Kategoriarkiv: Recensioner & Lästips

”Min farfar var rasbiolog” – Brunsmetning från 2002

”Min farfar var rasbiolog”
a
v Eva F Dahlman
DN Förlag
2002

RECENSION
Eva F Dahlmans bok ””Min farfar var rasbiolog” har det skrivits mycket om sedan den kom ut för sjutton år sedan. Själv läste jag inte den förrän i mars i år veckan efter att miljöpartiets riksdagsledamot Leila Ali Elmi gått ut med att hon vill registrera invånarna i Sverige efter ras, religion, sexuell läggning och funktionsnedsättning. Jag letade medvetet efter paralleller. Mellan dåtidens rasgenetiker och dagens… – vad man nu vill kalla dem. Men jag hittar inte några.

För det första så var farfar, Ossian Dahlman, inte rasbiolog, Han var biolog. Vad jag kan förstå var han inte heller nazist. Därmed svalnar intresset för boken om det nu är detta man ville läsa om. Och det var ju faktiskt det jag ville. Hur fungerade en ”rasbiolog” i Sverige under 1920-talet och de följande decennierna? Hur tänkte han? Hur försvarade han sina åsikter och sitt arbete? Är det detta,  man som läsare vill veta så ger boken inte några svar. Däremot är det en intressant och välskriven familjekrönika med farfar och farmor i centrum där jag tror att Eva Dahlman lyckas fånga tidsandan på ett korrekt sätt. Farfar Ossian är en patriark som alla är rädda för och som ska få sin vilja igenom, vilket område det än månde vara som står i centrum.

Ossian Dahlman var vetenskapsman. Han var doktor och fick så småningom professors namn. Han var stolt över sina titlar och placerade sig själv över sina medmänniskor. Men det hade inget med nazism att göra. Det var en inställning som professor Dahlman säkert delade med många andra högreståndspersoner i sin samtid.

Han förädlade sina växter och gjorde sina experiment. Att han till viss del såg på människorna på samma sätt kan ha varit en yrkesskada. Men någon direkt rasbiologi sysslade han inte med. Däremot var Tyskland ett föregångsland för honom. Han hade studerat oh forskat i Tyskland. Han beklagade den tyska förlusten i första världskriget och med åren växte ett förakt mot Winston Churchill fram.

Men han gillar inte allt som händer i Sveriges södra grannland. Ett år före kriget, 1938 efter kristallnatten, skriver han i sin dagbok ”Tysklands behandling af judarna uppröra oss”. Efter att tyskarna vintern 1943 gripit flera hundra lärare och studenter i Oslo demonstrerar studenterna i Uppsala. Med i demonstrationståget går Ossian Dahlgren. 1944 försöker han skicka en del mindre förnödenheter till en forskarkollega, Seelieb, som sitter i ett tyskt koncentrationsläger, men nekas.

Det finns ingenting som rent konkret pekar på att Ossian Dahlgren skulle ha varit nazist eller antisemit.  Det känns både otäckt och svårbegripligt varför författaren så gärna vill nagla sin farfar som nazist. Varför? Det finns säkert skäl som ligger bakom denna i mitt tycke märkliga målsättning. Det ligger utanför min förmåga att göra en djupare analys. Sättet att hitta anklagelsepunkter mot farfadern påminner om en gammal sketch med Marty Feldman som är på jakt efter omoral och snusk där det absolut inte finns, men han ser det ändå.

Det finns betydligt bättre böcker som beskriver en svensk rasbiolog. Till exempel Maja Hagerman ”Käraste Herman: Rasbiologen Herman Lundborgs gåta” från 2015. En bok väl värd att läsa och som jag ämnar återkomma till. Men Eva F Dahlmans bok om sin farfar kan man vara utan. ”Brunsmetning” var inget modeord 2002 när boken kom ut men  det beskriver innehållet ganska bra.
ROLF K NILSSON

Lämna en kommentar

Under Recensioner & Lästips

En bok alla politiker borde läsa

”De kidnappade Kinasvenskarna”
av Jojje Olsson
Historiska Media Brännpunkt
220 sidor

RECENSION
Jojje Olsson är journalist, och en mycket bra sådan, har kommit ut med en bok som konkurrerar om titeln ”årets viktigaste reportage”. Boken ”De kidnappade Kinasvenskarna” tar upp ett ämne som vi i Sverige bara har börjar diskutera –  vårt förhållande till den kommunistiska diktaturen Kina.

