Finansministern har en kommunistisk skattesyn

I Stefan Löfvens frånvaro var det finansminister Magdalena Andersson som höll socialdemokraternas tal i Almedalen. Det var inte fackministern Magdalena Andersson som stod på scenen, det var den politiker inom socialdemokraterna som just nu är den mest troliga efterträdaren till Stefan Löfven på partiledarposten. Det var ett statsministertal inte ett finansministertal.
Talet var traditionellt socialdemokratiskt med välfärden i centrum och lovsången till höga skatter och statlig överhöghet. Däremot ingenting om försvaret eller säkerhetspolitiken, inget direkt om SD (vilket var oväntat med tanke på hur många väljare som gått från S till SD).

Detta var andra gången Magdalena Andersson fick vara socialdemokraterna huvudnummer i Almedalen. Och denna gång tillät hon sig att vara än mer personlig än förra året.  För att leka kremlolog så är detta intressant i ett tal där hon gör referenser till Hjalmar Branting, Tage Erlander, Olof Palme, Göran Persson och icke att förglömma Per-Albin Hanssons folkhem. Förvisso är Göran Persson gammal finansminister men det var inte därför han blev nämnd. Det är intressant att Magdalena håller ett sådant tal som hon gör. Att hon dristar sig att faktiskt klaga på delar av januariavtalet. Vi fick höra de traditionella socialdemokratiska klyschorna som toppades med att det nu gäller ”välfärd mot skattesänkningar”. Den onda högern vill sänka skatterna och göra vård och omsorg sämre för att de rika ska bli rikare… Att hon orkar.

Socialdemokraternas universallösning på alla problem är skatter och ännu mer skatter. De pengar vi tjänar på våra arbeten är enligt den socialistiska socialdemokratiska synen inte våra egna. Pengarna är statens som staten kan använda när och hur dess styrespersoner så önskar. Höga skatter ger inte bara pengar till staten att fördela.  Ett högt skattetryck ger mindre fria och mindre självständiga medborgare.  Och det är förmodligen så socialdemokraterna vill ha det. Därför är det nödvändigt att säga nej till skattehöjningar, att arbeta för skattesänkningar och för ett effektivare utnyttjande av de skatter staten drar in.

När Magdalena Andersson börjar prata om en ”rättvis fördelningspolitik” gäller det att säkra sina tillgångar. Det hon säger i sitt Almedalstal avslöjar det otrevliga och obarmhärtiga i den socialdemokratiska synen när det gäller ägande, personlig frihet och personliga möjligheter. ”Det finns dom som tjänar mer än vad de behöver för sin egen försörjning”. Ja, det gör det och det finns säkert tusen olika skäl för detta. ”Vad de behöver för sin egen försörjning” tycker uppenbarligen Magdalena Andersson är vad som är rimligt att tjäna.  Vem ska besluta vad någon ”behöver” för sin försörjning? Socialdemokraterna och vännerna i det gamla kommunistpartiet? För detta är kommunism som Magdalena Andersson förespråkar även om det är dåligt maskerat i någon allmän solidaritetsförklaring.

Magdalena Andersson är en bra talare, en av de bättre vi hittills kunnat höra. Men någon agitator är hon inte även om hon försökte dramatisera delar av sitt anförande för att aktivera sina trogna åhörare.  Men budskapet var illrött och illavarslande. Ska skatteverket få en ny uppgift – att bedöma varje medborgares behov och sedan sätta en individuell skatt så att lönen man får kvar räcker till försörjningen?  Det blåste kalla vindar i Almedalen på fredagskvällen.

 

Talartoppen just nu, bedömt efter innehåll och framförande:

1  Ulf Kristersson (M)

3  Nyamko Sabuni (L)

3  Annie Lööf (C)

4  Magdalena Andersson (S)

5  Per Bolund (MP)

6  Jonas Sjöstedt (V)

 

