Ofarligt hetsa mot ”vita gubbar”

Lyssnade på P1-Morgon nu på torsdagsmorgonen och ett inslag om att det inte går att få föräldraledighet i EU-parlamentet. Kommentaren från Centerpartiets EU-parlamentariker Abir Al-Sahlani ”Det här parlamentet är skapt för vita gubbar” får stå oemotsagt. Hade en parlamentariker uttalat sig på samma sätt om någon annan grupp människor med hänvisning till hudfärg hade det, med rätta, blivit protester och ifrågasättande till lämpligheten av ett sådant uttalande.
Jag är kanske allt för mycket ”vit gubbe” för att förstå de allt mer rasifierade inslagen i svensk politik. Har etnicitet överhuvudtaget att göra med problemen att få föräldraledighet i EU-parlamentet? Ser det annorlunda ut i parlamenten runt om i världen med gubbar av annan kulör?
Något som förespråkarna vill betrakta som ”god rasism” har blivit allt mer vanligt och i vissa grupper accepterat. Har man en viss hudfärg, en viss etnisk bakgrund förväntas man agera på ett visst sätt och ha vissa åsikter. Detta är rasism och inget annat.
Att bekämpa rasismen med utfall mot ”vita gubbar” är kontraproduktivt. Rasismen är vidrig oavsett vilket håll den kommer ifrån.

Finansministern har en kommunistisk skattesyn

I Stefan Löfvens frånvaro var det finansminister Magdalena Andersson som höll socialdemokraternas tal i Almedalen. Det var inte fackministern Magdalena Andersson som stod på scenen, det var den politiker inom socialdemokraterna som just nu är den mest troliga efterträdaren till Stefan Löfven på partiledarposten. Det var ett statsministertal inte ett finansministertal.
Talet var traditionellt socialdemokratiskt med välfärden i centrum och lovsången till höga skatter och statlig överhöghet. Däremot ingenting om försvaret eller säkerhetspolitiken, inget direkt om SD (vilket var oväntat med tanke på hur många väljare som gått från S till SD).

Detta var andra gången Magdalena Andersson fick vara socialdemokraterna huvudnummer i Almedalen. Och denna gång tillät hon sig att vara än mer personlig än förra året.  För att leka kremlolog så är detta intressant i ett tal där hon gör referenser till Hjalmar Branting, Tage Erlander, Olof Palme, Göran Persson och icke att förglömma Per-Albin Hanssons folkhem. Förvisso är Göran Persson gammal finansminister men det var inte därför han blev nämnd. Det är intressant att Magdalena håller ett sådant tal som hon gör. Att hon dristar sig att faktiskt klaga på delar av januariavtalet. Vi fick höra de traditionella socialdemokratiska klyschorna som toppades med att det nu gäller ”välfärd mot skattesänkningar”. Den onda högern vill sänka skatterna och göra vård och omsorg sämre för att de rika ska bli rikare… Att hon orkar.

Socialdemokraternas universallösning på alla problem är skatter och ännu mer skatter. De pengar vi tjänar på våra arbeten är enligt den socialistiska socialdemokratiska synen inte våra egna. Pengarna är statens som staten kan använda när och hur dess styrespersoner så önskar. Höga skatter ger inte bara pengar till staten att fördela.  Ett högt skattetryck ger mindre fria och mindre självständiga medborgare.  Och det är förmodligen så socialdemokraterna vill ha det. Därför är det nödvändigt att säga nej till skattehöjningar, att arbeta för skattesänkningar och för ett effektivare utnyttjande av de skatter staten drar in.

När Magdalena Andersson börjar prata om en ”rättvis fördelningspolitik” gäller det att säkra sina tillgångar. Det hon säger i sitt Almedalstal avslöjar det otrevliga och obarmhärtiga i den socialdemokratiska synen när det gäller ägande, personlig frihet och personliga möjligheter. ”Det finns dom som tjänar mer än vad de behöver för sin egen försörjning”. Ja, det gör det och det finns säkert tusen olika skäl för detta. ”Vad de behöver för sin egen försörjning” tycker uppenbarligen Magdalena Andersson är vad som är rimligt att tjäna.  Vem ska besluta vad någon ”behöver” för sin försörjning? Socialdemokraterna och vännerna i det gamla kommunistpartiet? För detta är kommunism som Magdalena Andersson förespråkar även om det är dåligt maskerat i någon allmän solidaritetsförklaring.

Magdalena Andersson är en bra talare, en av de bättre vi hittills kunnat höra. Men någon agitator är hon inte även om hon försökte dramatisera delar av sitt anförande för att aktivera sina trogna åhörare.  Men budskapet var illrött och illavarslande. Ska skatteverket få en ny uppgift – att bedöma varje medborgares behov och sedan sätta en individuell skatt så att lönen man får kvar räcker till försörjningen?  Det blåste kalla vindar i Almedalen på fredagskvällen.

