Högerns program från 1919 inspirerar

För snart tio år sedan skrev jag bifogad artikel som tog upp vilka företrädare jag som väljare vill ska företräda mig. Egentligen är det inte mycket som har förändrats.  Och med anledning av den moderata partistämma som just nu pågår kan det finnas anledning att plocka upp denna 100-års jubilar.

Jag vill ha mer sunt förnuft och mänsklighet i politiken. Jag vill att de politiker vi väljer också ska vara våra företrädare. Därför är det viktigt att varje vald politiker har uppgiften att använda sitt sunda förnuft, sina känslor och kunskaper när han eller hon fattar beslut i våra, väljarnas, namn.

Vad är det då som står i vägen för detta? Varför är det inte så idag? Det finns inget enkelt svar. Det är många faktorer i kombination som hindrar ett verkligt folkstyre.

Politiken idag är toppstyrd och detaljerad. Ju fler detaljer vi ser i partiernas program desto mindre utrymme finns för sunt förnuft, politiska diskussioner/debatter och gemensamma lösningar.

Redan innan frågorna kommer upp till en symbolisk debatt i våra valda församlingar är partierna och deras företrädare helt låsta eftersom man har internbeslutat hur varje fråga ska lösas ner till detaljnivå.

Detaljismen är demokratins och folkstyrets fiende. Ju fler detaljer och ju längre ner i de beslutande nivåerna som det finns fastlagda partiplaner desto starkare bli toppstyrningen och tjänstemännens kontolluppgifter.

I detta sammanhang kan man ju också plocka in subsidiaritetsprincipen om att alla beslut ska fattas på så ”låg” nivå och så nära de berörda som möjligt. En princip som ofta diskuterades och hyllades i de första EU-valen vi som svenskar deltog i. Och om jag inte minns helt fel åtminstone allianspartierna anslöt sig till.

Partierna ganska lika

Det finns ingen enskild politiker som kan, eller kan ta till sig, hela sitt partis partiprogram – knappt ens på det egna området. Därför finns det politiskt tillsatta tjänstemän som ska bistå och hjälpa till. Detta är en god tanke. Men alltför ofta har dessa tjänstemän en dubbel agenda, en dubbel lojalitet som de mer eller mindre tvingas in i. Dels ska de vara lojala med ”sina” riksdagsledamöter. Men de har också en lojalitet uppåt som de inte så sällan påminns om. Tjänstemännen är anställda av partiledningar, gruppledningar etc. och tvingas i sina tjänsteutövningar alltför ofta agera poliser vars uppgift är att se till att de valda representanterna för Sveriges folk håller sig till de beslutade detaljerna och inte avviker när förslag, reservationer och kompromisser sätts samman. Partiernas pressavdelningar får mer uppgiften att stoppa ledamöternas kontakter med media än att fungera som den hjälpande hand de förväntas vara.

De politiska partiernas inre strukturer ser också ganska lika ut. Problemen med demokratin och inflytande underifrån är skrämmande lika. Detta trots att hela den organisatoriska apparaten finns där för en synnerligen levande och kreativ demokrati.

Ska vi kunna få människor som är villiga att satsa på politiken, dela med sig av sina erfarenheter och komma fram till beslut som är medborgarna till nytta måste dessa få ett handlingsutrymme, en möjlighet att utnyttja den egna kraften och förmågan. Dagens politiker håller på att förlora den egna initiativkraften, förmågan att självständigt komma fram till politiska lösningar eftersom det redan är beslutat hur de ska tänka och resonera ner i minsta beståndsdel av samhällsbyggandet.

Valet ska ha betydelse

Vad spelar det för roll vilken politiker jag väljer, när han eller hon är låst av detaljerade planer och andras godtycke på bekostnad av den egna förmågan? Planer och program som media ofta använder emot den förtroendevalde när han eller hon avviker från det skrivna ordet.

Partiprogram måste vara enkla och övergripande. Inte minst för att människor ska kunna se skillnaderna, kunna bedöma alternativen utan att först behöva gå en högskolekurs i jämförande partikunskap. Men framför allt – för att det ska göra en skillnad beroende på vem jag väljer att låta mig företrädas av. Den som väljes måste få ta det förtroende med sig som väljarna gett in i de beslutande kamrarna. Och där fritt kunna använda sin egen intelligens, förmåga och omdöme.

