Kategoriarkiv: Inrikespolitik

Godkänt premiärtal av Sabuni och några bra besked

Med den varmaste och längsta applåden hittills hälsades Nyamko Sabuni välkommen när hon anträdde scenen i Almedalen. Det var en till synes lugn, glad och förtröstansfull partiledare som tog emot hyllningarna innan hon tog till orda. Det var inget långt tal, det var inget brandtal, inget linjetal, men ändå innehöll det väldigt mycket som bådar gott för framtiden.

Sabuni har en uppförsbacke framför sig. Förväntningarna på henne är stora. Både inom det egna liberala partiet som hos den del av borgerligheten som hellre ser att de traditionellt borgerliga partierna samarbetar än att det motarbetar varandra.

Vad som är extra svårt för Sabuni är att där finns ett internt motstånd och en misstänksamhet mot henne inom Liberalerna.  Inte minst hos den grupp som ville se Ullenhag som partiledare. Ska Sabuni lyckas måste hon neutralisera denna grupp. Hon behöver inte vinna över dem på sin sida, men det behövs att de inte aktivt motarbetar den nya partiledaren. Hur hon ska lyckas med detta hänger ihop med hur snabbt hon kan få opinionssiffrorna på sin sida.

Nyamko Sabuni valde att tala mycket om sig själv, sin bakgrund och sina erfarenheter. Vad man än tycker om henne så är det unikt, det är historiskt. Sabuni är född i Afrika, hon är svart och hon är kvinna. Men själv vill hon inte bli sedd för detta. Hon vill bli sedd för vad hon gjort och för vad hon vill göra.  Något som identitetspolitikerna som flockas på vänsterkanten inte tycker om. Beskedet från Sabuni att hon inte tror på identitetspolitiken är bra. Ett besked som med tydlighet borde komma från samtliga partiledare.  För egen del kan jag inte se på identitetspolitik som apartheid, som rasism. En rasism som stora delar av vänstern är blind för.

Ett kort tal med många åsikter och tankar som kräver fortsättning och förtydliganden. Budskapet att Liberalerna är ett liberalt parti och att Sabuni vill ha mer liberalism kunde ingen åhörare undgå. Lovprisandet av liberalismen som frälsningsmedicin blev lätt påfrestande. Liberaler, liberaler och ännu fler liberaler… Det är bra nu! Vi har fattat!

Två extra bra besked från Sabuni: 1) Vi är alla Sverigevänner och 2) Hon kommer aldrig att backa i kampen mot den våldsbejakande extremismen!

Det känns som Nyamko Sabuni står i startgropen för sin egen agenda. Men vi får nog vänta en tid innan starten går.  Nu ska hon få ihop ”sitt team” och rent praktiskt etablera sig som partiledare. Hon ska ta kontrollen över partiet och den har hon inte än. Om hon lyckas – det återstår att se. Men summa summarum var det kanske inte ett så bra tal, men det var ett bra framförande av en partiledare som valdes för mindre än en vecka sedan. Och så en liten undran – varför använder sig inte svenska politiker heller av en prompter än att fladdra med en massa manusblad?

 

Talartoppen efter onsdagkvällens framförande:

1.       Ulf Kristersson (M)

2.       Nyamko Sabuni (L)

3.       Per Bolund (MP)

4.       Jonas Sjöstedt (V)

 

Lämna en kommentar

Under Inrikespolitik, ledare, Okategoriserade

Sjöstedts tal om hedersvåldet inte trovärdigt

Jonas Sjöstedts tal på tisdagskvällen i Almedalen är vad jag i skrivande stund tror är det mest politiskt pinsamma jag hört de senaste tjugo åren.

På vad sätt tycker jag då att talet var pinsamt? Jo, det kändes som Sjöstedt plockat fram ett gammalt manus från sina företrädare från 1950- eller 1960-talen och nödtorftigt försökt damma av det för att anpassa innehållet till dagens svenska verklighet…

Ord som ”klasskamp”, ”överklass” och ”Arbetarklass” har aldrig hört från Almedalens scen under 2000-talet i den omfattning som när Jonas Sjöstedt slaviskt återupprepade texten från sitt manus (som med tanke på hur ofta han bytte blad måste haft löpsedelsstora bokstäver).

Förutom klasskampen, högerns nedmontering av det svenska välfärdssamhället och hur orättvist det amerikanska utbildningssystemet är fick vi veta att Jonas Sjöstedts mormor hette Greta och att hans dotter också har fått samma namn. Vi fick också höra hur dekadent de rika i Djursholm lever. Gammalt. Trist. Irrelevant. För ett parti som säger sig representera arbetarklassen borde det stämma till eftertanke när endast sju procent av densamma röstar på vänsterpartiet medan 24 procent ur samma grupp i senaste valet valde att lägga sina röster på sverigedemokraterna.

Egentligen borde man välkomna Jonas Sjöstedts ”omvändelse” när det gäller det hedersrelaterade våldet som pågår i Sverige. Men när Sjöstedt nu tog upp det utan att nämna partiets tidigare (förhoppningsvis) inställning eller partikamraten Amineh Kakabavehs kamp mot hedersvåldet och vänsterpartiets utfrysning av henne känns det inte ärligt. Hans omvändelse är i mina öron inte trovärdig. Hela upplägget är skamligt.