 

Talartoppen just nu, bedömt efter innehåll och framförande:

1  Ulf Kristersson (M)

3  Nyamko Sabuni (L)

3  Annie Lööf (C)

4  Magdalena Andersson (S)

5  Per Bolund (MP)

6  Jonas Sjöstedt (V)

 

Annie Lööf – en nyliberal sossekramare

Torsdagen var centerns och framför allt Annie Lööfs dag i Almedalen. De som hade hoppats på att Annie Lööf skulle visa exempel på den oppositionspolitik hon lovade centern skulle driva efter ingången av januariavtalet fick vänta förgäves. Istället fick vi ett lovprisande av januariavtalet och av samarbetet med socialdemokraterna. Efter att ha lyssnat på Lööfs tal får man lätt intrycket att detta avtal ingånget i januari är lösningen på de flesta problem som Sverige har. Drömmar om en återupplivad Allians på riksplanet ser just nu ut som inget annat än just drömmar. Efter Annie Lööfs tal i Almedalen står det helt klart att det är socialdemokraterna hon vill samarbeta med. Frågan jag ställer mig är varför?
Rent politiskt tycker jag frågan är berättigad. Det blir inte, hur gärna hon än vill tro det, mer centerinflytande av att agera stödparti för socialdemokraterna och miljöpartiet än att ingå i en regering tillsammans med liberalerna, moderaterna och kristdemokraterna! Att då välja socialdemokraterna är – fel.

Nyliberala Lööf
Rent politiskt borde Annie Lööf och socialdemokraterna inte ha så mycket gemensamt. Socialdemokraternas centralstyrda plansamhälle har inte mycket gemensamt med den nyliberala idégrund Annie Lööf stod på när hon valdes in i riksdagen 2006. Det dröjde det inte länge förrän hon ledde ett nyliberalt nätverk av till största delen unga nyliberala riksdagsledamöter. Målsättningen var tydlig. Men när väl alliansregeringen var etablerad och de nyliberala samhällsomstörtarna kunde konstatera att det nog inte gynnade karriären att driva sina hjärtefrågor om de ville ha en plats i närheten av regeringen eller dess korridorer tonades det nyliberala ner. Det gav också resultat – uppdragen kom.

När Annie Lööf väl blivit partiledare för centern har vi sett några återfall i nyliberalismens anda. Mest minns vi kanske försöken att få centern till att bli ett parti som välkomnade polygami.  Idéerna om helt öppna gränser är en annan nyliberal tanke som också funnits hos Ulf Kristersson.

Viktigt med samtal – men inte med alla
Samtidigt som Lööf talar om vikten av samtal så gäller fortfarande distanseringen till SD. Lööf överger hellre sitt eget partis politik som hon är övertygad (?) om är bra för Sverige än att SD ger den sitt passiva stöd för ett förverkligande. Nyamko Sabuni har förklarat det, Ulf Kristersson och Ebba Busch Thor likaså. SD:s röster på förslag fån (L), (M) och (KD) är välkomna och betyder inte att dessa partier samarbetar med SD eller gjort några överenskommelser.  Om en ond gör något gott, om en elak gör något snällt, eller en lögnare talar sanning så är det ju bra. Det är bara att tacka och ta emot och inte förvänta sig något vad gäller framtiden. Men att aktivt avstå från att driva igenom något som är bra för Sverige och människorna som bor här av enda skälet att SD skulle rösta för det är att svika sina väljare och inte se till vad som är bäst för landet.

Trots att huvudlinjen i Lööfs tal var lovprisandet av januariavtalet fick hon med några vänliga ord om Ebba Busch Thors engagemang för de äldre i samhället, om det kom från hjärtat eller det var partistrategerna som låg bakom låter jag vara osagt. Också Ulf Kristersson och Nyamko Subani fick lite beröm.

Annie Lööf – ett politikerproffs
Annie Lööf är ett politikerproffs. Hennes framträdande är näst intill perfekt. Men det är kanske för bra och för perfekt. Hennes framförande ligger någon division över Nyamko Sabunis. Och rent framförandemässigt var hon bättre än Kristersson. Men Kristerssons få tillkortakommanden i framförandet gjorde honom dock mer verklig och mer närvarande i vår gemensamma verklighet.

En centerledare som inte tar upp landsbygden i sitt almedalstal finns inte. Lööf prisade landsbygdens möjligheter. Även om hon menar det hon säger låter det inte övertygande. Det är inövat, det är mekaniskt och allt blir än mindre trovärdigt när hon får det till att bli att landsbygdens möjligheter ligger i januariavtalet. Det behövs politiker som driver landsbygdens behov för dess egen sak och inte av partistrategiska skäl.

Lika ofta som Nyamko Sabuni på tisdagskvällen använde sig av ordet ”liberalismen” fick vi höra Annie Lööf prisa ”Januariavtalet”.

En sak Annie Lööf sa, som jag håller jag med om reservationslöst, var att hon vill stärka det svenska försvaret till lands, till sjöss och i luften. Det behövs och det behövs nu!

Summa summarum – Annie Lööf är en nyliberal sossekramare med några bra idéer.

För övrigt är jag trött på skrikande och tjoande ungdomsförbundare som jublar åt sin partiledare vad än han eller hon säger.

Och, Annie Lööf, det heter inte Almedalsparken!

