Konservativ och antikapitalist

Den för många motsägelsefulla rubriken ovan är en beskrivning av mig själv och rubriken på en debattartikel jag skrev för ett tiotal år sedan. Kommer att tänka på den när jag läser Susanna Birgerssons kolumn i Expressen idag (20 januari 2020). Birgersson skriver mycket intressant om konservatismen. Jag håller med om mycket, men inte allt. Kan bara konstatera, och önska, att den konservatism jag identifierar mig hade en ankarplats att förfäkta dessa åsikter ifrån.

I vilket fall här är min decenniegamla text, som jag fortfarande håller mig till:

KONSERVATIV OCH ANTIKAPITALIST – JA, DET ÄR MÖJLIGT

Åsiktsmässigt står nyliberalismen och konservatismen så långt ifrån varandra att jag ställer mig tveksam till att ens kalla nyliberaler för höger. Som själv varande socialkonservativ känns det fel, rent av beklämmande, att vid debatt efter debatt få vara företrädd av ”en representant från högern” som sedan visar sig vara nyliberal. Inte minst det i övrigt utmärkta samhällsmagasinet i radions P1 ”Godmorgon världen” är skyldig till begreppsförvirringen när man presenterar sina paneldeltagare. Konservativa paneldeltagare lyser med sin frånvaro, medan nyliberalerna är kraftigt överrepresenterade. I detta program har nyliberalerna kommit att bli synonyma med höger. Det är dags för oss konservativa att återta ”högerbegreppet” från nyliberalerna. För några år sedan samlades nyliberaler runt om i världen för att marschera för kapitalismen. Så också i Sverige. Riksdagsledamöter, företrädare från framför allt moderaterna och folkpartiet gick med i den s.k. March for Capitalism. Säkert fanns också centerns nyliberaler någonstans i leden. Med lätt bisarra och barnsligt naiva texter på plakat förklarade man sin kärlek till kapitalismen. Givetvis kunde inte ”folkets företrädare” på vänsterkanten låta dessa demonstrationer få fortgå utan att man ingrep och rent fysiskt försökte stoppa dem. Ett tydligt bevis på den bristande respekt det finns för yttrandefrihet och demonstrationsrätt hos den yttersta vänstern när det inte är den egna uppfattningen som förs fram. Givetvis har kapitalistkramarna rätt att få vandra på våra gator också de – även om stolligheterna som fördes fram kunde tas som parodi, som skämt. Men det var inte skämt. Det var en hyllning till kapitalismen. En hyllning till en marknadsekonomi som gått fel, en marknadsekonomi som brutit med det fundamentala regelsystem man måste erkänna för att systemet ska fungera och inte bli ytterligare ett förtryckarkoncept bland andra. Det kapitalistiska samhället har slitit sig från civilisationens gemensamma nämnare, från allt som har att göra med människors rätt till fysisk, själslig och andlig livskvalité. Religionen, idealen, de andliga värdena – ja, allt – har ersatts av ett mål, ett syfte med tillvaron: profiten. Möjligheterna att tjäna pengar där exploateringen av människor ingår som en naturlig och ofrånkomlig del.

Den kloke Wilhelm Röpke
Länge trodde jag att jag var ensam om att förena min grundsyn om en framstegsvänlig konservatism med en antikapitalistisk uppfattning. Men ack så fel jag hade. Problemet är att det idag inte är så lätt att hitta dessa idéer i det svenska bokflödet eller på de svenska tidningarnas debatt- och ledarsidor. Men idéerna finns och har funnits länge – hos kloka personer. Den klokaste jag hittills stött på är den tysk-schweiziske ekonomen Wilhelm Röpke. Jag kan läsa hans texter gång efter annan och bara konstatera hur rätt han har.

Många betraktare ser Röpke som en liberal tänkare och ekonom. Jag håller med Röpke själv som i en av sina böcker konstaterar att han snarare hör hemma inom det konservativa fältet än det liberala. En sanning så god som någon, för mig både tilltalande och fullt logisk.

Det finns flera böcker av Wilhelm Röpke där guldkornen avlöser varandra på sidorna. Jag har valt en bok att plocka några citat ifrån som jag tycker är väldigt förklarande och som tydligt beskriver Röpkes syn. I Ekonomi för millioner, som Röpke skrev 1946, kan vi läsa hur han ser på marknadsekonomin och på kapitalismen. När det gäller marknadsekonomin slår han fast att den är en kombination av frihet och ordning. Visserligen är denna kombination av frihet och ordning, av modell 1946, långt ifrån fullkomlig, men det bästa av de system som finns att välja ibland.