Allmänna Valmansförbundet 1919

Så här såg partiprogrammet ut som Allmänna Valmansförbundet antog på sin stämma den 2 december 1919.

”Den svenska högern är ett nationellt parti. Den sätter fosterlandet främst, dess väl över individers och klassers särintressen.

Den svenska högern känner sitt ansvar för det Sverige, som vi ärvt av fädren och en gång skola lämna i arv till kommande släktled. Den anser all utveckling böra bygga på det beståendes grund. Den är i denna mening samhällsbevarande.

Den svenska högern är reformvänlig. Den erkänner, att det svenska samhället har mycket att lära, mycket att förbättra. Erforderliga reformer böra ske för folket och genom folket. Känslan av ansvar och samhörighet med riket, med fosterlandet skall därigenom stärkas. Reformerna böra syfta till hela folkets bästa. Den svenska högern är ett folkligt parti.

Den svenska högern betraktar äganderätten som en nödvändig förutsättning för en lyckosam samhällsutveckling.

Den svenska högern ser i arbetet det enda säkra medlet att åstadkomma varaktigt enskilt och allmänt välstånd. Den enskilde måste lära att lita på sig själv. Det allmänna bör stödja honom i hans strävanden att genom eget arbete skapa sig en tryggad ställning.

Den svenska högern anser hem och familj utgöra hörnstenar för vår samhällsbyggnad.

Den svenska högern uppfattar den kristna tro, på vilken våra fäder levat och dött, som en uppehållande och renande kraft i samhället, vilken bör vårdas som vår dyrbaraste egendom. Den fordrar, att allt framgent vår folkuppfostran skall vila på kristen grund.

Utgående från dessa grundsatser vill högern verka för:

  1. Rikets oberoende. Värn för dess yttre säkerhet. Mellanfolklig rättsordning för fredens bevarande. Samförstånd i Norden.
  2. Värn om vår historiska författning. Kamp mot maktmissbruk och klassförtryck. Undertryckande av anarkistiska strävanden.
  3. Lydnad för lagarna. Färre lagar men goda.
  4. Uppfostran till självansvar. Fri tävlan för alla dugliga. Lön efter duglighet, utbildning och ställningens ansvar.
  5. Förenkling av förvaltningen. Förtjänst och skicklighet enda befordringsgrunden. Statens ämbeten inga partibelöningar.
  6. Bevarande av enskild äganderätt till främjande av självständighet, företagsamhet, arbetsflit och sparsamhet.
  7. Ett starkt näringsliv, fritt från förkvävande statstvång och tryggat mot socialiseringshot. Planmässigt utnyttjande av våra naturliga hjälpkällor. Förbättrad samfärdsel. Kontroll över monopolbildningar och truster.
  8. Jordbrukets stödjande och skyddande som landets huvudnäring. Bondeklassens bevarande. Förbättrad jordbrukskredit. Hjälp till bildande av nya bondejordbruk, småbruk och egna hem.
  9. Arbetsfredens tryggande. Åtgärder till förekommande av samhällsförlamande arbetsinställelser.
  10. Sparsamhet med statens och kommunernas medel. Varsamhet i beskattningen. Skatternas avvägande efter rättvisa grunder under hänsynstagande till näringslivets bärkraft.
  11. Socialt framstegsarbete. Framsynt bostadspolitik till främjande av folkhälsa, sedlighet och hemmens ekonomi. Hjälp till självhjälp. Folknykterhetens främjande.
  12. Fördjupad folkbildning. Skolväsendets ändamålsenliga utveckling under hänsynstagande till de ekonomiska betingelserna. Främjande av praktisk yrkesutbildning.
  13. Stärkande av hem och familj. Fostran till sedlig kraft. Kristendomsundervisning i skolorna. Kyrkans bevarande. Sveriges folk ett kristet folk.”

Med inte speciellt många, men dock, tidsanpassningar och justeringar skulle ett politiskt parti som vill ge makten till de förtroendevalda kunna gå till val idag på ovanstående program.