Topplistan just nu (ingen andraplats men delad tredje)

1) Ulf Kristersson (M)
3) Annie Lööf
3) Nyamko Sabuni (L)
4) Per Bolund (MP)
5) Jonas Sjöstedt (V)

Godkänt premiärtal av Sabuni och några bra besked

Med den varmaste och längsta applåden hittills hälsades Nyamko Sabuni välkommen när hon anträdde scenen i Almedalen. Det var en till synes lugn, glad och förtröstansfull partiledare som tog emot hyllningarna innan hon tog till orda. Det var inget långt tal, det var inget brandtal, inget linjetal, men ändå innehöll det väldigt mycket som bådar gott för framtiden.

Sabuni har en uppförsbacke framför sig. Förväntningarna på henne är stora. Både inom det egna liberala partiet som hos den del av borgerligheten som hellre ser att de traditionellt borgerliga partierna samarbetar än att det motarbetar varandra.

Vad som är extra svårt för Sabuni är att där finns ett internt motstånd och en misstänksamhet mot henne inom Liberalerna.  Inte minst hos den grupp som ville se Ullenhag som partiledare. Ska Sabuni lyckas måste hon neutralisera denna grupp. Hon behöver inte vinna över dem på sin sida, men det behövs att de inte aktivt motarbetar den nya partiledaren. Hur hon ska lyckas med detta hänger ihop med hur snabbt hon kan få opinionssiffrorna på sin sida.

Nyamko Sabuni valde att tala mycket om sig själv, sin bakgrund och sina erfarenheter. Vad man än tycker om henne så är det unikt, det är historiskt. Sabuni är född i Afrika, hon är svart och hon är kvinna. Men själv vill hon inte bli sedd för detta. Hon vill bli sedd för vad hon gjort och för vad hon vill göra.  Något som identitetspolitikerna som flockas på vänsterkanten inte tycker om. Beskedet från Sabuni att hon inte tror på identitetspolitiken är bra. Ett besked som med tydlighet borde komma från samtliga partiledare.  För egen del kan jag inte se på identitetspolitik som apartheid, som rasism. En rasism som stora delar av vänstern är blind för.

Ett kort tal med många åsikter och tankar som kräver fortsättning och förtydliganden. Budskapet att Liberalerna är ett liberalt parti och att Sabuni vill ha mer liberalism kunde ingen åhörare undgå. Lovprisandet av liberalismen som frälsningsmedicin blev lätt påfrestande. Liberaler, liberaler och ännu fler liberaler… Det är bra nu! Vi har fattat!

Två extra bra besked från Sabuni: 1) Vi är alla Sverigevänner och 2) Hon kommer aldrig att backa i kampen mot den våldsbejakande extremismen!

Det känns som Nyamko Sabuni står i startgropen för sin egen agenda. Men vi får nog vänta en tid innan starten går.  Nu ska hon få ihop ”sitt team” och rent praktiskt etablera sig som partiledare. Hon ska ta kontrollen över partiet och den har hon inte än. Om hon lyckas – det återstår att se. Men summa summarum var det kanske inte ett så bra tal, men det var ett bra framförande av en partiledare som valdes för mindre än en vecka sedan. Och så en liten undran – varför använder sig inte svenska politiker heller av en prompter än att fladdra med en massa manusblad?

 

Talartoppen efter onsdagkvällens framförande:

1.       Ulf Kristersson (M)

2.       Nyamko Sabuni (L)

3.       Per Bolund (MP)

4.       Jonas Sjöstedt (V)

 

Sjöstedts tal om hedersvåldet inte trovärdigt

Jonas Sjöstedts tal på tisdagskvällen i Almedalen är vad jag i skrivande stund tror är det mest politiskt pinsamma jag hört de senaste tjugo åren.

På vad sätt tycker jag då att talet var pinsamt? Jo, det kändes som Sjöstedt plockat fram ett gammalt manus från sina företrädare från 1950- eller 1960-talen och nödtorftigt försökt damma av det för att anpassa innehållet till dagens svenska verklighet…

Ord som ”klasskamp”, ”överklass” och ”Arbetarklass” har aldrig hört från Almedalens scen under 2000-talet i den omfattning som när Jonas Sjöstedt slaviskt återupprepade texten från sitt manus (som med tanke på hur ofta han bytte blad måste haft löpsedelsstora bokstäver).

Förutom klasskampen, högerns nedmontering av det svenska välfärdssamhället och hur orättvist det amerikanska utbildningssystemet är fick vi veta att Jonas Sjöstedts mormor hette Greta och att hans dotter också har fått samma namn. Vi fick också höra hur dekadent de rika i Djursholm lever. Gammalt. Trist. Irrelevant. För ett parti som säger sig representera arbetarklassen borde det stämma till eftertanke när endast sju procent av densamma röstar på vänsterpartiet medan 24 procent ur samma grupp i senaste valet valde att lägga sina röster på sverigedemokraterna.

Egentligen borde man välkomna Jonas Sjöstedts ”omvändelse” när det gäller det hedersrelaterade våldet som pågår i Sverige. Men när Sjöstedt nu tog upp det utan att nämna partiets tidigare (förhoppningsvis) inställning eller partikamraten Amineh Kakabavehs kamp mot hedersvåldet och vänsterpartiets utfrysning av henne känns det inte ärligt. Hans omvändelse är i mina öron inte trovärdig. Hela upplägget är skamligt.