Riktigt glad blir jag när Röpke slår fast ”att samhällslivets genomsyrande av kapitalismen är ett ont som vi måste övervinna, och att de ekonomiska krafternas frigörelse icke bör leda till en förvanskning av livets riktiga värden.”

”Livets riktiga värden”. Vilka är då dessa? Jo, ”folket och samhället, familjen och yrket, privatlivet och en väl nyttjad fritid utgör väsentliga värden, som måste gå före allt annat.”

Wilhelm Röpke är välgörande tydlig. Han lyckas som ekonom att sätta ord på vad som verkligen är av värde i livet och förblindas inte av kurvor, vinstmaximering och vad som vid en första blick kan tyckas vara ekonomiskt sunt förnuft. Han visar med all tydlighet att ekonomiskt sunt förnuft måste kopplas med humanism, andligt välbefinnande och strävan efter livskvalité som inte alltid är detsamma som att sträva efter högsta möjliga ekonomiska vinst.

Wilhelm Röpke tror inte på libertarianismen. Han tror inte på nyliberalernas frustande övertygelse att med sina kalkyler om mänsklig girighet och att i alla lägen sträva efter största möjliga avkastning för att göra den största möjliga vinsten. Han letar efter något annat som ”leder förbi laissez-faire-politikens och planekonomins båda poler, ett tredjealternativ som löser motsägelserna på ett högre plan”.

1946 när Wilhelm Röpke skrev Ekonomi för millioner talade man inte om nyliberaler eller libertarianer. Man talade om ”laissez-faire”. Den extrema varianten av liberalism som också i böckerna beskrivs som Manchester-liberalism.

Ta ansvar för sina liv
Staten har ett ansvar, och staten ska ha ett ansvar, precis som kommuner och landsting/regioner har det. Hur långt detta ansvar sedan ska gå kan alltid diskuteras. Återigen är jag enig med Röpke att det ska vara begränsat. Det får inte gå så långt att det tar ifrån individernas medfödda rättighet att få vara just individer. Det får inte ta ifrån individerna deras frihet att själva forma och ta ansvar för sina liv.

Individen och den individuella självständigheten är ett hot mot alla totalitära idéer och rörelser. Individer som får vara individer, med det ansvar som detta också innebär att respektera och stödja varandra, är garantin för att vi får ett samhälle som slår vakt om respekten för det mänskliga, respekten för vår rätt till livskvalité eller om vi så vill; respekten för de mänskliga rättigheterna.

De största riskerna, de största hoten mot den enskilde individens rättigheter och värde är kollektiviseringen, det är centraliseringen och det är den ohämmade stordriften. Eller för att återvända till Wilhelm Röpkes ord: ”Det gäller att med alla medel frigöra samhället från de stora talens rusgifter, från storhetsvansinne och centraliseringsmani, från överorgan-isation och missriktad standardisering, från ’Bigger-and-better’-idealet i dess överdrifter, för att återgå till det naturliga och mänskliga, det spontana och brokigt mångskiftande. Det gäller att göra slut på en epok, då mänskligheten glömt bort människan själv”.

Det är befriande att läsa Röpkes böcker. Så mycket friskt tänkande där allt i princip är underordnat den mänskliga värdigheten, människans rätt till att få vara lycklig, att bli respekterad och värderad som människa och inte som en produktionsfaktor eller industriell enhet.

För många kan vissa av Röpkes tankar och idéer synas gammalmodiga och otidsenliga. Till exempel när han skriver om proletariseringen av människorna som en av de negativa konsekvenserna av industrisamhället: ”Men att övervinna proletariatet inom vårt eget system kräver en politik som gynnar den mindre egendomen och bondeståndet, decentraliserar stadsbildningen, återupprättar arbetets heder och yrkestanken, människans möjligheter att slå rot i tillvaron.” En politik som gynnar bondeståndet? Är det något vi kan ta med oss in i vårt moderna samhälle? Är det inte totalt förlegat?

Historiskt sett var det bara några ögonblick sedan Röpke formulerade dessa tankar. Vilka är vi att säga att det som tänktes och definitivt var en sanning för ett ögonblick sedan inte är det nu?

Samtidigt som jag tror på frihandel och att frihandeln är till gagn för de flesta tror jag det är ett allvarligt fel att rationalisera bort jordbruket, lantbruket – den näring som bokstavligen föder oss. Vem vet hur vår värld, ja bara vår närmaste del av världen ser ut i morgon? Än mindre vet vi hur den ser ut i övermorgon. Vi måste vara beredda att åtminstone ha resurser tillräckliga att föda vår egen befolkning om vi av något skäl stängs ute från den internationella marknaden.