Lämna en kommentar

Under Okategoriserade

Annie Lööf – en nyliberal sossekramare

Torsdagen var centerns och framför allt Annie Lööfs dag i Almedalen. De som hade hoppats på att Annie Lööf skulle visa exempel på den oppositionspolitik hon lovade centern skulle driva efter ingången av januariavtalet fick vänta förgäves. Istället fick vi ett lovprisande av januariavtalet och av samarbetet med socialdemokraterna. Efter att ha lyssnat på Lööfs tal får man lätt intrycket att detta avtal ingånget i januari är lösningen på de flesta problem som Sverige har. Drömmar om en återupplivad Allians på riksplanet ser just nu ut som inget annat än just drömmar. Efter Annie Lööfs tal i Almedalen står det helt klart att det är socialdemokraterna hon vill samarbeta med. Frågan jag ställer mig är varför?
Rent politiskt tycker jag frågan är berättigad. Det blir inte, hur gärna hon än vill tro det, mer centerinflytande av att agera stödparti för socialdemokraterna och miljöpartiet än att ingå i en regering tillsammans med liberalerna, moderaterna och kristdemokraterna! Att då välja socialdemokraterna är – fel.

Nyliberala Lööf
Rent politiskt borde Annie Lööf och socialdemokraterna inte ha så mycket gemensamt. Socialdemokraternas centralstyrda plansamhälle har inte mycket gemensamt med den nyliberala idégrund Annie Lööf stod på när hon valdes in i riksdagen 2006. Det dröjde det inte länge förrän hon ledde ett nyliberalt nätverk av till största delen unga nyliberala riksdagsledamöter. Målsättningen var tydlig. Men när väl alliansregeringen var etablerad och de nyliberala samhällsomstörtarna kunde konstatera att det nog inte gynnade karriären att driva sina hjärtefrågor om de ville ha en plats i närheten av regeringen eller dess korridorer tonades det nyliberala ner. Det gav också resultat – uppdragen kom.

När Annie Lööf väl blivit partiledare för centern har vi sett några återfall i nyliberalismens anda. Mest minns vi kanske försöken att få centern till att bli ett parti som välkomnade polygami.  Idéerna om helt öppna gränser är en annan nyliberal tanke som också funnits hos Ulf Kristersson.

Viktigt med samtal – men inte med alla
Samtidigt som Lööf talar om vikten av samtal så gäller fortfarande distanseringen till SD. Lööf överger hellre sitt eget partis politik som hon är övertygad (?) om är bra för Sverige än att SD ger den sitt passiva stöd för ett förverkligande. Nyamko Sabuni har förklarat det, Ulf Kristersson och Ebba Busch Thor likaså. SD:s röster på förslag fån (L), (M) och (KD) är välkomna och betyder inte att dessa partier samarbetar med SD eller gjort några överenskommelser.  Om en ond gör något gott, om en elak gör något snällt, eller en lögnare talar sanning så är det ju bra. Det är bara att tacka och ta emot och inte förvänta sig något vad gäller framtiden. Men att aktivt avstå från att driva igenom något som är bra för Sverige och människorna som bor här av enda skälet att SD skulle rösta för det är att svika sina väljare och inte se till vad som är bäst för landet.

Trots att huvudlinjen i Lööfs tal var lovprisandet av januariavtalet fick hon med några vänliga ord om Ebba Busch Thors engagemang för de äldre i samhället, om det kom från hjärtat eller det var partistrategerna som låg bakom låter jag vara osagt. Också Ulf Kristersson och Nyamko Subani fick lite beröm.

Annie Lööf – ett politikerproffs
Annie Lööf är ett politikerproffs. Hennes framträdande är näst intill perfekt. Men det är kanske för bra och för perfekt. Hennes framförande ligger någon division över Nyamko Sabunis. Och rent framförandemässigt var hon bättre än Kristersson. Men Kristerssons få tillkortakommanden i framförandet gjorde honom dock mer verklig och mer närvarande i vår gemensamma verklighet.

En centerledare som inte tar upp landsbygden i sitt almedalstal finns inte. Lööf prisade landsbygdens möjligheter. Även om hon menar det hon säger låter det inte övertygande. Det är inövat, det är mekaniskt och allt blir än mindre trovärdigt när hon får det till att bli att landsbygdens möjligheter ligger i januariavtalet. Det behövs politiker som driver landsbygdens behov för dess egen sak och inte av partistrategiska skäl.

Lika ofta som Nyamko Sabuni på tisdagskvällen använde sig av ordet ”liberalismen” fick vi höra Annie Lööf prisa ”Januariavtalet”.

En sak Annie Lööf sa, som jag håller jag med om reservationslöst, var att hon vill stärka det svenska försvaret till lands, till sjöss och i luften. Det behövs och det behövs nu!