Förra året var nästan samtliga riksdagspartier eniga om att de vill ha en särskild brottsrubricering för brott med hedersmotiv. I justitieutskottet reserverade sig ett parti: Vänsterpartiet, de gamla kommunisterna. Motiveringen till reservationen var att en särskild brottsrubricering skulle kunna leda till ”att det enbart blir personer från en viss kultur som kommer att misstänkliggöras”. För Jonas Sjöstedt och hans kommunistiska vänner är kampen mot hedersvåldet alltid underställd klasskampen. Jonas Sjöstedt framstod på tisdagskvällen utan konkurrens som den socialistiska Sörgårdens främste förkunnare.

Vädrets makter var inte med Jonas Sjöstedt på tisdagskvällen. Regnet gjorde att det var en anmärkningsvärt liten skara som slutit upp kring kommunistledaren. Ibland tycker jag riktigt bra om regn.

På de tal jag nu hört från Almedalen hamnar Jonas Sjöstedt på en i det närmast ointaglig sistaplats.

Min tabell;

  • Ulf Kristerssom (M)
  • Per Bolund (MP)
  • Jonas Sjöstedt (V)

Godkänt för Kristersson men han borde ägnat sig mer åt försvaret

Måndagen i Almedalsveckan var moderaternas och för Ulf Kristersson var det andra gången han framträdde på just denna scen som partiledare.  Jag vet inte riktigt vilka förväntningar jag hade. De senaste åren har moderaterna gjort mig besviken flera gånger om.

Om bara Kristersson kan hålla sig lugn och inte pratar för fort är han en riktigt bra talare. Det blev också rätt bra på måndagskvällen även om han några gånger skenade iväg.

Som tv-tittare var det svårt att bedöma hur många som fanns i publiken. Men helt säkert fler än de som på söndagen kommit för att lyssna på Per Bolund.

Många kända ansikten på de främsta bänkraderna. Två gamla partiledare längst fram; Fredrik Reinfeldt och Anna Kinberg Batra.  Oroande att gamle partisekreteraren Kent Person också satt i de främre leden. Kanske ska man vara tacksam för att inte Per Schlingmann syntes till.

Jag missade om det fanns någon närbild på Reinfeldt när Kristersson tog upp den misslyckade integrationspolitiken – ett misslyckande den gamle statsministern till stor del är ansvarig för – och presenterade moderaternas krav på de människor som får ett permanent uppehållstillstånd.
Enligt folk på plats applåderade han i alla fall inte… Hade Kristersson lyft fram sina tankar när Reinfeldt ledde moderaterna hade handlat om uteslutning för hans egen del och offentligt avståndstagande från Reinfeldt.

Det Ulf Kristersson nu vill arbeta för när det gäller integrationen är bra. Kraven är rimliga men det dröjde inte länge från utbildningsminister Anna Ekström (S) hävdade att kraven var ”omänskliga”. Vad är det då för ”omänskliga” krav som moderaterna nu vill driva igenom?

Jo, det handlar om språkkunskaper för att få permanent uppehållstillstånd, krav på godkända prestationer i svenska språket och inte bara närvaro på lektionerna. Man vill också att tolkhjälpen ska begränsas. (Tolkhjälpen kostar idag skattebetalarna två miljarder kronor.) Att ha en fungerande svenska ska vara ett krav inte enbart för medborgarskap utan också får permanent uppehållstillstånd.

Kraven är inte desperata eller extrema och borde inte uppröra känslorna allt för mycket Så har till exempel Jonas Sjöstedt (V) har med stark övertygelse förklarat att det inte är bristande kunskaper i svenska som är problemet med misslyckad integration. Fler skäl får vi säkert höra under tisdagskvällen.

I stort får Kristersson godkänt i min bedömning för sitt framträdande i Almedalen. Men han borde ha ägnat mer tid åt behovet av ett starkare försvar än vad han gjorde. Inte minst med tanke på var han befann sig. Dessutom behöver moderaterna återerövra förtroendet i försvarspolitiken efter Reinfeldtåren.

En stor gäspning för Miljöpartiet i Almedalen

Det första partiledartalet under Almedalsveckan 2019 kan sammanfattas i en enda stor gäspning.  Per Bolund är en väluppfostrad politiker, ser ofta väldigt glad ut och ger ett betydligt seriösare intryck än sin företrädare Fridolin som oftast påminde om en ilsken terrier.

Miljöpartiet var alltså första parti ut i årets upplaga av Almedalsveckan. Och för första gången var det Per Bolund som äntrade scenen i sin nya roll som språkrör – miljöpartiets variant på partiledare.
Per Bolund är miljöpartisten som inte har emot att prata om näringslivsfrågor och som ser ut som en traditionell politiker gjorde för 20 år sedan och sällan tar till överord eller går till hätska angrepp mot sina politiska motståndare. Han påminner alltså inte om den vanlige miljöpartisten – och den kan i sig vara en välkommen förändring.