Jojje Olsson berättar för oss om de båda svenska medborgarna Peter Dahlin och Gui Minhai. Om hur de kidnappats av den kinesiska staten och fått sina mänskliga rättigheter åsidosatta. Men den handlar om så mycket mer. Om västvärldens val att i allt för många fall blunda för vad som händer i Kina och vad Kina sysslar med utanför sina gränser. Hur det kommunistiska Kina med hjälp av kapitalismens främsta redskap – pengar – får allt från EU och  FN  ner till minsta stad och kommun i väst att göra Kina till viljes.
Vi har bara helt nyligen kunnat se hur det kinesiska intresset för infrastruktur i Sverige har ökat. Hamnar, tåg och bilar är bara en del.

Jojje Olsson har intervjuat den svenske medborgaren Peter Dahlin som greps och fick tillbringa tre veckor i ett underjordiskt fängelse i Kina. Han har träffat släkt och vänner till den svenske medborgaren av kinesisk börd Gui Minhai som 2015 kidnappades i sin bostad i Thailand av de kinesiska myndigheterna. Gui Minhai släpptes under hösten 2017  men blev än en gång bortförd av civilklädd kinesisk polis i januari 2018.
Det svenska statens bristande intresse för att på allvar ta upp dessa fall med kineserna är påfallande.

Med sina ekonomiska resurser som bas lyckas kineserna få såväl politiker som företagare att vika sig, se bort och sjunga med i lovprisandet av de kinesiska satsningarna.
Under många år har försvaret för svenska företagsinvesteringar och statligt samarbete varit att vi med våra demokratiska idéer och värderingar skulle påverka diktaturerna där det bedrivs svensk verksamhet. Beklagligt nog har det i många fall uppstått en motsatt situation. Från svenskt håll uppskattas den kinesiska ordningen med stabilitet, lag och ordning. Till och med dåvarande statsministern Göran Persson prisade den kinesiska stabiliteten då han var i Kina på officiellt besök.

Aningslösa politiker på alla beslutsnivåer förbländas av den ekonomiska styra Kina representerar. Företagare accepterar krav från kinesiskt håll man inte skulle gjort någon annanstans. Boken är en varningssignal som alla politiker borde läsa.

Jojje Olsson är experter på Kina av idag. Han besitter en unik kompetens som han villigt delar med sig.  Jojje Olsson flyttade till Kina 2007, han både läser och pratar kinesiska flytande.
Jojje Olsson bor idag i Taiwan fter att han 2016 nekades nytt visum till Kina. Från kinesiskt håll uppskattade man inte hans raka nyhetsrapportering.

Det händer mycket i Kina idag och det händer mycket med Kina runt om i världen. Jojje Olsson blogg ”In Beijing” om nyheter relaterade till Kina kan rekommenderas.
ROLF K NILSSON

Lämna en kommentar

Under Recensioner & Lästips

Vänsterns antirasism är den nya rasismen

”Så blev vi alla rasister”
av Ivar Arpi & Adam Cwejman
Timbro förlag
Stockholm, 2018

”I have a dream that my four little children will one day live in a nation where they will not be judged by the color of their skin but by the content of their character.
I have a dream today.
I have a dream that one day, down in Alabama, with its vicious racists, with its governor having his lips dripping with the words of interposition and nullification; one day right there in Alabama, little black boys and black girls will be able to join hands with little white boys and white girls as sisters and brothers.”

RECENSION
Dessa rader är utan konkurrens de mest kända från Martin Luther King Jr:s tal i Washington 1963. Jag började skolan samma år. Dessa rader har funnits där i bakgrunden så länge jag har kunnat läsa och själv ta till mig information. Och för mig har detta varit kanske den bästa definitionen på hur vi som människor ska se på varandra. Jag har känt mig stabil i denna uppfattning bara för att allt oftare idag mötas av påståendet att just därför är jag rasist. En för mig, och tack och lov för många andra, helt orimlig slutsats. Än värre blir det när påståendena om att rasismen endast kan bekämpas om vi uppfattar och ser på våra medmänniskor utifrån rastillhörighet. I praktiken vad vänstern idag vill är att rasismen ska bekämpas med apartheid. För mig är det omöjligt att acceptera att rasism ska bekämpas med rasism.