Summa summarum – Annie Lööf är en nyliberal sossekramare med några bra idéer.

För övrigt är jag trött på skrikande och tjoande ungdomsförbundare som jublar åt sin partiledare vad än han eller hon säger.

Och, Annie Lööf, det heter inte Almedalsparken!

Topplistan just nu (ingen andraplats men delad tredje)

1) Ulf Kristersson (M)
3) Annie Lööf
3) Nyamko Sabuni (L)
4) Per Bolund (MP)
5) Jonas Sjöstedt (V)

Lämna en kommentar

Under Okategoriserade

Godkänt premiärtal av Sabuni och några bra besked

Med den varmaste och längsta applåden hittills hälsades Nyamko Sabuni välkommen när hon anträdde scenen i Almedalen. Det var en till synes lugn, glad och förtröstansfull partiledare som tog emot hyllningarna innan hon tog till orda. Det var inget långt tal, det var inget brandtal, inget linjetal, men ändå innehöll det väldigt mycket som bådar gott för framtiden.

Sabuni har en uppförsbacke framför sig. Förväntningarna på henne är stora. Både inom det egna liberala partiet som hos den del av borgerligheten som hellre ser att de traditionellt borgerliga partierna samarbetar än att det motarbetar varandra.

Vad som är extra svårt för Sabuni är att där finns ett internt motstånd och en misstänksamhet mot henne inom Liberalerna.  Inte minst hos den grupp som ville se Ullenhag som partiledare. Ska Sabuni lyckas måste hon neutralisera denna grupp. Hon behöver inte vinna över dem på sin sida, men det behövs att de inte aktivt motarbetar den nya partiledaren. Hur hon ska lyckas med detta hänger ihop med hur snabbt hon kan få opinionssiffrorna på sin sida.

Nyamko Sabuni valde att tala mycket om sig själv, sin bakgrund och sina erfarenheter. Vad man än tycker om henne så är det unikt, det är historiskt. Sabuni är född i Afrika, hon är svart och hon är kvinna. Men själv vill hon inte bli sedd för detta. Hon vill bli sedd för vad hon gjort och för vad hon vill göra.  Något som identitetspolitikerna som flockas på vänsterkanten inte tycker om. Beskedet från Sabuni att hon inte tror på identitetspolitiken är bra. Ett besked som med tydlighet borde komma från samtliga partiledare.  För egen del kan jag inte se på identitetspolitik som apartheid, som rasism. En rasism som stora delar av vänstern är blind för.

Ett kort tal med många åsikter och tankar som kräver fortsättning och förtydliganden. Budskapet att Liberalerna är ett liberalt parti och att Sabuni vill ha mer liberalism kunde ingen åhörare undgå. Lovprisandet av liberalismen som frälsningsmedicin blev lätt påfrestande. Liberaler, liberaler och ännu fler liberaler… Det är bra nu! Vi har fattat!

Två extra bra besked från Sabuni: 1) Vi är alla Sverigevänner och 2) Hon kommer aldrig att backa i kampen mot den våldsbejakande extremismen!

Det känns som Nyamko Sabuni står i startgropen för sin egen agenda. Men vi får nog vänta en tid innan starten går.  Nu ska hon få ihop ”sitt team” och rent praktiskt etablera sig som partiledare. Hon ska ta kontrollen över partiet och den har hon inte än. Om hon lyckas – det återstår att se. Men summa summarum var det kanske inte ett så bra tal, men det var ett bra framförande av en partiledare som valdes för mindre än en vecka sedan. Och så en liten undran – varför använder sig inte svenska politiker heller av en prompter än att fladdra med en massa manusblad?

 

Talartoppen efter onsdagkvällens framförande:

1.       Ulf Kristersson (M)

2.       Nyamko Sabuni (L)

3.       Per Bolund (MP)

4.       Jonas Sjöstedt (V)

 

Lämna en kommentar

Under Inrikespolitik, ledare, Okategoriserade

Sjöstedts tal om hedersvåldet inte trovärdigt

Jonas Sjöstedts tal på tisdagskvällen i Almedalen är vad jag i skrivande stund tror är det mest politiskt pinsamma jag hört de senaste tjugo åren.