Per Bolund har ett trovärdighetsproblem. Kanske inte inför sina riksdags- och regeringskollegor men inför sina egna partikamrater som företräder en mer lössläppt och flummig syn på hur politik ska skötas. Och det var nog mer dessa som Bolund nu försökte vinna över på sin sida detta mellanvalsår med ett tal som hade klimat och hållbarhet i fokus. Men han missade inte att få med frågan om mångfald och integration. Hälsningen han formulerade när han kommit ut på scenen och riktade sig till såväl de fysiskt närvarande som tv-tittarna var ”Hej mångfaldsvänner”!  En trotsig provokation i det mångfaldskraschade Sverige som helt misslyckats med integrationen. Där ”vi” har byggt parallellsamhällen i ett apartheidsystem med hjälp av en misslyckad, feltolkad och okunnig välvilja som resulterat i utanförskap istället för integration.

Klimat och hållbarhet är viktiga frågor. Miljöfrågorna är synnerligen viktiga. Men miljöpartiets idéer är inte vad som löser problemen.
Per Bolund vill som nytt språkrör uppenbarligen ta tillbaka den miljöprofil partiet surfade på i ett par decennier. En miljöprofil som ofta där och när miljöpartiet suttit vid makten resulterat i stagnation, ökade kostnader för den enskilde och marginella miljöeffekter. Symboliska miljöinsatser som gör livet svårare för den enskilde har blivit slagnummer för miljöpartiet.

Per Bolund förkunnade att klimatet är den nu absolut viktigaste frågan för politiken att ta hand om. Ja, än en gång, klimatet är viktigt men det går därför inte att låta alla andra frågor bero. Det är inte antingen eller, det måste vara både ock. Miljöpartiet sviker landsbygden, ignorerar landets försvarsbehov och vägrar se integrationsmisslyckandets konsekvenser. Men med införandet av dyrare plastpåsar, rökfria trottoarer, högre bensinskatter och köttfria dagar i skolorna så spelar det ingen roll.

Kan konstateras att några av de socialdemokratiska ministrarna fanns på plats i publiken i Almedalen för att lyssna på regeringskollegan. Av ansiktsuttrycken att döma förmodligen de som dragit de kortaste stråna…

En svag inledning på Almedalsveckan. Per Bolund gjorde inte bort sig men lyckades nog inte heller locka till några större jubelrop än från Grön Ungdoms samstämmiga strupar.

Rysslands smutskastning av Polen ingår i ett större sammanhang

Polen är förmodligen vid sidan av Ukraina den självständiga stat i Europa som Ryssland, just nu, mest vill sätta på plats.
Ukraina förnedrade man genom att annektera Krim utan att Ukraina egentligen hade någon möjlighet att stå upp mot det militärt flerfalt starkare Ryssland. Med de ryska militära insatserna i östra Ukraina vill man visa för världen att regimen i Kiev inte klarar av att kontrollera landet, och att man inte har invånarna med sig för ett fortsatt oberoende Ukraina.

Polens bindningar till väst, till EU och inte minst till NATO, är betydligt starkare än Ukrainas. Medlemskapen i såväl EU som NATO ger Polen allierade som Ukraina saknar. Därför är det inte lika lätt för Ryssland att kränka Polens gränser som man gjort med Ukrainas. I detta läge är falska nyheter och desinformation något som tas till för att misstänkliggöra, mjuka upp och skapa interna konflikter i Polen. De ryska trollfabrikerna går på högvarv för att hitta på falska nyheter om Polen och för att sätta landet i tvivelsam dager i väst och för att stärka den antipolska stämningen på hemmaplan.
Också i Sverige har vi kunnat se hur den ryska desinformationen spritt sig när det gäller att se på Polen som ett land där demokratin och friheten är hotad. Hetsen mot Polen från såväl politiker som media tar sig allt märkliga former och tyvärr framträder mönstret allt tydligare.

Visst finns det saker i Polen som inte är bra, precis som i Frankrike, Storbritannien, Sverige och Belgien. Ryssland vill splittra EU och göra EU svagt. Precis som man på samma sätt vill splittra NATO och öka misstänksamheten länderna emellan. Allt för många aktivister inom såväl politik som media bidrar av övertygelse eller av naivitet till att fullborda de ryska kampanjerna.

”Sanningarna” som ryssarna nu sprider och vill att omvärlden ska ta till sig är att Polen under andra världskriget var Nazi-Tysklands favoritallierade, att det självständiga Polen vi har idag existerar endast tack vare Ryssland, att det var Ryssland som ”gav” Polen sitt oberoende, att Polen är USA:s ”trojanska häst” i Europa och att den polske presidenten hotar Ryssland med stridsflyg.

USA har beslutat att utöka den militära närvaron i Polen, som för närvarande är 5 000 soldater, med ytterligare ettusen.  Den ryska reaktionen kom snabbt efter att USA beslutat om utökningen och snart publicerade Kremltrogen media att väst håller på att militärt omringa Ryssland och att USA och den amerikanska imperialismen har ett flertal marionetter i Europa. Den polska regeringen är enligt rysk nyhetsförmedling en sådan marionett som amerikanerna kan utnyttja som de vill. Enligt ryssarna har Polen gett upp sin nationella suveränitet och styrs direkt från Washington.  Och som en ”vänlig” gest mot polackerna informerar man om att USA alltid överger sin allierade, något som polackerna – enligt ryssarna – snart får känna på.

