenkling av förvaltningen. Förtjänst och skicklighet enda befordringsgrunden. Statens ämbeten inga partibelöningar.
Bevarande av enskild äganderätt till främjande av självständighet, företagsamhet, arbetsflit och sparsamhet.
Ett starkt näringsliv, fritt från förkvävande statstvång och tryggat mot socialiseringshot. Planmässigt utnyttjande av våra naturliga hjälpkällor. Förbättrad samfärdsel. Kontroll över monopolbildningar och truster.
Jordbrukets stödjande och skyddande som landets huvudnäring. Bondeklassens bevarande. Förbättrad jordbrukskredit. Hjälp till bildande av nya bondejordbruk, småbruk och egna hem.
Arbetsfredens tryggande. Åtgärder till förekommande av samhällsförlamande arbetsinställelser.
Sparsamhet med statens och kommunernas medel. Varsamhet i beskattningen. Skatternas avvägande efter rättvisa grunder under hänsynstagande till näringslivets bärkraft.
Socialt framstegsarbete. Framsynt bostadspolitik till främjande av folkhälsa, sedlighet och hemmens ekonomi. Hjälp till självhjälp. Folknykterhetens främjande.
Fördjupad folkbildning. Skolväsendets ändamålsenliga utveckling under hänsynstagande till de ekonomiska betingelserna. Främjande av praktisk yrkesutbildning.
Stärkande av hem och familj. Fostran till sedlig kraft. Kristendomsundervisning i skolorna. Kyrkans bevarande. Sveriges folk ett kristet folk.”

Med inte speciellt många, men dock, tidsanpassningar och justeringar skulle ett politiskt parti som vill ge makten till de förtroendevalda kunna gå till val idag på ovanstående program.

På många plan saknar jag ”Den svenska högern”…

ROLF K NILSSON

Tjeckisk statyflytt blir nazism i den ryska hetspropagandan

I Moskva tycker man, milt uttryckt, inte om att den historiesyn som det gamla Sovjetunionen en gång proklamerat som den enda och eviga sanningen ifrågasätts. Så gott som samtliga länder i det en gång sovjetkontrollerade Europa drabbas eller har drabbats av den sittande regimens anklagelser och desinformationsaktioner.
De baltiska länderna och Polen, tillsammans med Ukraina, har varit favoritmål för Kremls attacker. Men den senaste tiden är den tjeckiska republiken som hamnat i skottgluggen.
Extra stor upprördhet blir det när de nu fria och oberoende länderna vill plocka bort symbolerna från de kommunistiska diktaturernas förtryck.

Det lokala styret i distriktet Babunec i Prag har beslutat att avlägsna statyn av den sovjetiske marskalken Ivan Konev som var befälhavare över de sovjetiska militärstyrkor som tog över Tjeckoslovakien efter nazisternas tillbakadragande. Statyn kom upp 1980 och har sedan kommunismens fall funnits kvar som en plågsam påminnelse om en tid och ett förtryck det tjeckiska folket inte vill ha tillbaka. Tjeckiens president, den proryske Milos Zeman, förklarade i september att han är av åsikten att statyn ska stå kvar…

Borgmästaren i Babunec, Ondrej Kolar, har av Moskva bland annat anklagats att agera som en nazitysk partirepresentant. Han har också dödshotats för beslutet att flytta på sovjetstatyn.

Krossade Ungernrevolten
Det nuvarande ledargarnityret i Ryssland vill precis som sina sovjetiska företrädare se marskalk Konev som Prags befriare. Och därmed en man som tjeckerna borde begripa att de står i evig tacksamhetsskuld till.

Det råder delade meningar om röda arméns ”befrielse” av Prag. Tjeckiska historiker menar att tyskarna redan flytt staden när de sovjetiska trupperna anlände. Marskalken Konevs militära karriär slutade inte med andra världskriget. Konev var 1956 befälhavare för Warszawapaktens väpnade styrkor och ledde insatserna med det ungerska upproret samma år. Han fanns med när Berlinmuren byggdes och han deltog i planeringen av den sovjetiska inmarschen i Tjeckoslovakien 1968.

För många i Prag, för många i Tjeckien, symboliserar Konev de bajonetter som den kommunistiska diktaturen vilade på. Den ryske utrikesministern, Sergej Lavrov, har uttryckt sin förtrytelse över flytten av statyn och förklarade sig vara ”rasande över detta cyniska beslut”. Den ryske senatorn Sergej Tsekov hotar med en kraftfull reaktion från Ryssland. Han säger att det är mycket möjligt med ekonomiska sanktioner från rysk sida.

”Gauleiter”
Också den ryske kulturministern, Vladimir Medinski, har gått till angrepp mot tjeckerna och kallar Ondrej Kolar för ”gauleiter”. Inspirerad av sin egen upprördhet spekulerar kulturministern i vad han menar kan bli tjeckernas nästa steg – att bränna ryska böcker.

Det kanske fräckaste lögnen som just nu pumpas ut från den ryska trollarkipelagen är att Sovjetunionens ”befrielse” av Polen började den 17 september 1939. Det var det datum då röda armén gick över Polens östra gräns och tillsammans med Tredje Rikets arméer tog upp striderna mot de polska styrkorna. Knappt två veckor senare hade Hitler och Stalin delat Polen mellan sig. Sanningen är propagandans första offer.