Rysslands smutskastning av Polen ingår i ett större sammanhang

Polen är förmodligen vid sidan av Ukraina den självständiga stat i Europa som Ryssland, just nu, mest vill sätta på plats.
Ukraina förnedrade man genom att annektera Krim utan att Ukraina egentligen hade någon möjlighet att stå upp mot det militärt flerfalt starkare Ryssland. Med de ryska militära insatserna i östra Ukraina vill man visa för världen att regimen i Kiev inte klarar av att kontrollera landet, och att man inte har invånarna med sig för ett fortsatt oberoende Ukraina.

Polens bindningar till väst, till EU och inte minst till NATO, är betydligt starkare än Ukrainas. Medlemskapen i såväl EU som NATO ger Polen allierade som Ukraina saknar. Därför är det inte lika lätt för Ryssland att kränka Polens gränser som man gjort med Ukrainas. I detta läge är falska nyheter och desinformation något som tas till för att misstänkliggöra, mjuka upp och skapa interna konflikter i Polen. De ryska trollfabrikerna går på högvarv för att hitta på falska nyheter om Polen och för att sätta landet i tvivelsam dager i väst och för att stärka den antipolska stämningen på hemmaplan.
Också i Sverige har vi kunnat se hur den ryska desinformationen spritt sig när det gäller att se på Polen som ett land där demokratin och friheten är hotad. Hetsen mot Polen från såväl politiker som media tar sig allt märkliga former och tyvärr framträder mönstret allt tydligare.

Visst finns det saker i Polen som inte är bra, precis som i Frankrike, Storbritannien, Sverige och Belgien. Ryssland vill splittra EU och göra EU svagt. Precis som man på samma sätt vill splittra NATO och öka misstänksamheten länderna emellan. Allt för många aktivister inom såväl politik som media bidrar av övertygelse eller av naivitet till att fullborda de ryska kampanjerna.

”Sanningarna” som ryssarna nu sprider och vill att omvärlden ska ta till sig är att Polen under andra världskriget var Nazi-Tysklands favoritallierade, att det självständiga Polen vi har idag existerar endast tack vare Ryssland, att det var Ryssland som ”gav” Polen sitt oberoende, att Polen är USA:s ”trojanska häst” i Europa och att den polske presidenten hotar Ryssland med stridsflyg.

USA har beslutat att utöka den militära närvaron i Polen, som för närvarande är 5 000 soldater, med ytterligare ettusen.  Den ryska reaktionen kom snabbt efter att USA beslutat om utökningen och snart publicerade Kremltrogen media att väst håller på att militärt omringa Ryssland och att USA och den amerikanska imperialismen har ett flertal marionetter i Europa. Den polska regeringen är enligt rysk nyhetsförmedling en sådan marionett som amerikanerna kan utnyttja som de vill. Enligt ryssarna har Polen gett upp sin nationella suveränitet och styrs direkt från Washington.  Och som en ”vänlig” gest mot polackerna informerar man om att USA alltid överger sin allierade, något som polackerna – enligt ryssarna – snart får känna på.

Samtidigt vill man utmåla Ryssland/Sovjet som Polens verkliga vän. Polackerna är otacksamma mot Ryssland, något de inte borde vara. Ryssarna sprider sin verklighetsbild och påstår att dagens Polen existerar tack vare Ryssland. Och att Ryssland i flera århundraden varit garant för Polen säkerhet.

Rysk media hävdar att det efter andra världskriget var Sovjet som försåg Polen med industrier, olja och bränsle. Att Polen nekades demokrati, frihet, mänskliga rättigheter och nationell suveränitet är för ryssarna ointressant, inte värt att ta upp. Detta säger inte bara mycket om det gamla Sovjetunionen – det säger också väldigt mycket om dagens Ryssland.

ROLF K NILSSON

Lämna en kommentar

Under Okategoriserade

De sovjetiska deportationerna en svensk icke-fråga?

En minnesdag som passerat förbi tämligen ouppmärksammat i Sverige är den 14 juni som sedan Estlands återerövrade självständighet är officiell sorgedag i landet.
Den 14 juni 1941 deporterades i det sovjetockuperade Estland över 10 000 människor till Sibirien. Av dessa var över 70 procent kvinnor, barn och äldre. Från Lettland deporterades 15 000 män, kvinnor och barn och från Litauen 30 000. Den sovjetiska ockupationsmakten hade inte klarat av att ringa in det stora antalet för dem misshagliga individer att deportera om inte aktiv hjälp kommit från de lokala kommunistpartierna.