Samtidigt vill man utmåla Ryssland/Sovjet som Polens verkliga vän. Polackerna är otacksamma mot Ryssland, något de inte borde vara. Ryssarna sprider sin verklighetsbild och påstår att dagens Polen existerar tack vare Ryssland. Och att Ryssland i flera århundraden varit garant för Polen säkerhet.

Rysk media hävdar att det efter andra världskriget var Sovjet som försåg Polen med industrier, olja och bränsle. Att Polen nekades demokrati, frihet, mänskliga rättigheter och nationell suveränitet är för ryssarna ointressant, inte värt att ta upp. Detta säger inte bara mycket om det gamla Sovjetunionen – det säger också väldigt mycket om dagens Ryssland.

ROLF K NILSSON

De sovjetiska deportationerna en svensk icke-fråga?

En minnesdag som passerat förbi tämligen ouppmärksammat i Sverige är den 14 juni som sedan Estlands återerövrade självständighet är officiell sorgedag i landet.
Den 14 juni 1941 deporterades i det sovjetockuperade Estland över 10 000 människor till Sibirien. Av dessa var över 70 procent kvinnor, barn och äldre. Från Lettland deporterades 15 000 män, kvinnor och barn och från Litauen 30 000. Den sovjetiska ockupationsmakten hade inte klarat av att ringa in det stora antalet för dem misshagliga individer att deportera om inte aktiv hjälp kommit från de lokala kommunistpartierna.

Nästa år är det 80 år sedan det kommunistiska Sovjet ockuperade Estland, Lettland och Litauen. Ockupationen ingick i den överenskommelse som Kommunist-Sovjet och Nazi-Tyskland ingick den 23 augusti 1939 och som blivit mest känd som Molotov-Ribbentroppakten efter namnen på de båda diktaturernas utrikesministrar. En ny massdeportering genomfördes efter andra världskriget 1949 den 25 mars.

Första delen av Molotov-Ribbentroppakten är känd för de flesta. När Tyskland den 1 september går in i Polen och ockuperar sin, med sovjeterna överenskomna, del av landet. Den 17 september är det dags för Sovjet att fullfölja sin del av pakten och ockuperar den östra delen av Polen. Samtidigt marscherar sovjetisk trupp mot Finlands, Estlands, Lettlands och Litauens gränser. Efter mycket hot och orimliga överhetskrav ockuperar och annekterar Sovjetunionen de tre självständig baltiska republikerna sommaren 1940. Drygt ett halvår tidigare, den 30 november 1939 hade Sovjetunionen anfallit Finland. Det kommunistiska Sovjet var på väg att återupprätta det Kejserliga Rysslands gränser – vilket oundvikligen får tankarna att landa på hur dagens makthavare i Kreml agerar.

Annekteringen godkänns
För att skapa en bild av legitimitet och ordning ska det estniska parlamentet godkänna ockupationen och annekteringen. Stalins förlängda arm i det ockuperade Estland, Andrej Zjdanov, organiserar ett parlamentsval som ska hållas inom tio dagar. Att valet blir en stor seger för kommunisterna förvånar inte. De kommunistiska kandidaterna är alla godkända av Zjdanov och de enda som fick ställa upp i valet – alltså blir dom också valda.

Det nyvalda parlamentet samlas och omringade av beväpnade ryska soldater gör ledamöterna som de blivit instruerade. Deras uppgift är att förklara Estland som en socialistisk rådsrepublik och därefter ansöka om medlemskap i de Socialistiska Rådsrepublikernas Union – Sovjet. Och så blir det. Det självständiga Estland finns inte längre.

Efter att Tyskland brutit Molotov-Ribbentroppakten ockuperas Estland av tyskarna i juli 1941. I september 1944 kommer ryssarna tillbaka och återupprättar den Moskva-kontrollerade rådsrepubliken.

Redan i början på 1930-talet hade man i Sovjet börjar förbereda listor på människor i Estland som skulle hanteras vid en sovjetisk annektering. Listan blev lång. För dem som fick behålla livet var en lång tid i Sibirien att vänta.

På listan finns alla som suttit i en tidigare estnisk regering, högre statstjänstemän, domare, högre militär personal. Tidigare politiker, de som varit aktiva i frivilla försvarsorganisationer, medlemmar i studentorganisationer, de som deltagit i strider mot sovjetiska intressen, ryska emigranter, säkerhetspoliser, ordningspoliser, företrädare för utländska företag, alla med kontakter utomlands, entreprenörer, bankirer, präster och medlemmar i Röda Korset.

Dessa grupper utgör vid tiden nästan 25 procent av befolkningen i Estland.
Estlands president Konstantin Päts och den estniske överbefälhavaren Johan Laidoner dör i sovjetisk fångenskap.

Den 14 maj beslutar Sovjetunionen att alla ”socialt främmande element” i Estland, Lettland, Litauen, Västra Ukraina, Vitryssland och Moldavien skulle deporteras.