Igår var det rasisterna i USA och i Sydafrika som förespråkade ”separate but equal”. Efter att ha läst Adam Cwejmans och Ivar Arpis bok  ”Så blev vi alla rasister” kan jag inte komma fram till något annat än att vänsterns ”antirasism” som förespråkar rasseparation under mottot ”seperate therefore equal” är den nya rasismen. Och det är en sorglig utveckling som inte bådar gott för framtiden. Men det är också en utveckling som uppmuntras från såväl vänsterkretsar som de mer traditionella rasistiska grupperingar som finns och gör sig allt mer synliga. De rent nazistiska grupperingarna  kan nu ta den extrema, och allt större delar av den tidigare inte så extrema vänstern, i hand i den gemensamma uppfattningen att ”rasmedvetenhet” är lösningen på alla problem. Mörka ska hata ljusa och ljusa ska hata mörka och sedan ska vi alla tillsammans hata judarna.
Nazisterna vill ha vit, icke-judisk överhöghet. De nya rasisterna på vänsterkanten används av extremvänstern för att skapa motsättningar i våra västerländska demokratier där majoriteten av befolkningen klassificeras som vit. Den gamla klasskampen för att riva ner de borgerliga strukturerna och systemen ersätts i dag med en raskamp där allt ont härstammar från ”vita” och alla ”vita” är skyldiga till kollektiv delaktighet i en förtryckande rasism som aldrig kan eller ska förlåtas. Vita människor kan aldrig heller, på grund av vitheten, bli en del av den antirasistiska kampen eftersom dom är – vita. Vita författare ska inte skriva om rasism och absolut inte ta parti för icke-vita – det är bara illa dold rasism.
Exemplen i Arpis och Cwejmans bok visar på hur fel det har blivit i Sverige och hur långt detta vansinne har gått. Boken innehåller så många exempel att de inte går att ignorera. Strävan att framstå som antirasistisk har varit så okänslig och så målinriktad att det inte spelat någon roll om ren rasism fått bli ett betydande verktyg i denna kamp.

I debatten runt boken har historikern Alf W Johanssons påståenden om  den fanatisering av konsensus i den svenska kulturen, som är så framträdande, lyfts fram. Han menar att när alla är överens så blir resultatet att de idéer som det råder konsensus om radikaliseras. Det finns ingen opposition och den som står upp mot den gällande konsensusuppfattningen blir medskyldig till de problem som ska lösas. Vad kan man dra för slutsats av detta? Jo, att den så typiskt svenska konsensusmålsättningen skapar ett klimat av åsiktsförtryck och i praktiken starkt begränsa yttrande- och åsiktsfriheten av rädsla för att i alla sammanhang hamna utanför. Inte minst när det gäller arbete och engagemang.

”Så blev vi rasister” är en viktig bok. De väntande reaktionerna på den har kommit där den döms ut som nazistisk, rasistisk med mera, mede mera. Men också förvånande positiva omdömen från håll som var mindre väntat.
I bästa fall kan boken bli en dörröppnare för en mer sansad och nyanserad debatt. Kanske kan den leda till ett uppvaknande för många som anser att rasism bäst bekämpas med rasism.
Efter att ha läst boken, blivit upprörd, besviken och förvånad är jag
än mer fast i min uppfattning att den rasism vi har i världen, i Sverige, bäst bekämpas genom att försöka uppfylla Martin Luther Kings dröm. ”…one day live in a nation where they will not be judged by the color of their skin but by the content of their character.”
ROLF K NILSSON

Lämna en kommentar

Under Recensioner & Lästips

Antisemitismen är en gammal åkomma

”Kommer de, så skjuter jag oss – Om svenska judars liv i skuggan av förintelsen”
av Bernt Hermele
232 sidor
Lind & Co

RECENSION
Jag borde ha hört talas om författaren/journalisten Bernt Hermele med tanke på hans karriär i mediabranschen  –  men det har jag inte. Så det är nästan helt utan förutfattad mening (vad gäller författaren) jag läser hans bok ”Kommer de så skjuter jag oss”.
För några veckor sedan hörde jag en intervju med Bernt Hermele i radions P1 med anledning av hans bok. Hermele berättade om saker jag aldrig hört talas om, inte läst om. Jag ville veta mer. Sagt och gjort. Boken införskaffades och lästes.
Jag hade svårt att lägga boken ifrån mig. Jag tycker om stilen, språket och sättet att berätta. Fungerar dessa saker är de flesta böcker genomträngliga. Men ämnet – det han berättar om – fascinerar, skrämmer och gör mig emellanåt äcklad över vilka uttryck den mänskliga naturen tar när den är som värst. 