På vad sätt tycker jag då att talet var pinsamt? Jo, det kändes som Sjöstedt plockat fram ett gammalt manus från sina företrädare från 1950- eller 1960-talen och nödtorftigt försökt damma av det för att anpassa innehållet till dagens svenska verklighet…

Ord som ”klasskamp”, ”överklass” och ”Arbetarklass” har aldrig hört från Almedalens scen under 2000-talet i den omfattning som när Jonas Sjöstedt slaviskt återupprepade texten från sitt manus (som med tanke på hur ofta han bytte blad måste haft löpsedelsstora bokstäver).

Förutom klasskampen, högerns nedmontering av det svenska välfärdssamhället och hur orättvist det amerikanska utbildningssystemet är fick vi veta att Jonas Sjöstedts mormor hette Greta och att hans dotter också har fått samma namn. Vi fick också höra hur dekadent de rika i Djursholm lever. Gammalt. Trist. Irrelevant. För ett parti som säger sig representera arbetarklassen borde det stämma till eftertanke när endast sju procent av densamma röstar på vänsterpartiet medan 24 procent ur samma grupp i senaste valet valde att lägga sina röster på sverigedemokraterna.

Egentligen borde man välkomna Jonas Sjöstedts ”omvändelse” när det gäller det hedersrelaterade våldet som pågår i Sverige. Men när Sjöstedt nu tog upp det utan att nämna partiets tidigare (förhoppningsvis) inställning eller partikamraten Amineh Kakabavehs kamp mot hedersvåldet och vänsterpartiets utfrysning av henne känns det inte ärligt. Hans omvändelse är i mina öron inte trovärdig. Hela upplägget är skamligt.

Förra året var nästan samtliga riksdagspartier eniga om att de vill ha en särskild brottsrubricering för brott med hedersmotiv. I justitieutskottet reserverade sig ett parti: Vänsterpartiet, de gamla kommunisterna. Motiveringen till reservationen var att en särskild brottsrubricering skulle kunna leda till ”att det enbart blir personer från en viss kultur som kommer att misstänkliggöras”. För Jonas Sjöstedt och hans kommunistiska vänner är kampen mot hedersvåldet alltid underställd klasskampen. Jonas Sjöstedt framstod på tisdagskvällen utan konkurrens som den socialistiska Sörgårdens främste förkunnare.

Vädrets makter var inte med Jonas Sjöstedt på tisdagskvällen. Regnet gjorde att det var en anmärkningsvärt liten skara som slutit upp kring kommunistledaren. Ibland tycker jag riktigt bra om regn.

På de tal jag nu hört från Almedalen hamnar Jonas Sjöstedt på en i det närmast ointaglig sistaplats.

Min tabell;

  • Ulf Kristerssom (M)
  • Per Bolund (MP)
  • Jonas Sjöstedt (V)

Lämna en kommentar

Under Inrikespolitik, ledare

Godkänt för Kristersson men han borde ägnat sig mer åt försvaret

Måndagen i Almedalsveckan var moderaternas och för Ulf Kristersson var det andra gången han framträdde på just denna scen som partiledare.  Jag vet inte riktigt vilka förväntningar jag hade. De senaste åren har moderaterna gjort mig besviken flera gånger om.

Om bara Kristersson kan hålla sig lugn och inte pratar för fort är han en riktigt bra talare. Det blev också rätt bra på måndagskvällen även om han några gånger skenade iväg.

Som tv-tittare var det svårt att bedöma hur många som fanns i publiken. Men helt säkert fler än de som på söndagen kommit för att lyssna på Per Bolund.

Många kända ansikten på de främsta bänkraderna. Två gamla partiledare längst fram; Fredrik Reinfeldt och Anna Kinberg Batra.  Oroande att gamle partisekreteraren Kent Person också satt i de främre leden. Kanske ska man vara tacksam för att inte Per Schlingmann syntes till.

Jag missade om det fanns någon närbild på Reinfeldt när Kristersson tog upp den misslyckade integrationspolitiken – ett misslyckande den gamle statsministern till stor del är ansvarig för – och presenterade moderaternas krav på de människor som får ett permanent uppehållstillstånd.
Enligt folk på plats applåderade han i alla fall inte… Hade Kristersson lyft fram sina tankar när Reinfeldt ledde moderaterna hade handlat om uteslutning för hans egen del och offentligt avståndstagande från Reinfeldt.