Nästa år är det 80 år sedan det kommunistiska Sovjet ockuperade Estland, Lettland och Litauen. Ockupationen ingick i den överenskommelse som Kommunist-Sovjet och Nazi-Tyskland ingick den 23 augusti 1939 och som blivit mest känd som Molotov-Ribbentroppakten efter namnen på de båda diktaturernas utrikesministrar. En ny massdeportering genomfördes efter andra världskriget 1949 den 25 mars.

Första delen av Molotov-Ribbentroppakten är känd för de flesta. När Tyskland den 1 september går in i Polen och ockuperar sin, med sovjeterna överenskomna, del av landet. Den 17 september är det dags för Sovjet att fullfölja sin del av pakten och ockuperar den östra delen av Polen. Samtidigt marscherar sovjetisk trupp mot Finlands, Estlands, Lettlands och Litauens gränser. Efter mycket hot och orimliga överhetskrav ockuperar och annekterar Sovjetunionen de tre självständig baltiska republikerna sommaren 1940. Drygt ett halvår tidigare, den 30 november 1939 hade Sovjetunionen anfallit Finland. Det kommunistiska Sovjet var på väg att återupprätta det Kejserliga Rysslands gränser – vilket oundvikligen får tankarna att landa på hur dagens makthavare i Kreml agerar.

Annekteringen godkänns
För att skapa en bild av legitimitet och ordning ska det estniska parlamentet godkänna ockupationen och annekteringen. Stalins förlängda arm i det ockuperade Estland, Andrej Zjdanov, organiserar ett parlamentsval som ska hållas inom tio dagar. Att valet blir en stor seger för kommunisterna förvånar inte. De kommunistiska kandidaterna är alla godkända av Zjdanov och de enda som fick ställa upp i valet – alltså blir dom också valda.

Det nyvalda parlamentet samlas och omringade av beväpnade ryska soldater gör ledamöterna som de blivit instruerade. Deras uppgift är att förklara Estland som en socialistisk rådsrepublik och därefter ansöka om medlemskap i de Socialistiska Rådsrepublikernas Union – Sovjet. Och så blir det. Det självständiga Estland finns inte längre.

Efter att Tyskland brutit Molotov-Ribbentroppakten ockuperas Estland av tyskarna i juli 1941. I september 1944 kommer ryssarna tillbaka och återupprättar den Moskva-kontrollerade rådsrepubliken.

Redan i början på 1930-talet hade man i Sovjet börjar förbereda listor på människor i Estland som skulle hanteras vid en sovjetisk annektering. Listan blev lång. För dem som fick behålla livet var en lång tid i Sibirien att vänta.

På listan finns alla som suttit i en tidigare estnisk regering, högre statstjänstemän, domare, högre militär personal. Tidigare politiker, de som varit aktiva i frivilla försvarsorganisationer, medlemmar i studentorganisationer, de som deltagit i strider mot sovjetiska intressen, ryska emigranter, säkerhetspoliser, ordningspoliser, företrädare för utländska företag, alla med kontakter utomlands, entreprenörer, bankirer, präster och medlemmar i Röda Korset.

Dessa grupper utgör vid tiden nästan 25 procent av befolkningen i Estland.
Estlands president Konstantin Päts och den estniske överbefälhavaren Johan Laidoner dör i sovjetisk fångenskap.

Den 14 maj beslutar Sovjetunionen att alla ”socialt främmande element” i Estland, Lettland, Litauen, Västra Ukraina, Vitryssland och Moldavien skulle deporteras.

De första deportationerna enligt det nya direktivet genomförs natten mellan den 13 och 14 juni enligt klassisk terrormodell. Människor ligger och sover i sina hem när det bultar på dörren. Polis och/eller militär tränger in och griper och för bort människor som regimens företrädare tror är eller kan bli fiender till den kommunistiska diktaturen. De gripna deporteras utan någon juridisk process eller chans att försvara sig. Några timar efter gripandena startar transporterna österut. 490 boskapsvagnar står beredda att förflytta de för regimen misshagliga till Sibirien. Gripandena och deportationerna pågår till morgonen den 16 juni. Ingen hänsyn tas till de gripnas fysiska tillstånd. Såväl sjuka åldringar som gravida kvinnor stuvas in i de överfyllda boskapsvagnarna. Av de som deporteras är mer än fjärdedel under 16 år.