Rasism är vidrigt. Antisemitism är vidrigt. Boken ger allt för  många exempel på rasism och på hur aktade svenska medborgare beter sig allt annat än aktningsvärt.
Antisemitismen, judehatet, judeföraktet har funnits i Sverige i århundraden. Styrkta av nazistregimen i Tyskland fick de svenska judehatarna luft under vingarna på 1930-talet.
Men antisemitismen var alls icke något nytt i Sverige. När Karl XIV Johan lät avskaffa det så kallade ”judereglementet” 1838 ledde det till kravaller och skadegörelse på judisk egendom. Att judar i fortsättningen skulle få bosätta sig på vilken plats de ville i Sverige sågs inte överallt med blida ögon. Den enda tidningen i landet som ställde sig bakom kungens reformer var Göteborgs Handels & Sjöfartstidning. Hantverkare och handlare runt om i landet blev allt hätskare i sina protester som såg sina verksamheter hotas av judarna. I Sverige bodde år 1840 i landet 911 judar…
Kungen fick ge sig för det folkliga trycket och vissa inskränkningar infördes i var judar fick bosätta sig. Antisemitismen fanns där – såväl bland hög som bland låg.
Bernt Hermele ger oss en historisk översikt när det gäller judehat och antisemitism. Sverige skilde sig i åsikter inte mycket från andra länder där judehatet var accepterat och en del av vardagen. Hatet och föraktet uttrycktes på många olika sätt och i olika sammanhang.
Hitler var inte först med tankarna att döda judar därför att de var judar. Runt sekelskiftet 1899/1900 fanns det i det ryska kejsarriket fem miljoner judar. Konstantin Pobedonostsev, tsar Alexander III:s rådgivare  i ”judefrågor”, ansåg att ”problemet” skulle kunna lösas genom att – och nu citerar jag direkt ur Hermeles bok: ”En tredjedel måste utvandra, en tredjedel konvertera och en tredjedel dö.” Dessa tankar fanns i hela Europa.
Den svenska vänstern, inte minst, har under många år med stor iver plockat fram politiker och företrädare på den borgerliga sidan med ett rasistiskt förflutet. Det är inget att säga om detta – men med lika stor iver tycks man ha glömt eller blundat för antisemiterna i de egna leden.
Den socialdemokratiske agitatorn, professorn i botanik Bengt Lidforss var kanske en av de hätskaste när det gällde utfall mot judar i synnerhet och i rasism i allmänhet. Någon som uppskattade Lidforss antisemitism var en av den svenska nazismens pionjärer, veterinären Birger Furugård som hävdade att Lidforss  var ”den förste svenska man hos vilken rastanken kom till klart medvetande”
Lidforss hade inte mycket till övers för vare sig judar eller svarta. Judarna representerade enligt honom ”de rent negativa livsvärdena, den bitande kritiken, det gäckande hånet, det oroliga landsflyktiga, evig hemlösa temperamentet”  medan ”negern” visserligen kunde tillägna sig ”vår europeiska civilisation”, men att det endast var  ”en tunn fernissa kring hans ursprungliga väsen”. Lidforss drog därför slutsatsen att: ”i sitt inre och förblir han neger”.

I sällskapet av s-märkta antisemitiska socialdemokrater bör nämnas också Arthur Engberg som spottade ur sig antisemitiska tal och artiklar. Även den i nästan alla kretsar hyllade göteborgske tidningsmannen Torgny Segerstedt angrep i sin tidning svenska Dagbladets judiske musikrecensenten Moses Pergament för att han ”uppträdde osvenskt”.

Hertigen håller sig för näsan
Efter att ha läst boken är det en episod som mer än de andra finns kvar i minnet. Året är 1922, platsen Coburg, Tyskland. En stad med  20 000 invånare, 300 av dessa judar. Assimilerade, konservativa medelklassmänniskor.
Detta var också året som Coburg skrev in sig i den tyska nationalsocialismens historia när Adolf Hitler här höll sitt första tal utanför München. Vid Hitlers anförande, som genomfördes i en ölhall, fanns vid honnörsbordet Karl Edvard av Sachsen-Coburg-Gotha och dennes hustru Victoria. Föräldrar till prinsessan Sibylla som tio år senare gifte sig – i Coburg – med Sveriges arvprins Gustaf Adolf, far till Sveriges nuvarande kung.
Om det var Hitlers tal eller något annat som vunnit över Karl Edvard på den nazistiska sidan vet jag inte. Uppenbarligen tilltalade Hitlers åsikter den brittiskfödde hertigen av Coburg så att han tio år senare är medlem i NSDAP och håller en hög grad i SA. 1934 blir han ordförande för tyska röda korset, som blir en nazistisk stödorganisation, och från 1936 till 1945 är han ledamot av den tyska riksdagen för NSDAP.
Men vi återvänder till året 1922. Detta år var också gymnasisten Hans Morgenthaus sista år före studentexamen. Som bäste elev på skolan var han utsedd att hålla ett tal på avslutningen och lägga ner en krans vid statyn av prins Johann, skolans grundare. Nu var där var de i Coburg som inte tyckte att den unge Hans Morgenthau skulle hålla anförandet – han var ju jude. De lokala nazisterna delade ut flygblad där de motsatte sig Morgenthaus medverkan på skolavslutningen och i sina blad kallade de honom ”den förbannade juden”. Åhörare hade hotat, skrikit och spottat på honom, men Hans Morgenthau höll sitt tal i närvaro av hertigen Karl Edvard som under hela anförandet höll sig för näsan (ett återkommande antisemitiskt beteende) därför att ”judar luktar illa”.
Coburg blev den första staden i Tyskland som fick nazistisk majoritet i de lokala valen 1929. Ett år efter Gustaf Adolfs och Sibyllas äktenskap förklarade sig Coburg som ”judenrein” – judefritt.
Karl Edvard sitter häktad åren 1945 till 1946  misstänkt för brott mot mänskligheten. 1950 döms han till 18 månaders fängelse och 5 000 D-mark i böter som medbrottsling av grad III. Av hälsoskäl (cancer) slipper han avtjäna hela sitt fängelsestraff. Karl Edvard dör 1954, ekonomiskt utblottad.
Hur gick det då för den bespottade och hånade Hans Morgenthau? Det gick ganska bra. Han studerade vid universiteten i Berlin, Frankfurt och München. Hade en tjänst till 1937 som lektor i Frankfurt då han flyttade till USA där han blev professor vid University of Chicago. Han skriver statsvetenskapliga böcker och fungerar som rådgivare åt Kennedyadministrationen 1961-63.
Han var stor vän av staten Israel, gav sitt stöd på många olika sätt och besökte landet regelbundet. Han dog 1980, 76 år gammal.