På många plan saknar jag ”Den svenska högern”…

ROLF K NILSSON

Lämna en kommentar

Under Okategoriserade

Tjeckisk statyflytt blir nazism i den ryska hetspropagandan

I Moskva tycker man, milt uttryckt, inte om att den historiesyn som det gamla Sovjetunionen en gång proklamerat som den enda och eviga sanningen ifrågasätts. Så gott som samtliga länder i det en gång sovjetkontrollerade Europa drabbas eller har drabbats av den sittande regimens anklagelser och desinformationsaktioner.
De baltiska länderna och Polen, tillsammans med Ukraina, har varit favoritmål för Kremls attacker. Men den senaste tiden är den tjeckiska republiken som hamnat i skottgluggen.
Extra stor upprördhet blir det när de nu fria och oberoende länderna vill plocka bort symbolerna från de kommunistiska diktaturernas förtryck.

Det lokala styret i distriktet Babunec i Prag har beslutat att avlägsna statyn av den sovjetiske marskalken Ivan Konev som var befälhavare över de sovjetiska militärstyrkor som tog över Tjeckoslovakien efter nazisternas tillbakadragande. Statyn kom upp 1980 och har sedan kommunismens fall funnits kvar som en plågsam påminnelse om en tid och ett förtryck det tjeckiska folket inte vill ha tillbaka. Tjeckiens president, den proryske Milos Zeman, förklarade i september att han är av åsikten att statyn ska stå kvar…

Borgmästaren i Babunec, Ondrej Kolar, har av Moskva bland annat anklagats att agera som en nazitysk partirepresentant. Han har också dödshotats för beslutet att flytta på sovjetstatyn.

Krossade Ungernrevolten
Det nuvarande ledargarnityret i Ryssland vill precis som sina  sovjetiska företrädare se marskalk Konev som Prags befriare. Och därmed en man som tjeckerna borde begripa att de står i evig tacksamhetsskuld till.

Det råder delade meningar om röda arméns ”befrielse” av Prag. Tjeckiska historiker menar att tyskarna redan flytt staden när de sovjetiska trupperna anlände. Marskalken Konevs militära karriär slutade inte med andra världskriget. Konev var 1956 befälhavare för Warszawapaktens väpnade styrkor och ledde insatserna med det ungerska upproret samma år. Han fanns med när Berlinmuren byggdes och han deltog i planeringen av den sovjetiska inmarschen i Tjeckoslovakien 1968.

För många i Prag, för många i Tjeckien, symboliserar Konev de bajonetter som den kommunistiska diktaturen vilade på. Den ryske utrikesministern, Sergej Lavrov, har uttryckt sin förtrytelse över flytten av statyn och förklarade sig vara ”rasande över detta cyniska beslut”. Den ryske senatorn Sergej Tsekov hotar med en kraftfull reaktion från Ryssland. Han säger att det är mycket möjligt med ekonomiska sanktioner från rysk sida.

”Gauleiter”
Också den ryske kulturministern, Vladimir Medinski, har gått till angrepp mot tjeckerna och kallar Ondrej Kolar för ”gauleiter”. Inspirerad av sin egen upprördhet spekulerar kulturministern i vad han menar kan bli tjeckernas nästa steg – att bränna ryska böcker.

Det kanske fräckaste lögnen som just nu pumpas ut från den ryska trollarkipelagen är att Sovjetunionens ”befrielse” av Polen började den 17 september 1939. Det var det datum då röda armén gick över Polens östra gräns och tillsammans med Tredje Rikets arméer tog upp striderna mot de polska styrkorna. Knappt två veckor senare hade Hitler och Stalin delat Polen mellan sig. Sanningen är propagandans första offer.