De första deportationerna enligt det nya direktivet genomförs natten mellan den 13 och 14 juni enligt klassisk terrormodell. Människor ligger och sover i sina hem när det bultar på dörren. Polis och/eller militär tränger in och griper och för bort människor som regimens företrädare tror är eller kan bli fiender till den kommunistiska diktaturen. De gripna deporteras utan någon juridisk process eller chans att försvara sig. Några timar efter gripandena startar transporterna österut. 490 boskapsvagnar står beredda att förflytta de för regimen misshagliga till Sibirien. Gripandena och deportationerna pågår till morgonen den 16 juni. Ingen hänsyn tas till de gripnas fysiska tillstånd. Såväl sjuka åldringar som gravida kvinnor stuvas in i de överfyllda boskapsvagnarna. Av de som deporteras är mer än fjärdedel under 16 år.

En andra våg av gripanden och deportationer var planerad men stoppades av det tyska anfallet på Sovjetunionen. Den andra vågen av gripanden och deportation hann endast genomföras på Ösel.

Under slutet av 1941 började de sovjetiska myndigheterna genomföra förhör av de deporterade. Hundratals sköts. Av de över 3 000 män som gripits och deporterats var endast några hundra fortfarande vid liv under våren 1942. Mindre än hälften av de deporterade kunde någon gång återvända till sina hemländer.  Under en vecka greps och deporterades till Ryssland runt 95 000 människor från Estland, Lettland, Litauen, Polen, Moldavien och Vitryssland.

Den andra massdeportationen
När de sovjetiska trupperna återerövrade de baltiska länderna 1944 avslutades den tyska diktaturens styre och den sovjetiska tog vid. Den 25 mars 1949 greps och deporterades enligt sedvanlig modell 20 000 ester, tre procent av den estniska befolkningen enligt 1945 års siffror, och hamnade i Sibirien.

Innan den andra deportationsvågen lyckades 30 000 människor fly från det sovjetiska väldet till Sverige. Esterna välkomnades av så gott som alla. Ett icke förvånande undantag utgjorde Sveriges Kommunistiska Parti (idag Vänsterpartiet) som motsatte sig det svenska mottagandet. Ett skamligt beslut i sammanhanget är det där den sittande socialdemokratiska regeringen öppnar för att låta sovjetiska diplomater träffa de estniska flyktingarna i Sverige på flyktingförläggningarna i försök att övertala dem att återvända till sitt av Sovjet ockuperade hemland. Med detta i minne är kanske dåvarande svenske utrikesministern Sten Anderssons (S) uttalande 1991 i Tallinn där han förklarade sin, och sannolikt just då regeringens, uppfattning att Estland var ett ockuperat land. De enda som kunde glädjas av detta uttalande var makthavarna i Kreml.

Det borde talas mer om de sovjetiska deportationerna av människor från tvångsinlemmade tidigare självständiga länder. Det hände då, det kan hända igen. Vi kan lära oss av historien. Men då får vi inte heller glömma. Deportationerna får inte bli en icke-fråga i Sverige.

ROLF K NILSSON

 

 

Ryska trollfabriken i Sankt Petersburg går på högvarv – nätverk i väst sprider budskapet

En av de historier som den ryska trollfabriksarkipelagen står bakom och som nu sprids på sociala medier är att myndigheterna i USA förgiftar sina medborgare genom att blanda råttgift i kranvattnet…

Råttgiftslögnen är gammal och inte sällan med en antisemitisk underton. Inte minst för inhemskt bruk i Ryssland är de i våra ögon näst intill absurda överdrifterna en direkt fortsättning på den gamla sovjetiska antivästliga propagandan.

Hetsen mot, och misstänkliggörandet av väst pågår ständigt. Den ström av falska nyheter som beskriver hur man i Washington och Bryssel planerar för att skada och sabotera allt som är ryskt och allt som ryssarna uppskattar tas på allvar av skrämmande många i Ryssland. Och därmed uppnår Kreml ett mål – att skapa en misstänksam och fientlig inställning mot väst.

Under ganska lång tid nu har man från rysk sida försökt fräscha upp den gamla sovjetbilden att landet är omringat av fiender som vill Ryssland ont – på alla plan. I en otäck mix pumpas budskapet ut om hur globalister, sionister, amerikanska imperialister, nykolonialister, liberaler, socialdemokrater och många andra bara väntar på att krossa moder Ryssland.
Sovjetunionen framställdes en gång som paradiset på jorden. Idag är det Ryssland som vill framstå som det stabila alternativet i en värld av kaos där den ryskortodoxa kyrkan intar rollen som den verkliga förvaltaren av kristenhetens värderingar. Att skapa en yttre fiende är kanske det äldsta knepet för en ifrågasatt och/eller svag regim att få den egna befolkningens stöd. Vi ser nu hur det praktiseras i Ryssland.

Rysslands vänner
Ryssland har många vänner i Sverige som mer än gärna tar till sig den information som produceras i den ryska trollfabriken i Sankt Petersburg – fler än man vill tro. Vilka är det då som ger den ryska propagandan och desinformationen hjälp och sprider den för att förvirra och påverka så många svenskar som möjligt? Det är en blandad grupp som består av gamla kommunister som ser Ryssland som det goda sovjetsamhällets arvtagare, det är antidemokratiska grupper som betraktar sig själv som nationalister och ser Ryssland som en förebild och motvikt till den västerländska demokratin. Det är politiska grupper som ser möjligheter att skapa egna fördelar genom att ställa sig på ryska sidan i den pågående konflikten mot västvärlden i allmänhet och USA i synnerhet. Det är vänsterkrafter som ser en framtida möjlighet att själva träda in på den politiska arenan när väst och Ryssland ägnar sig åt att förgöra varandra.