Rudolf Hess i Stockholm
Kapitlet om Rudolf Hess besök i Stockholm 1935 visar också på stämningarna i Sverige. Nazismen, nazisterna och det nazistiska Tyskland hade sina beundrare i Sverige. Och det var inte endast det lilla fåtal som engagerade sig som medlemmar i de närmaste sektliknande nazistpartierna i Sverige. Sympatisörerna fanns i alla partier, på alla nivåer. Hur högt man sedan talade om det är en annan sak.
Ärkebiskopen Erling Eidem träffade 1934 Adolf Hitler i Berlin. Eidem tyckte att Hitler och nazismen var det ”tyska folkets räddning ur en kritisk situation”.  Senare samma år slår Eidem i ett brev fast att ”nazismens genombrott betytt mycket för den nationella livskraften och en upprensning av olika dekadenta fenomen. En liknande upprensning hade även behövts i Sverige där det råder en otrolig slapphet på det moraliska området.”
Svensk-Tyska föreningen bjuder i maj 1935 Rudolf Hess till Sverige. Ett besök som skulle bli Hess första i hans nya befattning som Hitlers ställföreträdare inom nazistpartiet.
Det var en mycket stor publik som välkomnade Rudolf Hess till Grand hotell i Stockholm där han skulle hålla sitt tal. Bland gästerna fanns prins Gustaf Adolf och prinsessan Sibylla. Men där fanns andra samhällstoppar som intagit sina platser – bondeförbundaren och justitieministern Karl Gustaf Westman, generalerna Rickard Åkerman och Rickman von der Lancken, greve Clarence von Rosén, professorerna Melchior Wernstedt, Herman Nilsson-Ehle, Halvar Sundberg, Folke Henschen och Gösta Häggqvist.
Klädseln för deltagande var frack och långklänning. Väggarna var dekorerade med svenska och tyska flaggor. När Hess träder in i salen hälsar han publiken med utsträckt högerhand och de närvarande sjunger sedan ”Horst Wessel”.  Under sitt 24 sidor långa tal hann Hess också med att förklara sig vara antisemit. Och detta var han på grund av judarnas ”valutaspekulationer och bedrägerier”. Sedan blev det supé och dans till Jack Harris orkester. Men dessförinnan hade man också  hunnit se filmen ”Viljans triumf”…

Bernt Hermeles bok är en skrämmande berättelse om antisemitismen i Sverige genom flera hundra år. Jag känner själv hur jag blir besviken av antalet kända namn som vi får möta i boken. Svenskar som åtminstone jag uppfattat som anständiga människor och som jag till och med beundrat.  Människor vars åsikter inte kan beskrivas som annat än antisemitiska.
Bernt Hermeles bok är på så många sätt värd att läsa och lära av.
Det finns säkert de som menar att det var ”tidens anda”, att man idag kanske inte ska ta det så hårt vad många sa och gjorde i unga år. Ja, det är möjligt att det var tidens anda. Men denna tidens anda har varit i flera århundraden och idag upplever vi samma anda, samma antisemitism. Men precis som på 1930-talet är det inte bara nazister som står för judehatet.
Jag bor i Helsingborg och för inte så länge sedan hade vi i denna stad på Gustav Adolfs torg en demonstration med palestinska flaggor där en imam högljutt jämställde judar med grisar.
ROLF K NILSSON

Lämna en kommentar

Under Recensioner & Lästips

Inga större överraskningar – men läsvärd

Min historia (Becoming)
av Michelle Obama
Bokförlaget Forum
453 sidor
Utgivningsår: 2018

RECENSION
Det här var en bok som jag inte planerade att läsa. Men plötsligt så fanns den där i min närhet och då kunde jag inte låta bli. Inte för att jag är speciellt intresserad av Michelle Obama, nej det var för min nyfiken på privatpersonen Barack Obama och hur han var/är utanför rollen som president och fd president som jag började läsa. Men några överraskningar fanns här inte. Barack Obama beskrivs ungefär som jag hade förväntat mig; ambitiös, trevlig, kunnig, målinriktad. Avslöjanden om presidenten Obama letar man förgäves efter.