 

Lämna en kommentar

Under Okategoriserade

Ofarligt hetsa mot ”vita gubbar”

Lyssnade på P1-Morgon nu på torsdagsmorgonen och ett inslag om att det inte går att få föräldraledighet i EU-parlamentet. Kommentaren från Centerpartiets EU-parlamentariker Abir Al-Sahlani ”Det här parlamentet är skapt för vita gubbar” får stå oemotsagt. Hade en parlamentariker uttalat sig på samma sätt om någon annan grupp människor med hänvisning till hudfärg hade det, med rätta, blivit protester och ifrågasättande till lämpligheten av ett sådant uttalande.
Jag är kanske allt för mycket ”vit gubbe” för att förstå de allt mer rasifierade inslagen i svensk politik. Har etnicitet överhuvudtaget att göra med problemen att få föräldraledighet i EU-parlamentet? Ser det annorlunda ut i parlamenten runt om i världen med gubbar av annan kulör?
Något som förespråkarna vill betrakta som ”god rasism” har blivit allt mer vanligt och i vissa grupper accepterat. Har man en viss hudfärg, en viss etnisk bakgrund förväntas man agera på ett visst sätt och ha vissa åsikter. Detta är rasism och inget annat.
Att bekämpa rasismen med utfall mot ”vita gubbar” är kontraproduktivt. Rasismen är vidrig oavsett vilket håll den kommer ifrån.

Lämna en kommentar

Under Okategoriserade

Finansministern har en kommunistisk skattesyn

I Stefan Löfvens frånvaro var det finansminister Magdalena Andersson som höll socialdemokraternas tal i Almedalen. Det var inte fackministern Magdalena Andersson som stod på scenen, det var den politiker inom socialdemokraterna som just nu är den mest troliga efterträdaren till Stefan Löfven på partiledarposten. Det var ett statsministertal inte ett finansministertal.
Talet var traditionellt socialdemokratiskt med välfärden i centrum och lovsången till höga skatter och statlig överhöghet. Däremot ingenting om försvaret eller säkerhetspolitiken, inget direkt om SD (vilket var oväntat med tanke på hur många väljare som gått från S till SD).

Detta var andra gången Magdalena Andersson fick vara socialdemokraterna huvudnummer i Almedalen. Och denna gång tillät hon sig att vara än mer personlig än förra året.  För att leka kremlolog så är detta intressant i ett tal där hon gör referenser till Hjalmar Branting, Tage Erlander, Olof Palme, Göran Persson och icke att förglömma Per-Albin Hanssons folkhem. Förvisso är Göran Persson gammal finansminister men det var inte därför han blev nämnd. Det är intressant att Magdalena håller ett sådant tal som hon gör. Att hon dristar sig att faktiskt klaga på delar av januariavtalet. Vi fick höra de traditionella socialdemokratiska klyschorna som toppades med att det nu gäller ”välfärd mot skattesänkningar”. Den onda högern vill sänka skatterna och göra vård och omsorg sämre för att de rika ska bli rikare… Att hon orkar.

Socialdemokraternas universallösning på alla problem är skatter och ännu mer skatter. De pengar vi tjänar på våra arbeten är enligt den socialistiska socialdemokratiska synen inte våra egna. Pengarna är statens som staten kan använda när och hur dess styrespersoner så önskar. Höga skatter ger inte bara pengar till staten att fördela.  Ett högt skattetryck ger mindre fria och mindre självständiga medborgare.  Och det är förmodligen så socialdemokraterna vill ha det. Därför är det nödvändigt att säga nej till skattehöjningar, att arbeta för skattesänkningar och för ett effektivare utnyttjande av de skatter staten drar in.

När Magdalena Andersson börjar prata om en ”rättvis fördelningspolitik” gäller det att säkra sina tillgångar. Det hon säger i sitt Almedalstal avslöjar det otrevliga och obarmhärtiga i den socialdemokratiska synen när det gäller ägande, personlig frihet och personliga möjligheter. ”Det finns dom som tjänar mer än vad de behöver för sin egen försörjning”. Ja, det gör det och det finns säkert tusen olika skäl för detta. ”Vad de behöver för sin egen försörjning” tycker uppenbarligen Magdalena Andersson är vad som är rimligt att tjäna.  Vem ska besluta vad någon ”behöver” för sin försörjning? Socialdemokraterna och vännerna i det gamla kommunistpartiet? För detta är kommunism som Magdalena Andersson förespråkar även om det är dåligt maskerat i någon allmän solidaritetsförklaring.