Marknader är inga naturlagar som för evigt består. Romarriket skulle bestå för evigt precis som Hitlers Tredje Rike och Sovjetunionen. Men så blev det inte. Så är det inte. Allting är föränderligt. Så också handelns avtal, allianser och överenskommelser. Att bibehållaen livsmedelsproduktion som kan föda vårt lands befolkning är en angelägenhet som rör vår nationella säkerhet, vår direkta överlevnad. Det är en förmåga som inga avtal bör få oss att avstå ifrån.

Hökmarks ”En ny giv för Sverige”
I slutet av 1970-talet och början av 1980-talet började de libertarianska idéerna slå rot i Sverige. En av pionjärerna att rekommendera oss att tänka marknadsekonomiskt på alla områden och inte bara på de ekonomiska, var dåvarande ordföranden i Moderata Ungdomsförbundet Gunnar Hökmark. Förvisso en skånsk landsman till mig med många goda sidor, inte minst när det gäller försvarspolitiken där han har bidragit med att försöka få en till-nyktring till stånd när det gäller hur man från svensk sida ser på försvaret och dess uppgifter i en allt annat än lugn och stabil värld. Men det förändrar inte att det var han som med sin bok En ny giv för Sverigeöppnade korken och hällde ut ett koncentrat av de nyliberala idéerna i svensk politik. Först drabbades Moderata Ungdomsförbundet, sedan kastade sig Fria Moderata Studentförbundet hungrigt över tankegodset och sedan var det svårt att kontrollera vilka vägar det tog och vilka effekterna blev.

Med Gunnar Hökmarks En ny giv för Sverige och fransmannen Henri Lepages Imorgon kapitalism fick vi en ny idébank i Sverige, ett nytt idéspår. Vi fick idéer som löpte amok, idéer som likt kommunismen förförde de unga och fick människor att förakta värden och värderingar som andra sätter högt. Kultur, andlighet, social solidaritet, religionen och vårt gemensamma ansvar för de svaga i samhället föraktades, förlöjligades och skulle försvinna i den nya världen där det marknadsekonomiska tänkandet skulle ersätta allt; lagar, regler, värderingar och det gemensamma ansvaret. Det var vinsten som skulle styra vad som hade något värde, vad som skulle ha något värde. Extrem kapitalism gick hand i hand med kraven på ett totalt frisläppande av droger, äktenskapets död och debattinläggen om polygamins fördelar. Endast det människor var beredda att betala för var värt någonting. Det skulle bli en naturlig utrensning. Är det värt någonting betalar man för det. Då får det finnas kvar. Är man inte beredd att betala så försvinner det. Ut med det gamla och in med det nya. Länge leve den sköna nya världen! Någonstans i de yttre sfärerna kunde vänsterextremisterna skaka hand med anarkokapitalisternas ideologiska missionärer, röka en joint och tycka att den gamla världen var för djävlig.

Ett konservativt uppvaknande
Även om vi idag tycks uppleva ett konservativt uppvaknande, ett allt tydligare avståndstagande från nyliberalismens inhumana recept på samhällsomdaning, så har vi i de beslutande församlingarna fått in de nyliberaler som formats under 1980-och 90-talen. Nyliberaler som är ideologiskt skolade och med samma fanatism som den yttersta vänstern. De inser inte att de kan ha fel och för att nå målet är de beredda att offra vad och vem som står i vägen. Här har vi som konservativa ett ansvar att i första hand försöka få in dem på andra tankar. Och om det inte går, göra vad vi kan för att få bort dem från politiken. Den nyliberala högern är en falsk höger.

”Jag är antikapitalist”, förklarade jag under en kaffepaus på nionde våningen i Gamla riksdagshuset. En av de politiska sekreterarna som anser sig själv stå klart till höger blev upprörd, nästan på gränsen till förtvivlad. ”Hur kan du som är moderat vara emot kapitalismen? Det är ju fruktans-värt!” Jag förklarade att jag var motståndare till kapitalismen, men en ivrig anhängare av marknadsekonomin. ”Det är ju samma sak”, förklarade den upprörde och tittade ganska medlidsamt på mig. Det är här vi har en av de stora missuppfattningarna inom den borgerliga politiken. Alltför många är av uppfattningen att kapitalism och marknadsekonomi är samma sak. Det är en företeelse man är positiv till – i alla lägen. Och det är just därför det blir så fel.