Jag har gått på reklamen och marknadsföringen i samband med lanseringen av boken. Jag har läst mycket om den och jag har sett många av TV-inslagen om den. Jag har en annan bild av Michelle Obama nu efter att ha läst boken än jag hade tidigare.
De TV-intervjuer jag sett med Michelle Obama och det jag har läst om henne har format min bild av den tidigare presidenthustrun. En bild där en kunnig, varm och charmig person trätt fram. En sympatisk kvinna som under åren i Vita huset tillsammans med sin man uppträtt på ett mycket värdigt sätt.

I boken träder delvis en annan kvinna fram. En lätt smågnällig och för politiken oförstående person som motvilligt sätter stort före smått.
Michelle Obama vill framstå som vanlig. Och denna vanlighetsbild av sig själv blir ju längre fram man kommer i boken allt mer påfrestande. Michelle Obama är, med rätta stolt över sina föräldrar. Hur de tagit hand om sin familj och genom egna uppoffringar låtit barnen få bra utbildningar på bra skolor.
Medvetenheten om att det har gått bra för henne i livet återkommer såväl på som emellan raderna. Samtidigt kämpar Michelle Obama hela tiden med en rädsla av att inte räcka till, att inte duga. Men gång efter annan visar hon att hon såväl räcker till som att hon duger.
Vi får som läsare följa den unga Michelle Robinson. Hennes skolgång, hur hon spelar piano och umgås med vänner. Vi får lära känna hennes föräldrar och släktingar. Vi får ta del av hennes erfarenheter av att i skolor och på arbetsplatser vara den enda svarta personen.       

Som berättelse om en svart familj och deras liv under andra delen av 1900-talet är boken ett tidsdokument. Det är mer dessa vardagshändelser som sitter kvar i minnet efter att ha läst boken än det som rör åren i Vita Huset och vad som utspelades där. Ska vi få veta mer om presidenten Obama får vi uppenbarligen vänta tills hans självbiografi kommer.                       

Att paret Obama är det första svarta presidentparet i USA har givetvis en viktig plats i boken.  Makarna Obama vet att just på grund av detta faktum granskas de kanske mer än någon annan presidentfamilj.
Jag tycker att boken är tillrättalagd och att påtagligt anpassad till en amerikansk publik där Oprah Winfrey och Ellen de Generis utgör basen i de förmodade  läsarnas kulturkonsumtion.
Det kanske viktigaste denna bok visar är att också presidenten och the First Lady är människor och som människor är mest, men med ett extra driv som är nästan är ett obligatorium för alla som når någon form av framgång. Och icke att förglömma, med den värdighet som bör följa presidentämbetet.

ROLF K NILSSON

Lämna en kommentar

Under Recensioner & Lästips

”Jason Brennan lockar med sin bok människor över till den mörka sidan”.

Efter demokratin
av Jason Brennan
Timbro förlag
398 sidor (pocket)

RECENSION
Winston Churchill lär en gång ha sagt att demokrati är ett dåligt styrelsesätt – men att det är mycket bättre än alla andra. Jason Brennan som skrivit boken ”Efter demokratin” ifrågasätter riktigheten i Churchills påstående och kommer med en rad förslag på hur ett nytt styrelseskick, annat än demokrati skulle kunna fungera ”bättre”. Jag har förstått att man idag år 2018 ska veta vem Jason Brennan är. Men, ska erkännas, jag hade aldrig hört talas om honom förrän jag såg Jan Schermans demokratiprogram på SVT där han intervjuades. Jag blev tveksam till det jag hörde och ville veta mer. Möjligheten kom och jag har nu läst hans bok från 2016 med den något tvetydiga och provokativa titeln ”Against democracy” som på svenska alltså har blivit ”Efter demokratin”.

Jason Brennan är politisk filosof och verksam på Georgetown universitetet i Washington DC. Han är libertarian och född 1976.

I reklamen för boken får vi veta Brennan ”utvärderar demokratins meriter”. Och så kommer då förlagets konklusion ”mycket tycks tala för att demokratin inte tål hans granskning: demokratiskt beslutsfattande leder till sämre resultat. Och värre än så, vi blir sämre människor av att engagera oss politiskt.” Jag vet inte riktigt vad jag ska tro eller vad jag ska tycka efter att ha läst boken. Det är en förförisk bok där det finns mycket av kritiken att hålla med om – men lösningarna? Är de så kloka? Om jag skulle beskriva boken direkt efter att jag slagit ihop pärmarna hade det nog varit så här: ”Boken är en blandning av manuset till filmen ’Välkommen mr Chance’ och Maos lilla röda kryddad med liknelser och hänvisningar till ’Star trek’, ’Sagan om ringen’ och ’Star Wars’. Fylld med plattityder och enkla sanningar.  Brennan behandlar läsaren ömsom som synnerligen beläst men lika ofta som mindre vetande.”