Det Ulf Kristersson nu vill arbeta för när det gäller integrationen är bra. Kraven är rimliga men det dröjde inte länge från utbildningsminister Anna Ekström (S) hävdade att kraven var ”omänskliga”. Vad är det då för ”omänskliga” krav som moderaterna nu vill driva igenom?

Jo, det handlar om språkkunskaper för att få permanent uppehållstillstånd, krav på godkända prestationer i svenska språket och inte bara närvaro på lektionerna. Man vill också att tolkhjälpen ska begränsas. (Tolkhjälpen kostar idag skattebetalarna två miljarder kronor.) Att ha en fungerande svenska ska vara ett krav inte enbart för medborgarskap utan också får permanent uppehållstillstånd.

Kraven är inte desperata eller extrema och borde inte uppröra känslorna allt för mycket Så har till exempel Jonas Sjöstedt (V) har med stark övertygelse förklarat att det inte är bristande kunskaper i svenska som är problemet med misslyckad integration. Fler skäl får vi säkert höra under tisdagskvällen.

I stort får Kristersson godkänt i min bedömning för sitt framträdande i Almedalen. Men han borde ha ägnat mer tid åt behovet av ett starkare försvar än vad han gjorde. Inte minst med tanke på var han befann sig. Dessutom behöver moderaterna återerövra förtroendet i försvarspolitiken efter Reinfeldtåren.

Lämna en kommentar

Under Okategoriserade

En stor gäspning för Miljöpartiet i Almedalen

Det första partiledartalet under Almedalsveckan 2019 kan sammanfattas i en enda stor gäspning.  Per Bolund är en väluppfostrad politiker, ser ofta väldigt glad ut och ger ett betydligt seriösare intryck än sin företrädare Fridolin som oftast påminde om en ilsken terrier.

Miljöpartiet var alltså första parti ut i årets upplaga av Almedalsveckan. Och för första gången var det Per Bolund som äntrade scenen i sin nya roll som språkrör – miljöpartiets variant på partiledare.
Per Bolund är miljöpartisten som inte har emot att prata om näringslivsfrågor och som ser ut som en traditionell politiker gjorde för 20 år sedan och sällan tar till överord eller går till hätska angrepp mot sina politiska motståndare. Han påminner alltså inte om den vanlige miljöpartisten – och den kan i sig vara en välkommen förändring.

Per Bolund har ett trovärdighetsproblem. Kanske inte inför sina riksdags- och regeringskollegor men inför sina egna partikamrater som företräder en mer lössläppt och flummig syn på hur politik ska skötas. Och det var nog mer dessa som Bolund nu försökte vinna över på sin sida detta mellanvalsår med ett tal som hade klimat och hållbarhet i fokus. Men han missade inte att få med frågan om mångfald och integration. Hälsningen han formulerade när han kommit ut på scenen och riktade sig till såväl de fysiskt närvarande som tv-tittarna var ”Hej mångfaldsvänner”!  En trotsig provokation i det mångfaldskraschade Sverige som helt misslyckats med integrationen. Där ”vi” har byggt parallellsamhällen i ett apartheidsystem med hjälp av en misslyckad, feltolkad och okunnig välvilja som resulterat i utanförskap istället för integration.

Klimat och hållbarhet är viktiga frågor. Miljöfrågorna är synnerligen viktiga. Men miljöpartiets idéer är inte vad som löser problemen.
Per Bolund vill som nytt språkrör uppenbarligen ta tillbaka den miljöprofil partiet surfade på i ett par decennier. En miljöprofil som ofta där och när miljöpartiet suttit vid makten resulterat i stagnation, ökade kostnader för den enskilde och marginella miljöeffekter. Symboliska miljöinsatser som gör livet svårare för den enskilde har blivit slagnummer för miljöpartiet.

Per Bolund förkunnade att klimatet är den nu absolut viktigaste frågan för politiken att ta hand om. Ja, än en gång, klimatet är viktigt men det går därför inte att låta alla andra frågor bero. Det är inte antingen eller, det måste vara både ock. Miljöpartiet sviker landsbygden, ignorerar landets försvarsbehov och vägrar se integrationsmisslyckandets konsekvenser. Men med införandet av dyrare plastpåsar, rökfria trottoarer, högre bensinskatter och köttfria dagar i skolorna så spelar det ingen roll.