Magdalena Andersson är en bra talare, en av de bättre vi hittills kunnat höra. Men någon agitator är hon inte även om hon försökte dramatisera delar av sitt anförande för att aktivera sina trogna åhörare.  Men budskapet var illrött och illavarslande. Ska skatteverket få en ny uppgift – att bedöma varje medborgares behov och sedan sätta en individuell skatt så att lönen man får kvar räcker till försörjningen?  Det blåste kalla vindar i Almedalen på fredagskvällen.

 

Talartoppen just nu, bedömt efter innehåll och framförande:

1  Ulf Kristersson (M)

3  Nyamko Sabuni (L)

3  Annie Lööf (C)

4  Magdalena Andersson (S)

5  Per Bolund (MP)

6  Jonas Sjöstedt (V)

 

Lämna en kommentar

Under Okategoriserade

Annie Lööf – en nyliberal sossekramare

Torsdagen var centerns och framför allt Annie Lööfs dag i Almedalen. De som hade hoppats på att Annie Lööf skulle visa exempel på den oppositionspolitik hon lovade centern skulle driva efter ingången av januariavtalet fick vänta förgäves. Istället fick vi ett lovprisande av januariavtalet och av samarbetet med socialdemokraterna. Efter att ha lyssnat på Lööfs tal får man lätt intrycket att detta avtal ingånget i januari är lösningen på de flesta problem som Sverige har. Drömmar om en återupplivad Allians på riksplanet ser just nu ut som inget annat än just drömmar. Efter Annie Lööfs tal i Almedalen står det helt klart att det är socialdemokraterna hon vill samarbeta med. Frågan jag ställer mig är varför?
Rent politiskt tycker jag frågan är berättigad. Det blir inte, hur gärna hon än vill tro det, mer centerinflytande av att agera stödparti för socialdemokraterna och miljöpartiet än att ingå i en regering tillsammans med liberalerna, moderaterna och kristdemokraterna! Att då välja socialdemokraterna är – fel.

Nyliberala Lööf
Rent politiskt borde Annie Lööf och socialdemokraterna inte ha så mycket gemensamt. Socialdemokraternas centralstyrda plansamhälle har inte mycket gemensamt med den nyliberala idégrund Annie Lööf stod på när hon valdes in i riksdagen 2006. Det dröjde det inte länge förrän hon ledde ett nyliberalt nätverk av till största delen unga nyliberala riksdagsledamöter. Målsättningen var tydlig. Men när väl alliansregeringen var etablerad och de nyliberala samhällsomstörtarna kunde konstatera att det nog inte gynnade karriären att driva sina hjärtefrågor om de ville ha en plats i närheten av regeringen eller dess korridorer tonades det nyliberala ner. Det gav också resultat – uppdragen kom.

När Annie Lööf väl blivit partiledare för centern har vi sett några återfall i nyliberalismens anda. Mest minns vi kanske försöken att få centern till att bli ett parti som välkomnade polygami.  Idéerna om helt öppna gränser är en annan nyliberal tanke som också funnits hos Ulf Kristersson.

Viktigt med samtal – men inte med alla
Samtidigt som Lööf talar om vikten av samtal så gäller fortfarande distanseringen till SD. Lööf överger hellre sitt eget partis politik som hon är övertygad (?) om är bra för Sverige än att SD ger den sitt passiva stöd för ett förverkligande. Nyamko Sabuni har förklarat det, Ulf Kristersson och Ebba Busch Thor likaså. SD:s röster på förslag fån (L), (M) och (KD) är välkomna och betyder inte att dessa partier samarbetar med SD eller gjort några överenskommelser.  Om en ond gör något gott, om en elak gör något snällt, eller en lögnare talar sanning så är det ju bra. Det är bara att tacka och ta emot och inte förvänta sig något vad gäller framtiden. Men att aktivt avstå från att driva igenom något som är bra för Sverige och människorna som bor här av enda skälet att SD skulle rösta för det är att svika sina väljare och inte se till vad som är bäst för landet.

Trots att huvudlinjen i Lööfs tal var lovprisandet av januariavtalet fick hon med några vänliga ord om Ebba Busch Thors engagemang för de äldre i samhället, om det kom från hjärtat eller det var partistrategerna som låg bakom låter jag vara osagt. Också Ulf Kristersson och Nyamko Subani fick lite beröm.