Brennans indelning av människosläktet, även om han kallar oss för ”väljargrupper”, i hobbitar, huliganer och vulcaner gör mig skeptisk till hela verket. Var får han sina referenser ifrån? Vilken värld lever han i?

Mycket mångordigt förkastar Brennan demokratin och förespråkar ett elitistiskt styre. De tär uppenbart att han tycker att vanligt folk inte ska hålla på med politik – det är inte nyttigt vare sig för dem eller för samhället. Dessutom är de flesta för dumma för att hålla på med det.

Boken innehåller många sanningar. Att i en demokrati föra fram begåvade och kompetenta människor kan det inte vara många som tycker är fel. Men vad Brennan vill ha är elitstyre – andra göre sig icke besvär.

I boken får vi en bild av författaren som drömmer om ett, alla ord till trots och försäkringar om att ta det varligt med det demokratiska samhället, styrelseskick där bara de rationella och bildade ska få vara med att bestämma. Frågor som dyker upp i mitt huvud är: -Vem bestämmer vem som är rationell och vem som är bildad?

Det finns mycket man skulle, och borde, kunna göra för att förbättra demokratin och hindra missbruk av den. Jag tänker då på ingrepp i demokratin som t.ex. decemberöverenskommelsen, men att villkora rösträtten med de villkor som Brennan tar upp är milt uttryckt en synnerligen farlig väg att välja.

Brennans tanke med det han kallar för ”epistokrati” och som han ställer mot demokratin är att den politiska makten ska fördelas efter kompetens och kunskaper där allmänna val med lika rösträtt i praktiken saknar värde.

Brennan präntar in demokratins undermålighet i läsaren. Vi får veta hur inkompetenta väljarna är som inte vet sitt eget eller andras bästa. Trots vackra ord och omskrivningar kan jag inte tycka annat än att föraktet för demokratin lyser igenom. Skalar man ner i ordflödet och skummar av vad som finns kvar är det ett politiskt system där en självutnämnd (?) intelligentia ska leda oss andra stackars okunniga och ovetande.

Idéerna i boken är farliga. Farliga därför att de i så många fall låter som kloka och det enda rätta. Risken i dessa tider när föraktet för politiker växer och där intresset för att syssla med politik blir allt mindre är att en bok som denna visar på en ”enklare” väg att gå. En väg där ”vanligt” folk som inte är ”tillräckligt” kompetenta, inte behöver bry sig om politiken. Politik det är enligt Brennan både farligt och otrevligt för utövarna.

För att gå in i Jason Brennans referensvärld så lockar han med sin bok människor över till ”den mörka sidan”. Tankar och idéer som dessa måste motarbetas av oss alla för allas vår skull.

Jag håller fast vid Winston Churchills uppfattning att demokratin är ett dåligt system, men jämfört med alla andra är det utan konkurrens det bästa vi har.

ROLF K NILSSON

Lämna en kommentar

Under Recensioner & Lästips

En galen verklighet – för inte så länge sedan

”I revolutionens Peking. Intriger, drömmar, stormaktsspel”
av Örjan Berner
Carlsson Bokförlag
317 sidor

RECENSION
Den kinesiska kulturrevolutionen pågick mellan åren 1966 och 1976. Kanske med kulmen under tiden från slutet av 60-talet och början av 70-talet. Allt pekar på att det var Mao Zedong, eller Mao Tse-tung om jag föredrar att skriva det, som själv låg bakom det som hände.

Kulturrevolutionen var ett inbördeskrig där alla ställdes mot alla. Det var anarki styrd uppifrån där ingen var skyddad från att drabbas av ”folket” vrede.  

Mao var ledaren i Kina och hade varit så sedan kommunisterna tagit makten efter inbördeskriget mot Kuomintang och Chiang kai-shek.

Mao var inte den obestridde ledaren i den enorma kommuniststaten och konsekvenserna av ”Det stora språnget” 1958 hade gjort hans position i landet och inom partiet svagare. Reformerna som Mao låg bakom för att förvandla Kina till en moden industrination hade gjort att miljoner människor dött. Minst 30 miljoner beräknas ha dött av svält när bönderna tvångskonverterades från mat- till stålproducenter.