Marknadsekonomier fanns förstås redan innan kapitalismen. Kapitalism är, för att återvända till Wilhelm Röpke, marknadsekonomi när den har spårat ur. När jakten på vinst har ersatt alla andra värden, världsliga och andliga. Lyckan räknas i pengar, eller kanske ännu värre i själva jakten på pengar. Här har kapitalisten och anhängarna av densamma en likhet med de hetaste revolutionärerna. Målet i sig är flexibelt, det är kampen, den permanenta revolutionen, som är den högsta existensen, den främsta anledningen till att vi existerar som människor.

För mig är kapitalism lika med jakten på pengar, hänsynslöst utnyttjande av den mänskliga arbetskraften, av natur och naturtillgångar. För mig är kapitalism att få människor att arbeta så mycket de bara kan för så lite pengar som möjligt. För mig är kapitalism ett konstant läge där det finns avsevärt färre jobb att erbjuda än det finns människor. Ett system som på alla sätt gynnar den hänsynslöse arbetsgivaren att hålla nere lönerna, köra slut på personalen medveten om att det står andra i kö, beredda att ta de jobb som finns för den lön som erbjuds.

Kapitalismen – ett utsugarsystem
Kapitalism är ett utsugarsystem och ett hot mot den civiliserade världen, ett system som står i direkt motsats till den socialt ansvarstagande marknads-ekonomin. Konkurrensen inom marknadsekonomin är en grund för systemet. Konkurrens mellan producenter som erbjuder marknaden varor och tjänster där kvalitet, pris och möjligheten att välja är de vapen man slåss med.

Precis som det ska vara möjligt för arbetsgivaren att leta upp lämplig personal för den verksamhet som han eller hon bedriver ska det vara möjligt för den enskilde yrkesmannen/kvinnan att söka sig till en arbetsplats, en arbetsgivare och arbetsförhållanden som han/hon tycker passar bäst.

Visst finns det grader av kapitalism, det ska erkännas. Men när man en gång trätt över gränsen och lämnat bakom sig de regler, överenskommelser och ramar som det innebär att verka i ett marknadsekonomiskt system då har man också öppnat för ett okontrollerat skeende, omöjligt att tygla.

Hur bra system vi än bygger upp, vilka försäkringar som vi än kan erbjuda och låta utnyttjas, så finns det alltid en risk att människor hamnar utanför eller emellan de sociala skyddsnäten. Då måste det alltid finnas ett nät till, det yttersta skyddsnätet som staten eller kommunen står för. Ingen människa ska behöva leva i ett civiliserat samhälle utan tak över huvudet, utan mat eller sjukvård. Det är en mänsklig rättighet som alla samhällen som vill kalla sig civiliserade ska erbjuda sina medborgare.

Men ansvaret slutar inte här. Har dessa människor som av olika skäl hamnat utanför i en situation där de inte kan ta vara på sig själva eller sina närmaste, måste staten/kommunen träda in. Barn till föräldrar som inte uppfyller, eller har möjlighet att uppfylla, de krav som är berättigade att ställa på en vuxen medborgare, ska inte drabbas. Också dessa måste garanteras en trygg och säker uppväxt med rätt och möjlighet till både grundläggande och högre utbildning. Samma villkor måste gälla för gamla och för sjuka. Saknar man möjligheten att med egna resurser klara sin ålderdom eller sin sjukdomstid så måste staten/kommunen finnas där som en garant för ett värdigt liv.

Jag ser gärna ett samhälle där familj, släkt och vänner finns med och gör livet lättare för den som inte kan klara sig själv. Men staten/kommunen måste finnas med som en garant. Som gamla eller sjuka ska vi inte vara utlämnade till andras verkliga eller påklistrade goda vilja och möjlighet att ta hand om oss.

Marknadsekonomi med socialt ansvar är det enda ekonomiska system som kan ge oss materiell trygghet, demokratiskt inflytande, medborgerliga rättigheter, individuell frihet och rätten till ett andligt och religiöst liv. Kapitalismen hotar allt det goda som marknadsekonomin står för.

Vikten av personligt ägande
Med detta sagt vill jag också understryka att jag tror på det personliga ägandet. Jag tror på fria och självständiga företag med olika ägandeformer. Och jag är av den absoluta uppfattningen att småföretagandet är det företagande vi kan lita mest på och sätta vårt hopp till när det gäller att föra det civila samhället vidare.

Det finns alltför många exempel där filialer eller dotterbolag till stora företag, såväl svenska som internationella, väljer att lägga ner verksamheten när vinstmålen inte uppnås. Ofta orealistiskt höga vinstmål. Men uthålligheten, tålamodet, har försvunnit i takt med girigheten. Nu gäller det att redovisa vinst konstant. Ett ständigt flöde av pengar till ägarnas konton, annars har företaget inget existensberättigande.