Annie Lööf – ett politikerproffs
Annie Lööf är ett politikerproffs. Hennes framträdande är näst intill perfekt. Men det är kanske för bra och för perfekt. Hennes framförande ligger någon division över Nyamko Sabunis. Och rent framförandemässigt var hon bättre än Kristersson. Men Kristerssons få tillkortakommanden i framförandet gjorde honom dock mer verklig och mer närvarande i vår gemensamma verklighet.

En centerledare som inte tar upp landsbygden i sitt almedalstal finns inte. Lööf prisade landsbygdens möjligheter. Även om hon menar det hon säger låter det inte övertygande. Det är inövat, det är mekaniskt och allt blir än mindre trovärdigt när hon får det till att bli att landsbygdens möjligheter ligger i januariavtalet. Det behövs politiker som driver landsbygdens behov för dess egen sak och inte av partistrategiska skäl.

Lika ofta som Nyamko Sabuni på tisdagskvällen använde sig av ordet ”liberalismen” fick vi höra Annie Lööf prisa ”Januariavtalet”.

En sak Annie Lööf sa, som jag håller jag med om reservationslöst, var att hon vill stärka det svenska försvaret till lands, till sjöss och i luften. Det behövs och det behövs nu!

Summa summarum – Annie Lööf är en nyliberal sossekramare med några bra idéer.

För övrigt är jag trött på skrikande och tjoande ungdomsförbundare som jublar åt sin partiledare vad än han eller hon säger.

Och, Annie Lööf, det heter inte Almedalsparken!

Topplistan just nu (ingen andraplats men delad tredje)

1) Ulf Kristersson (M)
3) Annie Lööf
3) Nyamko Sabuni (L)
4) Per Bolund (MP)
5) Jonas Sjöstedt (V)

Lämna en kommentar

Under Okategoriserade

Godkänt premiärtal av Sabuni och några bra besked

Med den varmaste och längsta applåden hittills hälsades Nyamko Sabuni välkommen när hon anträdde scenen i Almedalen. Det var en till synes lugn, glad och förtröstansfull partiledare som tog emot hyllningarna innan hon tog till orda. Det var inget långt tal, det var inget brandtal, inget linjetal, men ändå innehöll det väldigt mycket som bådar gott för framtiden.

Sabuni har en uppförsbacke framför sig. Förväntningarna på henne är stora. Både inom det egna liberala partiet som hos den del av borgerligheten som hellre ser att de traditionellt borgerliga partierna samarbetar än att det motarbetar varandra.

Vad som är extra svårt för Sabuni är att där finns ett internt motstånd och en misstänksamhet mot henne inom Liberalerna.  Inte minst hos den grupp som ville se Ullenhag som partiledare. Ska Sabuni lyckas måste hon neutralisera denna grupp. Hon behöver inte vinna över dem på sin sida, men det behövs att de inte aktivt motarbetar den nya partiledaren. Hur hon ska lyckas med detta hänger ihop med hur snabbt hon kan få opinionssiffrorna på sin sida.

Nyamko Sabuni valde att tala mycket om sig själv, sin bakgrund och sina erfarenheter. Vad man än tycker om henne så är det unikt, det är historiskt. Sabuni är född i Afrika, hon är svart och hon är kvinna. Men själv vill hon inte bli sedd för detta. Hon vill bli sedd för vad hon gjort och för vad hon vill göra.  Något som identitetspolitikerna som flockas på vänsterkanten inte tycker om. Beskedet från Sabuni att hon inte tror på identitetspolitiken är bra. Ett besked som med tydlighet borde komma från samtliga partiledare.  För egen del kan jag inte se på identitetspolitik som apartheid, som rasism. En rasism som stora delar av vänstern är blind för.

Ett kort tal med många åsikter och tankar som kräver fortsättning och förtydliganden. Budskapet att Liberalerna är ett liberalt parti och att Sabuni vill ha mer liberalism kunde ingen åhörare undgå. Lovprisandet av liberalismen som frälsningsmedicin blev lätt påfrestande. Liberaler, liberaler och ännu fler liberaler… Det är bra nu! Vi har fattat!