Kan konstateras att några av de socialdemokratiska ministrarna fanns på plats i publiken i Almedalen för att lyssna på regeringskollegan. Av ansiktsuttrycken att döma förmodligen de som dragit de kortaste stråna…

En svag inledning på Almedalsveckan. Per Bolund gjorde inte bort sig men lyckades nog inte heller locka till några större jubelrop än från Grön Ungdoms samstämmiga strupar.

Lämna en kommentar

Under ledare

Rysslands smutskastning av Polen ingår i ett större sammanhang

Polen är förmodligen vid sidan av Ukraina den självständiga stat i Europa som Ryssland, just nu, mest vill sätta på plats.
Ukraina förnedrade man genom att annektera Krim utan att Ukraina egentligen hade någon möjlighet att stå upp mot det militärt flerfalt starkare Ryssland. Med de ryska militära insatserna i östra Ukraina vill man visa för världen att regimen i Kiev inte klarar av att kontrollera landet, och att man inte har invånarna med sig för ett fortsatt oberoende Ukraina.

Polens bindningar till väst, till EU och inte minst till NATO, är betydligt starkare än Ukrainas. Medlemskapen i såväl EU som NATO ger Polen allierade som Ukraina saknar. Därför är det inte lika lätt för Ryssland att kränka Polens gränser som man gjort med Ukrainas. I detta läge är falska nyheter och desinformation något som tas till för att misstänkliggöra, mjuka upp och skapa interna konflikter i Polen. De ryska trollfabrikerna går på högvarv för att hitta på falska nyheter om Polen och för att sätta landet i tvivelsam dager i väst och för att stärka den antipolska stämningen på hemmaplan.
Också i Sverige har vi kunnat se hur den ryska desinformationen spritt sig när det gäller att se på Polen som ett land där demokratin och friheten är hotad. Hetsen mot Polen från såväl politiker som media tar sig allt märkliga former och tyvärr framträder mönstret allt tydligare.

Visst finns det saker i Polen som inte är bra, precis som i Frankrike, Storbritannien, Sverige och Belgien. Ryssland vill splittra EU och göra EU svagt. Precis som man på samma sätt vill splittra NATO och öka misstänksamheten länderna emellan. Allt för många aktivister inom såväl politik som media bidrar av övertygelse eller av naivitet till att fullborda de ryska kampanjerna.

”Sanningarna” som ryssarna nu sprider och vill att omvärlden ska ta till sig är att Polen under andra världskriget var Nazi-Tysklands favoritallierade, att det självständiga Polen vi har idag existerar endast tack vare Ryssland, att det var Ryssland som ”gav” Polen sitt oberoende, att Polen är USA:s ”trojanska häst” i Europa och att den polske presidenten hotar Ryssland med stridsflyg.

USA har beslutat att utöka den militära närvaron i Polen, som för närvarande är 5 000 soldater, med ytterligare ettusen.  Den ryska reaktionen kom snabbt efter att USA beslutat om utökningen och snart publicerade Kremltrogen media att väst håller på att militärt omringa Ryssland och att USA och den amerikanska imperialismen har ett flertal marionetter i Europa. Den polska regeringen är enligt rysk nyhetsförmedling en sådan marionett som amerikanerna kan utnyttja som de vill. Enligt ryssarna har Polen gett upp sin nationella suveränitet och styrs direkt från Washington.  Och som en ”vänlig” gest mot polackerna informerar man om att USA alltid överger sin allierade, något som polackerna – enligt ryssarna – snart får känna på.

Samtidigt vill man utmåla Ryssland/Sovjet som Polens verkliga vän. Polackerna är otacksamma mot Ryssland, något de inte borde vara. Ryssarna sprider sin verklighetsbild och påstår att dagens Polen existerar tack vare Ryssland. Och att Ryssland i flera århundraden varit garant för Polen säkerhet.

Rysk media hävdar att det efter andra världskriget var Sovjet som försåg Polen med industrier, olja och bränsle. Att Polen nekades demokrati, frihet, mänskliga rättigheter och nationell suveränitet är för ryssarna ointressant, inte värt att ta upp. Detta säger inte bara mycket om det gamla Sovjetunionen – det säger också väldigt mycket om dagens Ryssland.

ROLF K NILSSON

Lämna en kommentar

Under Okategoriserade