Förra året var nästan samtliga riksdagspartier eniga om att de vill ha en särskild brottsrubricering för brott med hedersmotiv. I justitieutskottet reserverade sig ett parti: Vänsterpartiet, de gamla kommunisterna. Motiveringen till reservationen var att en särskild brottsrubricering skulle kunna leda till ”att det enbart blir personer från en viss kultur som kommer att misstänkliggöras”. För Jonas Sjöstedt och hans kommunistiska vänner är kampen mot hedersvåldet alltid underställd klasskampen. Jonas Sjöstedt framstod på tisdagskvällen utan konkurrens som den socialistiska Sörgårdens främste förkunnare.

Vädrets makter var inte med Jonas Sjöstedt på tisdagskvällen. Regnet gjorde att det var en anmärkningsvärt liten skara som slutit upp kring kommunistledaren. Ibland tycker jag riktigt bra om regn.

På de tal jag nu hört från Almedalen hamnar Jonas Sjöstedt på en i det närmast ointaglig sistaplats.

Min tabell;

  • Ulf Kristerssom (M)
  • Per Bolund (MP)
  • Jonas Sjöstedt (V)

Lämna en kommentar

Under Inrikespolitik, ledare

Anna Kinberg Batra: ”Vi ska ha högt i taket i vårt parti och alltid diskutera mycket!”

(Riksdag & Utskott) I går bekräftas Anna Kinberg Batra på moderaternas extra partistämma som ny partiledare efter Fredrik Reinfeldt. När Anna Kinberg Batra nu fått sin bekräftelse är det upp till henne att besluta vilken partiledare hon ska bli. Hennes första tal som partiledare blev inte det linjetal som många hoppats på. Istället blev det ett tal med ganska självklara nymoderata sanningar som även de flesta av de gamla moderaterna kan acceptera. Men vi fick också ta del av tre konkreta politiska löften; lägre skatt för 64-åringar som vill jobba, möjlighet för alla vuxna att gå på Komvux samt en undersökning vad ett svenskt NATO-medlemskap skulle betyda. Alla tre förslagen mycket bra. Många tolkade också hennes budskap om att försvarets incidentberedskap bör förstärkas. I och för sig riktigt. Men det är ju så otroligt mycket mer inom förvaret som måste förstärkas.

Jag blev positivt överraskad över att Kinberg Batra tog upp försvaret. Det hade jag inte väntat mig. Jag hoppas där ligger mer i hennes uttalande än bara ord på en partistämma. She talks the Talk, but does she walk the Walk? Hennes företrädare Fredrik Reinfeldt förvånade i sitt sista anförande som partiledare med att hävda att han stärkt det svenska försvaret… Ber ödmjukt att få anmäla avvikande mening.

Efter Kinberg Batras framträdanden under lördagen, har jag fortfarande kvar hopp om den moderata framtiden. Men det hänger inte så mycket samman med vad hon sa i sitt tal som vad hon senare på kvällen sa i en intervju med TV4:s nyheter. Då förklarade hon: ”Vi ska ha högt i taket i vårt parti och alltid diskutera mycket!” Ett helt underbart uttalande om man jämför med förhållandena under Fredrik Reinfeldt där partiledarens ”Förändras eller dö” kom att inte bara gälla partiets politik utan också blev ett budskap till medlemmar och aktiva att hålla med partiledaren eller lämna partiet. En förändring här, initierad av den nya partiledaren, skulle på ett positivt sätt förändra klimatet inom partiet vilket i sig skulle resultera i en, nödvändig, positiv kedjereaktion.

Jag hoppas Anna Kinberg Batra i samklang med hennes budskap om högt i taket sträcker ut handen och inte avvisar de som har en annan uppfattning i frågor som t.ex. försvaret och nu aktuella decemberöverenskommelsen utan accepterar dem som lika goda moderater som övriga i partiet. Fredrik Reinfeldts hårda regim och kompromisslösa hållning mot kritiker och oppositionella hoppas jag för evigt är borta. Jag hoppas lika starkt att toppstyrningen inom moderaterna har nått sin kulm med Reinfeldt och att det nu är något som partiet kan lägga bakom sig.

De Nya Moderaterna har på många punkter svikit de gamla kärnväljarna när man följt förre partisekreteraren Schlingmanns generalplan för framgång – ständig förändring, ingen ideologi, inga värderingar, inga visioner. Det kanske mest tydliga exemplet är just i försvarsfrågan. Förutom att det har varit politiskt förkastligt att nedrusta försvaret så har det i praktiken gjort att Sverige idag befinner sig i ett militärt prekärt läge.

Anna Kinberg Batra kan gör moderaterna till det idéparti det en gång var och borde ha förblivit. Mer grundvärderingar för de förtroendevalda att arbeta efter, mindre detaljstyrningar, mer intern diskussion och ett uppfyllande av andra delen av partiets namn – moderata SAMLINGS partiet. Kinberg Batra har ett antal frågor att ta tag i, förutom att ena partiet. Det är försvaret och det är migrationsfrågorna. När det gäller migrationen går det inte att huka längre. För att upprepa mig så kan jag än en gång rekommendera att partiet också gör de förslag som Kristersson-Billström-Svantesson kom med 2008 som sina egna. Det blir en intressant politisk vår.

Lämna en kommentar

Under Inrikespolitik, Riksdag och Utskott