En andra våg av gripanden och deportationer var planerad men stoppades av det tyska anfallet på Sovjetunionen. Den andra vågen av gripanden och deportation hann endast genomföras på Ösel.

Under slutet av 1941 började de sovjetiska myndigheterna genomföra förhör av de deporterade. Hundratals sköts. Av de över 3 000 män som gripits och deporterats var endast några hundra fortfarande vid liv under våren 1942. Mindre än hälften av de deporterade kunde någon gång återvända till sina hemländer.  Under en vecka greps och deporterades till Ryssland runt 95 000 människor från Estland, Lettland, Litauen, Polen, Moldavien och Vitryssland.

Den andra massdeportationen
När de sovjetiska trupperna återerövrade de baltiska länderna 1944 avslutades den tyska diktaturens styre och den sovjetiska tog vid. Den 25 mars 1949 greps och deporterades enligt sedvanlig modell 20 000 ester, tre procent av den estniska befolkningen enligt 1945 års siffror, och hamnade i Sibirien.

Innan den andra deportationsvågen lyckades 30 000 människor fly från det sovjetiska väldet till Sverige. Esterna välkomnades av så gott som alla. Ett icke förvånande undantag utgjorde Sveriges Kommunistiska Parti (idag Vänsterpartiet) som motsatte sig det svenska mottagandet. Ett skamligt beslut i sammanhanget är det där den sittande socialdemokratiska regeringen öppnar för att låta sovjetiska diplomater träffa de estniska flyktingarna i Sverige på flyktingförläggningarna i försök att övertala dem att återvända till sitt av Sovjet ockuperade hemland. Med detta i minne är kanske dåvarande svenske utrikesministern Sten Anderssons (S) uttalande 1991 i Tallinn där han förklarade sin, och sannolikt just då regeringens, uppfattning att Estland var ett ockuperat land. De enda som kunde glädjas av detta uttalande var makthavarna i Kreml.

Det borde talas mer om de sovjetiska deportationerna av människor från tvångsinlemmade tidigare självständiga länder. Det hände då, det kan hända igen. Vi kan lära oss av historien. Men då får vi inte heller glömma. Deportationerna får inte bli en icke-fråga i Sverige.

ROLF K NILSSON

 

 

1 kommentar

16 juni, 2019 · 06:01

Ryska trollfabriken i Sankt Petersburg går på högvarv – nätverk i väst sprider budskapet

En av de historier som den ryska trollfabriksarkipelagen står bakom och som nu sprids på sociala medier är att myndigheterna i USA förgiftar sina medborgare genom att blanda råttgift i kranvattnet…

Råttgiftslögnen är gammal och inte sällan med en antisemitisk underton. Inte minst för inhemskt bruk i Ryssland är de i våra ögon näst intill absurda överdrifterna en direkt fortsättning på den gamla sovjetiska antivästliga propagandan.

Hetsen mot, och misstänkliggörandet av väst pågår ständigt. Den ström av falska nyheter som beskriver hur man i Washington och Bryssel planerar för att skada och sabotera allt som är ryskt och allt som ryssarna uppskattar tas på allvar av skrämmande många i Ryssland. Och därmed uppnår Kreml ett mål – att skapa en misstänksam och fientlig inställning mot väst.

Under ganska lång tid nu har man från rysk sida försökt fräscha upp den gamla sovjetbilden att landet är omringat av fiender som vill Ryssland ont – på alla plan. I en otäck mix pumpas budskapet ut om hur globalister, sionister, amerikanska imperialister, nykolonialister, liberaler, socialdemokrater och många andra bara väntar på att krossa moder Ryssland.
Sovjetunionen framställdes en gång som paradiset på jorden. Idag är det Ryssland som vill framstå som det stabila alternativet i en värld av kaos där den ryskortodoxa kyrkan intar rollen som den verkliga förvaltaren av kristenhetens värderingar. Att skapa en yttre fiende är kanske det äldsta knepet för en ifrågasatt och/eller svag regim att få den egna befolkningens stöd. Vi ser nu hur det praktiseras i Ryssland.

Rysslands vänner
Ryssland har många vänner i Sverige som mer än gärna tar till sig den information som produceras i den ryska trollfabriken i Sankt Petersburg – fler än man vill tro. Vilka är det då som ger den ryska propagandan och desinformationen hjälp och sprider den för att förvirra och påverka så många svenskar som möjligt? Det är en blandad grupp som består av gamla kommunister som ser Ryssland som det goda sovjetsamhällets arvtagare, det är antidemokratiska grupper som betraktar sig själv som nationalister och ser Ryssland som en förebild och motvikt till den västerländska demokratin. Det är politiska grupper som ser möjligheter att skapa egna fördelar genom att ställa sig på ryska sidan i den pågående konflikten mot västvärlden i allmänhet och USA i synnerhet. Det är vänsterkrafter som ser en framtida möjlighet att själva träda in på den politiska arenan när väst och Ryssland ägnar sig åt att förgöra varandra.

Ryssland har många medvetna och omedvetna – ”nyttiga idioter” – som går Kremls ärenden. Och de kan dyka upp på de mest oväntade platserna med de mest skiftande bevekelsegrunderna för sitt agerande. Så var det till exempel anmärkningsvärt många med sina politiska rötter i den svenska borgerligheten, inte minst inom moderaterna, som trädde fram och prisade det ryska gasledningsprojektet i Östersjön. Att kalla denna ryska militärpolitiska satsning för ”fredsprojekt” var vanligt förekommande. Varför dessa undsättningsaktioner för en aggressiv rysk utrikespolitik? Tror man på det man säger eller är det en gammal skuld som ska regleras?

Uppdrag från Kreml
Det är möjligt att vissa nyckelpersoner har en direktkommunikation med de ryska intressen som finns i bakgrunden. Men flertalet av de svenskar som av någon anledning låter sig utnyttjas, tar till sig den ”information” som produceras och sprids från trollfabriken i Sankt Petersburg – The Internet Research Agency, IRA gör det på eget bevåg.
Det råder ingen tvekan om att IRA agerar på uppdrag från Kreml. Vi har kunnat ta del av IRA:s verksamhet sedan 2013 då man falska eller förvrängda ”nyheter” försökt, och till viss del lyckats, påverka allmänna val och folkomröstningar i Europa och i USA.

Under valrörelsen till Europavalet nådde den ryska trollfabriken nya höjdpunkter. Kreml kontrollerar idag mer eller mindre indirekt nättidningar och opinionssidor som pumpar ut ”nyheter” från IRA på såväl engelska som ett antal andra språk. Bloggare i Ryssland som är kritiska till regimen har fått påhälsningar av det våldsammare slaget. Bakom dessa besök lär samma personer som finansierar den desinformativa nätverksamheten stå.

Den ryska nätverksamheten med desinformation och falska nyheter som riktar sig till utlandet går ut på att påverka den allmänna opinionen och hur svenska folket röstar. Verksamheten ökar på alla områden. Runt om i väst börjar man mer eller mindre framgångsrikt bekämpa verksamheten.

Det står helt utom tvivel att den ryska manipuleringen av den amerikanska väljarkåren tog sin början 2013 och därefter ökade intensiteten. You Tube, Twitter, Instagram och Facebook är de främsta redskapen.
Några veckor strax före det amerikanska presidentvalet 2016 ägnade sig 80 personer med en budget på 1,2 miljoner dollar i månaden åt sin trolleriverksamhet. Mellan åren 2013 och 2019 nådde IRA:s budskap via nätet tiotals miljoner människor i USA. I uppdraget låg att öka och intensifiera de motsättningar som fanns inför presidentvalet, att fylla på med hat för hetsa amerikanska medborgare mot varandra.

Den ryska militära underrättelsetjänsten, GRU, bidrog samtidigt med att hacka in sig hos demokratiska partiets nyckelgrupper där man tog del av email och konversationer. Därefter satte trollfabriksarkipelagen igång med att skapa falska nyheter, skapa ickeexisterande användare på nätet som aktivt deltog i debatt och opinionsskapande med den hackade informationen som argument. Allt för att orsaka så stor skada för Hillary Clinton som möjligt vilket i praktiken betydde ett aktivt stöd för Donald Trump. Mängde av falska konton på Twitter har avslöjats och man har lyckats stänga ner en stor del av dem innan de började användas för att föra ut den ryska desinformationen.

Efter valen 2016 har trollverksamheten inte lugnat ner sig – tvärtom. Man har också riktat in sig på unga väljargrupper för att öka deras misstroende mot det politiska systemet i USA och dess institutioner. Bland de mest uppvaktade tycks den spansktalande delen av befolkningen vara.

Också i Europa – och i Sverige
Som vi kan se i Europa, och i Sverige, är den ryska verksamheten inte endast riktad mot USA. Ett antal valrörelser har uppmärksammats av ryska troll. Tyskland och Nederländerna är två exempel. Också den franske presidenten Macron drabbades av ryska hackare under presidentvalskampanjen.

I Nederländerna spreds en falsk video på nätet om hur högergrupper och extremnationalister från Ukraina skulle ha hotat med att begå terrordåd om det nederländska parlamentet inte röstade för ett samarbetsavtal med Ukraina. På bilderna kunde man också se dessa ”nationalister” bränna en nederländsk flagga.

Under 2018 genomförde amerikansk militär för första gången direkta aktioner mot den ryska verksamheten i samband med valen till kongressen och lockades blockera IRA:s tillgång till nätet.

Sverige och hela EU måste genomföra aktivt motstånd när det gäller denna aggressiva verksamhet som pågår från rysk sidan. Det går inte att vänta och det går inte att vara en passiv åskådare. Men när varken myndigheter eller media visar något större intresse att visa för allmänheten vad det är som pågår är det svårt att uppnå en nödvändig krismedvetenhet för att kunna hantera de attacker vi utsätts för, och för de som vi har att vänta i framtiden.

ROLF K NILSSON 

Källa: EU East StratCom Task Force

Lämna en kommentar

Under Okategoriserade

Handfallet agerande av Försvarsmakten som borde skicka sin pressavdelning på kurs

Med utgångspunkt från ”Kalla Fakta” måndagen den 3 juni 2019 i TV4 och den information som presenteras där finns det all anledning att ställa ytterligare frågor till Försvarsmakten.

Det finns en organisation eller ett nätverk som heter ”Circle Of the Golden Lion” förkortat COGL.  Den består av reservofficerare handplockade från deltagare i sammankomster som organiseras av NATO genom ”The Interallied Confederation of Reserve Officers”, förkortat CIOR. CIOR har en permanent representation i NATO:s högsta militära ledning, the Military Committee.

Kalla Fakta har intervjuat Jörgen Holmlund, den svenske reservofficer som avslöjade denna enligt sina stadgar hemliga organisation.  Den som försökte värva Jörgen Holmlund vid en CIOR-sammankomst i februari 2014 i Bryssel var den då svenska delegationschefen, också han reservofficer. Som ett argument i värvningsförsöket förklarade den svenske delegationsledaren för Jörgen Holmlund att det var där, i COGL, som de ”verkliga” besluten fattades.

Enligt COGL:s stadgar får varje land ha högst tio medlemmar i organisationen. Och då Sverige hade tio medlemmar var det meningen att Holmlund skulle stå på en väntelista och bli medlem när en plats blev ledig. Holmlund rapporterade om värvningsförsöken till den som var ansvarig för att utse de svenska reservofficerare som skulle delta i CIOR:s konferenser – överstelöjtnanten på Militärhögskolan i Halmstad Ulf Johansson som också intervjuas av Kalla Fakta. Johansson berättar att han informerade ansvariga på Militärhögskolan och på Högkvarteret i Stockholm. Sammanlagt fem personer ska ha blivit delgivna informationen.

The Circle of the Golden Lion bildades på initiativ av militära kretsar i Bulgarien med starka sympatier för, och gamla kontakter med, Ryssland. Nio svenska reservofficerare var 2017 medlemmar.

På Försvarsmakten är man direkt avvisande och som det låter i programmet klart irriterad över Kalla Faktas frågor. Vad man kan höra är en stressad och till synes helt oförstående presschef som inte verkar ha någon förståelse för de frågor han får. ”Men vi tycker inte det här är någonting att vara med på en TV-intervju.

Du har ju fått svar”, säger han bland annat.  Kalla Fakta får senare ett skriftligt svar från Försvarsmakten där man säger att man inte känt till Circle of the Golden Lion förrän i maj i år och att man kommit fram till att organisationen är av ”sällskaps- och kamratföreningskaraktär”.

Någonstans inom Försvarsmakten har någon eller några gjort fel.  En militär hemlig organisation – med tydliga instruktioner om att den ska förbli hemlig för att undgå myndighetsinsyn – med tydliga kommunikationskanaler till underrättelse- och säkerhetsverksamhet i Bulgarien och där de inblandade har starka Rysslandsympatier är ingen sällskaps eller kamratförening.

Det dröjde inte länge förrän vi på sociala medier kunde ta del av kommentarer som är en blandning av ren dumhet till mer raffinerad desinformation. Men det är mer regel än undantag idag när Ryssland kommer på tal.

Det finns mycket att önska när det gäller Försvarsmaktens kommunikation till media och allmänhet. Det här är andra gången på förhållandevis kort tid som man enligt min uppfattning inte gjort vad man borde göra. Och det man gjort har inte varit speciellt bra.

En from förhoppning är att man har känt till det här från militärens sida och att nödvändiga åtgärder vidtagits. Ytterligare en from förhoppning skulle vara att det hela är en för tidig rötmånadshistoria.  Men det verkar allt för väl organiserat och välförankrat för en sådan förklaring. Ofta överträffar verkligheten dikten.

ROLF K NILSSON

Medlemsländer i The Interallied Confederation of Reserve Officers, CIOR, varifrån medlemmarna till the Circle Of the Golden Lion rekryteras är; Albanien, Belgien, Bulgarien, Kanada, Kroatien, Tjeckien, Danmark, Estland, Frankrike, Tyskland, Grekland, Ungern, Italien, Lettland, Litauen. Luxemburg, Nederländerna, Norge, Polen, Portugal, Rumänien, Slovenien, Spanien, Turkiet, Storbritannien och USA. Associerade medlemmar: Österrike, Finland, Moldavien, Sydafrika, Slovakien, Sverige, Schweiz och Nordmakedonien.

Länk till Kalla Fakta:

https://www.tv4play.se/program/kalla-fakta/11962093

Lämna en kommentar

Under Okategoriserade

”Min farfar var rasbiolog” – Brunsmetning från 2002

”Min farfar var rasbiolog”
a
v Eva F Dahlman
DN Förlag
2002

RECENSION
Eva F Dahlmans bok ””Min farfar var rasbiolog” har det skrivits mycket om sedan den kom ut för sjutton år sedan. Själv läste jag inte den förrän i mars i år veckan efter att miljöpartiets riksdagsledamot Leila Ali Elmi gått ut med att hon vill registrera invånarna i Sverige efter ras, religion, sexuell läggning och funktionsnedsättning. Jag letade medvetet efter paralleller. Mellan dåtidens rasgenetiker och dagens… – vad man nu vill kalla dem. Men jag hittar inte några.

För det första så var farfar, Ossian Dahlman, inte rasbiolog, Han var biolog. Vad jag kan förstå var han inte heller nazist. Därmed svalnar intresset för boken om det nu är detta man ville läsa om. Och det var ju faktiskt det jag ville. Hur fungerade en ”rasbiolog” i Sverige under 1920-talet och de följande decennierna? Hur tänkte han? Hur försvarade han sina åsikter och sitt arbete? Är det detta,  man som läsare vill veta så ger boken inte några svar. Däremot är det en intressant och välskriven familjekrönika med farfar och farmor i centrum där jag tror att Eva Dahlman lyckas fånga tidsandan på ett korrekt sätt. Farfar Ossian är en patriark som alla är rädda för och som ska få sin vilja igenom, vilket område det än månde vara som står i centrum.

Ossian Dahlman var vetenskapsman. Han var doktor och fick så småningom professors namn. Han var stolt över sina titlar och placerade sig själv över sina medmänniskor. Men det hade inget med nazism att göra. Det var en inställning som professor Dahlman säkert delade med många andra högreståndspersoner i sin samtid.

Han förädlade sina växter och gjorde sina experiment. Att han till viss del såg på människorna på samma sätt kan ha varit en yrkesskada. Men någon direkt rasbiologi sysslade han inte med. Däremot var Tyskland ett föregångsland för honom. Han hade studerat oh forskat i Tyskland. Han beklagade den tyska förlusten i första världskriget och med åren växte ett förakt mot Winston Churchill fram.

Men han gillar inte allt som händer i Sveriges södra grannland. Ett år före kriget, 1938 efter kristallnatten, skriver han i sin dagbok ”Tysklands behandling af judarna uppröra oss”. Efter att tyskarna vintern 1943 gripit flera hundra lärare och studenter i Oslo demonstrerar studenterna i Uppsala. Med i demonstrationståget går Ossian Dahlgren. 1944 försöker han skicka en del mindre förnödenheter till en forskarkollega, Seelieb, som sitter i ett tyskt koncentrationsläger, men nekas.

Det finns ingenting som rent konkret pekar på att Ossian Dahlgren skulle ha varit nazist eller antisemit.  Det känns både otäckt och svårbegripligt varför författaren så gärna vill nagla sin farfar som nazist. Varför? Det finns säkert skäl som ligger bakom denna i mitt tycke märkliga målsättning. Det ligger utanför min förmåga att göra en djupare analys. Sättet att hitta anklagelsepunkter mot farfadern påminner om en gammal sketch med Marty Feldman som är på jakt efter omoral och snusk där det absolut inte finns, men han ser det ändå.

Det finns betydligt bättre böcker som beskriver en svensk rasbiolog. Till exempel Maja Hagerman ”Käraste Herman: Rasbiologen Herman Lundborgs gåta” från 2015. En bok väl värd att läsa och som jag ämnar återkomma till. Men Eva F Dahlmans bok om sin farfar kan man vara utan. ”Brunsmetning” var inget modeord 2002 när boken kom ut men  det beskriver innehållet ganska bra.
ROLF K NILSSON

Lämna en kommentar

Under Recensioner & Lästips

En bok alla politiker borde läsa

”De kidnappade Kinasvenskarna”
av Jojje Olsson
Historiska Media Brännpunkt
220 sidor

RECENSION
Jojje Olsson är journalist, och en mycket bra sådan, har kommit ut med en bok som konkurrerar om titeln ”årets viktigaste reportage”. Boken ”De kidnappade Kinasvenskarna” tar upp ett ämne som vi i Sverige bara har börjar diskutera –  vårt förhållande till den kommunistiska diktaturen Kina.

Jojje Olsson berättar för oss om de båda svenska medborgarna Peter Dahlin och Gui Minhai. Om hur de kidnappats av den kinesiska staten och fått sina mänskliga rättigheter åsidosatta. Men den handlar om så mycket mer. Om västvärldens val att i allt för många fall blunda för vad som händer i Kina och vad Kina sysslar med utanför sina gränser. Hur det kommunistiska Kina med hjälp av kapitalismens främsta redskap – pengar – får allt från EU och  FN  ner till minsta stad och kommun i väst att göra Kina till viljes.
Vi har bara helt nyligen kunnat se hur det kinesiska intresset för infrastruktur i Sverige har ökat. Hamnar, tåg och bilar är bara en del.

Jojje Olsson har intervjuat den svenske medborgaren Peter Dahlin som greps och fick tillbringa tre veckor i ett underjordiskt fängelse i Kina. Han har träffat släkt och vänner till den svenske medborgaren av kinesisk börd Gui Minhai som 2015 kidnappades i sin bostad i Thailand av de kinesiska myndigheterna. Gui Minhai släpptes under hösten 2017  men blev än en gång bortförd av civilklädd kinesisk polis i januari 2018.
Det svenska statens bristande intresse för att på allvar ta upp dessa fall med kineserna är påfallande.

Med sina ekonomiska resurser som bas lyckas kineserna få såväl politiker som företagare att vika sig, se bort och sjunga med i lovprisandet av de kinesiska satsningarna.
Under många år har försvaret för svenska företagsinvesteringar och statligt samarbete varit att vi med våra demokratiska idéer och värderingar skulle påverka diktaturerna där det bedrivs svensk verksamhet. Beklagligt nog har det i många fall uppstått en motsatt situation. Från svenskt håll uppskattas den kinesiska ordningen med stabilitet, lag och ordning. Till och med dåvarande statsministern Göran Persson prisade den kinesiska stabiliteten då han var i Kina på officiellt besök.

Aningslösa politiker på alla beslutsnivåer förbländas av den ekonomiska styra Kina representerar. Företagare accepterar krav från kinesiskt håll man inte skulle gjort någon annanstans. Boken är en varningssignal som alla politiker borde läsa.

Jojje Olsson är experter på Kina av idag. Han besitter en unik kompetens som han villigt delar med sig.  Jojje Olsson flyttade till Kina 2007, han både läser och pratar kinesiska flytande.
Jojje Olsson bor idag i Taiwan fter att han 2016 nekades nytt visum till Kina. Från kinesiskt håll uppskattade man inte hans raka nyhetsrapportering.

Det händer mycket i Kina idag och det händer mycket med Kina runt om i världen. Jojje Olsson blogg ”In Beijing” om nyheter relaterade till Kina kan rekommenderas.
ROLF K NILSSON

Lämna en kommentar

Under Recensioner & Lästips

Vänsterns antirasism är den nya rasismen

”Så blev vi alla rasister”
av Ivar Arpi & Adam Cwejman
Timbro förlag
Stockholm, 2018

”I have a dream that my four little children will one day live in a nation where they will not be judged by the color of their skin but by the content of their character.
I have a dream today.
I have a dream that one day, down in Alabama, with its vicious racists, with its governor having his lips dripping with the words of interposition and nullification; one day right there in Alabama, little black boys and black girls will be able to join hands with little white boys and white girls as sisters and brothers.”

RECENSION
Dessa rader är utan konkurrens de mest kända från Martin Luther King Jr:s tal i Washington 1963. Jag började skolan samma år. Dessa rader har funnits där i bakgrunden så länge jag har kunnat läsa och själv ta till mig information. Och för mig har detta varit kanske den bästa definitionen på hur vi som människor ska se på varandra. Jag har känt mig stabil i denna uppfattning bara för att allt oftare idag mötas av påståendet att just därför är jag rasist. En för mig, och tack och lov för många andra, helt orimlig slutsats. Än värre blir det när påståendena om att rasismen endast kan bekämpas om vi uppfattar och ser på våra medmänniskor utifrån rastillhörighet. I praktiken vad vänstern idag vill är att rasismen ska bekämpas med apartheid. För mig är det omöjligt att acceptera att rasism ska bekämpas med rasism.

Igår var det rasisterna i USA och i Sydafrika som förespråkade ”separate but equal”. Efter att ha läst Adam Cwejmans och Ivar Arpis bok  ”Så blev vi alla rasister” kan jag inte komma fram till något annat än att vänsterns ”antirasism” som förespråkar rasseparation under mottot ”seperate therefore equal” är den nya rasismen. Och det är en sorglig utveckling som inte bådar gott för framtiden. Men det är också en utveckling som uppmuntras från såväl vänsterkretsar som de mer traditionella rasistiska grupperingar som finns och gör sig allt mer synliga. De rent nazistiska grupperingarna  kan nu ta den extrema, och allt större delar av den tidigare inte så extrema vänstern, i hand i den gemensamma uppfattningen att ”rasmedvetenhet” är lösningen på alla problem. Mörka ska hata ljusa och ljusa ska hata mörka och sedan ska vi alla tillsammans hata judarna.
Nazisterna vill ha vit, icke-judisk överhöghet. De nya rasisterna på vänsterkanten används av extremvänstern för att skapa motsättningar i våra västerländska demokratier där majoriteten av befolkningen klassificeras som vit. Den gamla klasskampen för att riva ner de borgerliga strukturerna och systemen ersätts i dag med en raskamp där allt ont härstammar från ”vita” och alla ”vita” är skyldiga till kollektiv delaktighet i en förtryckande rasism som aldrig kan eller ska förlåtas. Vita människor kan aldrig heller, på grund av vitheten, bli en del av den antirasistiska kampen eftersom dom är – vita. Vita författare ska inte skriva om rasism och absolut inte ta parti för icke-vita – det är bara illa dold rasism.
Exemplen i Arpis och Cwejmans bok visar på hur fel det har blivit i Sverige och hur långt detta vansinne har gått. Boken innehåller så många exempel att de inte går att ignorera. Strävan att framstå som antirasistisk har varit så okänslig och så målinriktad att det inte spelat någon roll om ren rasism fått bli ett betydande verktyg i denna kamp.

I debatten runt boken har historikern Alf W Johanssons påståenden om  den fanatisering av konsensus i den svenska kulturen, som är så framträdande, lyfts fram. Han menar att när alla är överens så blir resultatet att de idéer som det råder konsensus om radikaliseras. Det finns ingen opposition och den som står upp mot den gällande konsensusuppfattningen blir medskyldig till de problem som ska lösas. Vad kan man dra för slutsats av detta? Jo, att den så typiskt svenska konsensusmålsättningen skapar ett klimat av åsiktsförtryck och i praktiken starkt begränsa yttrande- och åsiktsfriheten av rädsla för att i alla sammanhang hamna utanför. Inte minst när det gäller arbete och engagemang.

”Så blev vi rasister” är en viktig bok. De väntande reaktionerna på den har kommit där den döms ut som nazistisk, rasistisk med mera, mede mera. Men också förvånande positiva omdömen från håll som var mindre väntat.
I bästa fall kan boken bli en dörröppnare för en mer sansad och nyanserad debatt. Kanske kan den leda till ett uppvaknande för många som anser att rasism bäst bekämpas med rasism.
Efter att ha läst boken, blivit upprörd, besviken och förvånad är jag
än mer fast i min uppfattning att den rasism vi har i världen, i Sverige, bäst bekämpas genom att försöka uppfylla Martin Luther Kings dröm. ”…one day live in a nation where they will not be judged by the color of their skin but by the content of their character.”
ROLF K NILSSON

Lämna en kommentar

Under Recensioner & Lästips