Två extra bra besked från Sabuni: 1) Vi är alla Sverigevänner och 2) Hon kommer aldrig att backa i kampen mot den våldsbejakande extremismen!

Det känns som Nyamko Sabuni står i startgropen för sin egen agenda. Men vi får nog vänta en tid innan starten går.  Nu ska hon få ihop ”sitt team” och rent praktiskt etablera sig som partiledare. Hon ska ta kontrollen över partiet och den har hon inte än. Om hon lyckas – det återstår att se. Men summa summarum var det kanske inte ett så bra tal, men det var ett bra framförande av en partiledare som valdes för mindre än en vecka sedan. Och så en liten undran – varför använder sig inte svenska politiker heller av en prompter än att fladdra med en massa manusblad?

 

Talartoppen efter onsdagkvällens framförande:

1.       Ulf Kristersson (M)

2.       Nyamko Sabuni (L)

3.       Per Bolund (MP)

4.       Jonas Sjöstedt (V)

 

Lämna en kommentar

Under Inrikespolitik, ledare, Okategoriserade

Sjöstedts tal om hedersvåldet inte trovärdigt

Jonas Sjöstedts tal på tisdagskvällen i Almedalen är vad jag i skrivande stund tror är det mest politiskt pinsamma jag hört de senaste tjugo åren.

På vad sätt tycker jag då att talet var pinsamt? Jo, det kändes som Sjöstedt plockat fram ett gammalt manus från sina företrädare från 1950- eller 1960-talen och nödtorftigt försökt damma av det för att anpassa innehållet till dagens svenska verklighet…

Ord som ”klasskamp”, ”överklass” och ”Arbetarklass” har aldrig hört från Almedalens scen under 2000-talet i den omfattning som när Jonas Sjöstedt slaviskt återupprepade texten från sitt manus (som med tanke på hur ofta han bytte blad måste haft löpsedelsstora bokstäver).

Förutom klasskampen, högerns nedmontering av det svenska välfärdssamhället och hur orättvist det amerikanska utbildningssystemet är fick vi veta att Jonas Sjöstedts mormor hette Greta och att hans dotter också har fått samma namn. Vi fick också höra hur dekadent de rika i Djursholm lever. Gammalt. Trist. Irrelevant. För ett parti som säger sig representera arbetarklassen borde det stämma till eftertanke när endast sju procent av densamma röstar på vänsterpartiet medan 24 procent ur samma grupp i senaste valet valde att lägga sina röster på sverigedemokraterna.

Egentligen borde man välkomna Jonas Sjöstedts ”omvändelse” när det gäller det hedersrelaterade våldet som pågår i Sverige. Men när Sjöstedt nu tog upp det utan att nämna partiets tidigare (förhoppningsvis) inställning eller partikamraten Amineh Kakabavehs kamp mot hedersvåldet och vänsterpartiets utfrysning av henne känns det inte ärligt. Hans omvändelse är i mina öron inte trovärdig. Hela upplägget är skamligt.

Förra året var nästan samtliga riksdagspartier eniga om att de vill ha en särskild brottsrubricering för brott med hedersmotiv. I justitieutskottet reserverade sig ett parti: Vänsterpartiet, de gamla kommunisterna. Motiveringen till reservationen var att en särskild brottsrubricering skulle kunna leda till ”att det enbart blir personer från en viss kultur som kommer att misstänkliggöras”. För Jonas Sjöstedt och hans kommunistiska vänner är kampen mot hedersvåldet alltid underställd klasskampen. Jonas Sjöstedt framstod på tisdagskvällen utan konkurrens som den socialistiska Sörgårdens främste förkunnare.

Vädrets makter var inte med Jonas Sjöstedt på tisdagskvällen. Regnet gjorde att det var en anmärkningsvärt liten skara som slutit upp kring kommunistledaren. Ibland tycker jag riktigt bra om regn.

På de tal jag nu hört från Almedalen hamnar Jonas Sjöstedt på en i det närmast ointaglig sistaplats.

Min tabell;

  • Ulf Kristerssom (M)
  • Per Bolund (MP)
  • Jonas Sjöstedt (V)

Lämna en kommentar

Under Inrikespolitik, ledare