Med kulturrevolutionen såg Mao en möjlighet att ta total kontroll över kommunistpartiet en gång för alla. Ungdomen, studenterna lyssnade på Mao och uppmanades att förfölja människor som var borgerliga och som inte ställde sig bakom ordförande Maos idéer. Men ungdomarna i de röda gardena hade  inte bara uppgiften att leta upp borgerliga element och maomotståndare. De skulle också bokstavligen utplåna, förgöra allt som hade med det gamla samhället att göra. Seder, levnadsvanor, traditioner och kultur skulle förintas. Fornminnen, kloster och tempel skulle förstöras för att aldrig kunna användas, beundras eller finnas kvar i människors medvetande.

Även om direktiven kom uppifrån så kunde det inte gå på något annat sätt än att också de röda gardena började bekämpa och motarbeta varandra. Armén som hela tiden avvaktat i bakgrunden sattes in av Mao. Risken var för stor att totalt kaos och anarki skulle förstöra Kina inifrån.

Hur många som förföljdes, förnedrades, torterades, offrades, mördades för att den maoistiska kommunismen skulle ha total kontroll över Kina vet ingen. Det talas om hundratusentals, till och med miljoner döda.

Maktkampen efter Maos död 1976 vanns av Deng Xiaoping och kulturrevolutionen var över och Kina inledde den väg som landet nu befinner sig på. Ett politiskt system som är kommunistiskt och ett ekonomiskt som är råkapitalistiskt.

Den tidigare diplomaten och flerfaldige ambassadören Örjan Berner, född 1931, befann sig som ung diplomat i Kina under kulturrevolutionen och beskriver i sin bok vansinnet som härskade i landet under dessa år.

Det var mitt under kulturrevolutionen som FN 1971 beslutade sig för att kasta ut republiken Kina (Taiwan) och välkomna Folkrepubliken Kina. Personligen ansåg jag som det som framför allt USA svek. Och ännu större blev sveket när president Nixon ställde sig på tå för de kinesiska kommunisterna vid sitt besök 1972. Kulturrevolutionen och dess offer var uppenbarligen inget problem för USA. För Sverige hade den kommunistiska diktaturen aldrig varit något problem. Sverige hade som första västland upprättat diplomatiska med den Folkrepubliken redan i juni 1950.

Den kinesiska kulturrevolutionen hade sina anhängare i Sverige. Främst kanske vi minns Jan Myrdal som i sin bok ”Rapport från en kinesisk by” beskrev kulturrevolutionen på ett sätt som inte har mycket gemensamt med Örjan Berners vittnesskildring. Och ser vi till inflytelserika svenskar som skönmålade vad som höll på att hända i Kina under dessa år får inte Olof Lagercrantz artiklar i Dagens Nyheter heller glömmas bort. DN har här ett synnerligen mörkt förflutet.

För min del har Örjan Berners bok fyllt ett kunskapsmässigt tomrum. Jag trodde jag visste mycket om kulturrevolutionen, men det var värre än jag trodde. Det lär inte råda någon tvekan om varifrån Pol Pot i Kambodja fick sin inspiration ifrån för det skräckvälde han tvingade på sitt lands befolkning.

Örjan Berners bok är upplysande. Vill man hänga med i vad som händer i Kina och hur Kina allt mer söker utöka sitt inflytande i hela världen och en än mer direkt kontroll över sin egen del av världen finns det en del att hämta.

Då hade vi marxismen – leninismen – Mao Tse-tungs tänkande. Idag har vi en ny kinesisk ledare som fått sitt ”tänkande” inskrivet i kommunistpartiets konstitution. Inte sedan Mao har en ledare i Kina haft så stor makt som Xi Jinping har idag. Örjan Berner konstaterar i sin bok att Xi Jinping kombinerar posterna som ledare för partiet, för statsapparaten och för militären. ”Han ägnas en dyrkan som kan föra tankarna till vad som gällde för Folkrepublikens grundare – men vägen är ännu lång till dessa absurda höjder”, skriver Örjan Berner.

Ett citat jag vill dela från Örjan Berners bok som kanske inte minst våra naiva kommun- och regionpolitiker i Sverige och i stora dela av de övriga världen borde ta till sig när kinesiska intressen lockar med miljoner och miljarder som de vill investera. ”Fredlig expansion prioriteras i Peking, med den kinesiska militärens utveckling är värd att notera, särskilt för grannländerna; en stående armé på över två miljoner man, en militärbudget med en årlig ökningstakt på omkring 15 procent, nu minst dubbelt så stor som den ryska, detta kombinerat med en snabb utveckling av moderna vapen…” Och så slutklämmen ”Den kinesiska militären utvidgar sin kärnvapenarsenal, bygger hangarfartyg, moderna ubåtar, ett avancerat flygvapen, cyberstridskapacitet och skaffar sig baser långt från Kina i Djiubouti.”  Ryssland använder sin militär för att sätta kraft bakom sina politiska mål. Kina går nu samma väg.
ROLF K NILSSON

Lämna en kommentar

Under Recensioner & Lästips