Att ett företag med huvudkontor på flera hundra mils avstånd från sina fabriker, och med ägare spridda kanske över hela världen, inte har samma känsla för bygden och människorna som arbetar på fabriken på samma sätt som en ägare på plats skulle ha – det är en självklarhet. I detta fall har jag inget emot att till och med kallas reaktionär. Men jag vill ha tillbaka den gamla tidens företagare. Den företagare som drivs av en idé, av en vision och gör allt vad han eller hon kan för att företaget ska kunna ha en verksamhet också nästa år. Företagaren som känner ansvar inte bara för sitt företag som en vinstmaskin utan också för den personal som arbetar där, den tradition och det kunnande som finns i företaget.

Om det inte går lika bra som tidigare, om försäljningen går ner är det kanske dags för att modifiera eller modernisera produkten. I värsta fall kan det vara så att efterfrågan inte längre finns. Vad gör då företagaren, ägaren som bor på orten, som arbetar på företaget, som är etablerad i det lokala samhället? Jo: letar efter en ny produkt. En ny produktion som kan tas upp för att företaget ska kunna drivas vidare, så att de anställda kan behålla sina jobb, att de och deras familjer kan fortsätta att bo och leva i sina hem.

Vad som driver och genom åren har drivit många småföretagare är självständigheten, nöjet att göra något som är bra för sig själv och för andra. Detta utmynnar i att människor har arbete, kan tjäna sitt uppehälle och leva sina liv. Företagarens vinst kan räkans inte bara i pengar, inte bara i den vinst verksamheten redovisar varje kvartal. Vinsten med att driva företaget är också –och det är av stort värde – att ha förmånen att arbeta med något som man tycker om och känner har betydelse.

En fabrik med ägare och ledning långt borta blir en produktionsenhet. Det är inte ett hus med människor av kött och blod. Ägandet blir opersonligt och förvandlas från en ansvarskännande samhörighetskänsla med såväl produktion som de anställda, till ett förhållande med siffror och statistik på en dataskärm. Det är en kolumn i datorn – en utgiftspost – som försvinner, när man väl beslutat att ta den enklavägen och lägga ner, att flytta verksamheten. Men för människorna på platsen är det att förlora sitt jobb, att kanske tvingas flytta från hem och vänner. Att bryta upp när man inte alls har planerat det. Ibland måste förstås ett företag rationalisera, och ibland är den enda utvägen att lägga ner. Men väldigt ofta finns det andra vägar att gå än nedläggning, andra möjligheter att ta till för att verksamheten ska kunna drivas vidare.

En annan negativ effekt är att ansvarskänslan för människorna som arbetar på företaget, det känslomässiga engagemanget, försvinner när personalen förvandlas till anställningsnummer och statistik. Därför föredrar jag under alla omständigheter en mängd småföretag med engagerade ägare hellre än storföretag där ägarna inte har något personligt ansvar för mer än den egna plånboken.

Det multinationella som problem
Avslutningsvis vill jag också säga några ord om de största storföretagen. Man kan i och för sig inte dra alla storföretag över en och samma kam. Det finns storföretag som tar större ansvar, som drivs av en vision mer än den kortsiktiga vinsten. Och det finns småföretag som inte alls lever upp till den idealiserade bild jag ser hos den stora majoriteten av dem. Men ju större företagen blir och ju större makt de får genom pengar, ägande och marknadsandelar, desto större försiktighet måste stater och kommuner se på dem med. Det måste finnas regler och övervakningssystem som förhindrar företagen från att få alltför stor makt som ligger utanför deras kompetens.

Multinationella företag blir alltmer som stater. Tillräckligt stora företag har mer pengar, mer makt och större budgetar än vad många länder har. Multinationella företag får ett inflytande över andra områden än vad som är deras verksamhetsområde. Det är demokratiskt farligt och mänskligt oförsvarbart.

Vi har i många filmer och böcker med framtidsmotiv kunnat se och läsa om hur företag tagit över och delat upp världen emellan sig. Finns stater och länder kvar utgör de mer administrativa enheter underordnade företagens planer och strategier. Vi är inte där än. Men det finns exempel i världen där storföretag med sina maktmedel tagit över och styr mindre nationer, där kapitalismen fritt får råda utan de regler och utan den moral som reglerar marknadsekonomin.

Nej, jag är fortfarande övertygad antikapitalist.

ROLF K NILSSON

Länk till Susanna Birgerssons artikel:
https://www.expressen.se/ledare/susanna-birgersson/lar-av-vanstern-ni-besvikna-konservativa/

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: