Det 9 november var det 30 år sedan Berlinmuren föll. En länk i den kedja av händelser som ledde till de kommunistiska diktaturernas, inklusive Sovjetunionens, fall. Det är många som skrivit om Berlinmuren i dessa dagar. Om när den föll, när den byggdes, konsekvenserna av den när den stod där och efter att den försvunnit.
Men det finns en del som det inte talas så mycket om just i detta sammanhang; Stasi och den kommunistiska säkerhetstjänstens medhjälpare och informatörer.
Många av Stasis informatörer och medhjälpare som verkade i väst försvann när ”DDR” lades ner. Många säkert glada för att de kommit undan så väl sina uppdragsgivare som för att de inte blivit avslöjade.
”DDR” hade vänner i Sverige. Dom fanns överallt i det svenska samhället. Där fanns de öppna ”DDR”-vännerna och där fanns de som gjorde tjänster för den kommunistiska diktaturen av ideologiska skäl men också de som gjorde det för pengarna skull. Det är inte alltid lätt att se skillnad på dessa.
Vi vet inte hur många informatörer, agenter eller medhjälpare som den östtyska regimen hade i Sverige. Alla möjliga siffror har nämnts, från ett hundratal och uppåt. Vad som ofta glöms bort och kommer i skymundan är att Stasis informatörer och olika grader av medhjälpare inte försvann eller gick upp i rök när deras stat gjorde det. Dom fanns kvar. Och varenda en av dem fanns/finns också registrerade i Moskva. En kopia av varenda Stasirapport skickades till Sovjet. Det obehagliga förhållandet råder att arvtagarna – i dagens Ryssland – till de sovjetiska underrättelse- och säkerhetstjänsterna har tillgång till dessa uppgifter. Här finns tiotusentals personer som kan utnyttjas för att de fortfarande är lojala med den gamla härskarstaten (vi har ju en gammal KGB-officer som president i dagens Ryssland). Att Ryssland på olika sätt direkt eller indirekt har utnyttjat gamla Stasimedarbetare är ingen större hemlighet. Inte minst när Nordstream etablerat sig runt om i Europa. Många av dessa gamla Stasiinformatörer har säkert inte känt sig bekväma med att återuppta sina gamla värv. Men i ”valet” mellan att bistå de ryska intressena eller bli avslöjad som gammal Stasimedarbetare har det kanske varit lätt att återträda i främmande makts tjänst.
Svenska SÄPO har tillgång till listorna på dem som funnits i Sverige och på olika sätt bistått Stasi. Uppgifterna är belagda med sekretess i 70 år. Man måste ställa sig frågan varför. Varför vill inte våra regeringar oavsett om dom varit borgerliga eller socialdemokratiska offentliggöra dessa namn? Och varför är såväl socialdemokraterna som moderaterna motståndare till ett offentliggörande? Jag kan bara komma på det obehagliga svaret att det finns allt för många både kända och okända partiaktiva socialdemokrater och moderater som finns med på dessa listor. Och att den fromma förhoppningen är att när sekretessen en gång släpps är alla inblandade och de som kände till dem döda sedan länge.
Det 2 mars 2010 hade jag tillsammans med dåvarande riksdagskollegorna Hans Wallmark, Mats Johansson och Carl B Hamilton en debattartikel i Dagens Nyheter där problemet med de förhemligade Stasimedarbetarna togs upp. https://www.dn.se/debatt/sapo-maste-oppna-arkiven/ Egentligen har ingenting hänt sedan dess.
Det har snart gått tio år sedan artikeln i DN och nu kanske mer än någonsin sedan Berlinmurens fall finns det anledning att åter ställa kraven på ett offentliggörande. Och det inte bara av historiska skäl.
Många av Stasis gamla informatörer rekryterades som unga. Idag män och kvinnor på höjden av sina karriärer. Vissa finns säkert på känsliga poster inom såväl det privata näringslivet som inom offentlig förvaltning och politiken. Det finns säkerhetsskäl att få dessa arkiv offentliggjorda.
Var i det svenska samhället finns då dessa? Överallt! Stasi hade sina tentakler inom försvaret, rättsväsendet, politiken, i skolvärlden, inom kyrkan, i media, på våra högskolor och universitet.
Finns gamla Stasimedarbetare från före murens fall som idag rapporterar till Moskva istället för Berlin?
Det är dags nu, öppna arkiven!
ROLF K NILSSON
ROLF K NILSSON 