Ryssland har många medvetna och omedvetna – ”nyttiga idioter” – som går Kremls ärenden. Och de kan dyka upp på de mest oväntade platserna med de mest skiftande bevekelsegrunderna för sitt agerande. Så var det till exempel anmärkningsvärt många med sina politiska rötter i den svenska borgerligheten, inte minst inom moderaterna, som trädde fram och prisade det ryska gasledningsprojektet i Östersjön. Att kalla denna ryska militärpolitiska satsning för ”fredsprojekt” var vanligt förekommande. Varför dessa undsättningsaktioner för en aggressiv rysk utrikespolitik? Tror man på det man säger eller är det en gammal skuld som ska regleras?

Uppdrag från Kreml
Det är möjligt att vissa nyckelpersoner har en direktkommunikation med de ryska intressen som finns i bakgrunden. Men flertalet av de svenskar som av någon anledning låter sig utnyttjas, tar till sig den ”information” som produceras och sprids från trollfabriken i Sankt Petersburg – The Internet Research Agency, IRA gör det på eget bevåg.
Det råder ingen tvekan om att IRA agerar på uppdrag från Kreml. Vi har kunnat ta del av IRA:s verksamhet sedan 2013 då man falska eller förvrängda ”nyheter” försökt, och till viss del lyckats, påverka allmänna val och folkomröstningar i Europa och i USA.

Under valrörelsen till Europavalet nådde den ryska trollfabriken nya höjdpunkter. Kreml kontrollerar idag mer eller mindre indirekt nättidningar och opinionssidor som pumpar ut ”nyheter” från IRA på såväl engelska som ett antal andra språk. Bloggare i Ryssland som är kritiska till regimen har fått påhälsningar av det våldsammare slaget. Bakom dessa besök lär samma personer som finansierar den desinformativa nätverksamheten stå.

Den ryska nätverksamheten med desinformation och falska nyheter som riktar sig till utlandet går ut på att påverka den allmänna opinionen och hur svenska folket röstar. Verksamheten ökar på alla områden. Runt om i väst börjar man mer eller mindre framgångsrikt bekämpa verksamheten.

Det står helt utom tvivel att den ryska manipuleringen av den amerikanska väljarkåren tog sin början 2013 och därefter ökade intensiteten. You Tube, Twitter, Instagram och Facebook är de främsta redskapen.
Några veckor strax före det amerikanska presidentvalet 2016 ägnade sig 80 personer med en budget på 1,2 miljoner dollar i månaden åt sin trolleriverksamhet. Mellan åren 2013 och 2019 nådde IRA:s budskap via nätet tiotals miljoner människor i USA. I uppdraget låg att öka och intensifiera de motsättningar som fanns inför presidentvalet, att fylla på med hat för hetsa amerikanska medborgare mot varandra.

Den ryska militära underrättelsetjänsten, GRU, bidrog samtidigt med att hacka in sig hos demokratiska partiets nyckelgrupper där man tog del av email och konversationer. Därefter satte trollfabriksarkipelagen igång med att skapa falska nyheter, skapa ickeexisterande användare på nätet som aktivt deltog i debatt och opinionsskapande med den hackade informationen som argument. Allt för att orsaka så stor skada för Hillary Clinton som möjligt vilket i praktiken betydde ett aktivt stöd för Donald Trump. Mängde av falska konton på Twitter har avslöjats och man har lyckats stänga ner en stor del av dem innan de började användas för att föra ut den ryska desinformationen.

Efter valen 2016 har trollverksamheten inte lugnat ner sig – tvärtom. Man har också riktat in sig på unga väljargrupper för att öka deras misstroende mot det politiska systemet i USA och dess institutioner. Bland de mest uppvaktade tycks den spansktalande delen av befolkningen vara.

Också i Europa – och i Sverige
Som vi kan se i Europa, och i Sverige, är den ryska verksamheten inte endast riktad mot USA. Ett antal valrörelser har uppmärksammats av ryska troll. Tyskland och Nederländerna är två exempel. Också den franske presidenten Macron drabbades av ryska hackare under presidentvalskampanjen.

I Nederländerna spreds en falsk video på nätet om hur högergrupper och extremnationalister från Ukraina skulle ha hotat med att begå terrordåd om det nederländska parlamentet inte röstade för ett samarbetsavtal med Ukraina. På bilderna kunde man också se dessa ”nationalister” bränna en nederländsk flagga.

Under 2018 genomförde amerikansk militär för första gången direkta aktioner mot den ryska verksamheten i samband med valen till kongressen och lockades blockera IRA:s tillgång till nätet.

Sverige och hela EU måste genomföra aktivt motstånd när det gäller denna aggressiva verksamhet som pågår från rysk sidan. Det går inte att vänta och det går inte att vara en passiv åskådare. Men när varken myndigheter eller media visar något större intresse att visa för allmänheten vad det är som pågår är det svårt att uppnå en nödvändig krismedvetenhet för att kunna hantera de attacker vi utsätts för, och för de som vi har att vänta i framtiden.

ROLF K NILSSON 

Källa: EU East StratCom Task Force