Annie Lööf – en nyliberal sossekramare

Torsdagen var centerns och framför allt Annie Lööfs dag i Almedalen. De som hade hoppats på att Annie Lööf skulle visa exempel på den oppositionspolitik hon lovade centern skulle driva efter ingången av januariavtalet fick vänta förgäves. Istället fick vi ett lovprisande av januariavtalet och av samarbetet med socialdemokraterna. Efter att ha lyssnat på Lööfs tal får man lätt intrycket att detta avtal ingånget i januari är lösningen på de flesta problem som Sverige har. Drömmar om en återupplivad Allians på riksplanet ser just nu ut som inget annat än just drömmar. Efter Annie Lööfs tal i Almedalen står det helt klart att det är socialdemokraterna hon vill samarbeta med. Frågan jag ställer mig är varför?
Rent politiskt tycker jag frågan är berättigad. Det blir inte, hur gärna hon än vill tro det, mer centerinflytande av att agera stödparti för socialdemokraterna och miljöpartiet än att ingå i en regering tillsammans med liberalerna, moderaterna och kristdemokraterna! Att då välja socialdemokraterna är – fel.

Nyliberala Lööf
Rent politiskt borde Annie Lööf och socialdemokraterna inte ha så mycket gemensamt. Socialdemokraternas centralstyrda plansamhälle har inte mycket gemensamt med den nyliberala idégrund Annie Lööf stod på när hon valdes in i riksdagen 2006. Det dröjde det inte länge förrän hon ledde ett nyliberalt nätverk av till största delen unga nyliberala riksdagsledamöter. Målsättningen var tydlig. Men när väl alliansregeringen var etablerad och de nyliberala samhällsomstörtarna kunde konstatera att det nog inte gynnade karriären att driva sina hjärtefrågor om de ville ha en plats i närheten av regeringen eller dess korridorer tonades det nyliberala ner. Det gav också resultat – uppdragen kom.

När Annie Lööf väl blivit partiledare för centern har vi sett några återfall i nyliberalismens anda. Mest minns vi kanske försöken att få centern till att bli ett parti som välkomnade polygami.  Idéerna om helt öppna gränser är en annan nyliberal tanke som också funnits hos Ulf Kristersson.

Viktigt med samtal – men inte med alla
Samtidigt som Lööf talar om vikten av samtal så gäller fortfarande distanseringen till SD. Lööf överger hellre sitt eget partis politik som hon är övertygad (?) om är bra för Sverige än att SD ger den sitt passiva stöd för ett förverkligande. Nyamko Sabuni har förklarat det, Ulf Kristersson och Ebba Busch Thor likaså. SD:s röster på förslag fån (L), (M) och (KD) är välkomna och betyder inte att dessa partier samarbetar med SD eller gjort några överenskommelser.  Om en ond gör något gott, om en elak gör något snällt, eller en lögnare talar sanning så är det ju bra. Det är bara att tacka och ta emot och inte förvänta sig något vad gäller framtiden. Men att aktivt avstå från att driva igenom något som är bra för Sverige och människorna som bor här av enda skälet att SD skulle rösta för det är att svika sina väljare och inte se till vad som är bäst för landet.

Trots att huvudlinjen i Lööfs tal var lovprisandet av januariavtalet fick hon med några vänliga ord om Ebba Busch Thors engagemang för de äldre i samhället, om det kom från hjärtat eller det var partistrategerna som låg bakom låter jag vara osagt. Också Ulf Kristersson och Nyamko Subani fick lite beröm.

Annie Lööf – ett politikerproffs
Annie Lööf är ett politikerproffs. Hennes framträdande är näst intill perfekt. Men det är kanske för bra och för perfekt. Hennes framförande ligger någon division över Nyamko Sabunis. Och rent framförandemässigt var hon bättre än Kristersson. Men Kristerssons få tillkortakommanden i framförandet gjorde honom dock mer verklig och mer närvarande i vår gemensamma verklighet.

En centerledare som inte tar upp landsbygden i sitt almedalstal finns inte. Lööf prisade landsbygdens möjligheter. Även om hon menar det hon säger låter det inte övertygande. Det är inövat, det är mekaniskt och allt blir än mindre trovärdigt när hon får det till att bli att landsbygdens möjligheter ligger i januariavtalet. Det behövs politiker som driver landsbygdens behov för dess egen sak och inte av partistrategiska skäl.

Lika ofta som Nyamko Sabuni på tisdagskvällen använde sig av ordet ”liberalismen” fick vi höra Annie Lööf prisa ”Januariavtalet”.

En sak Annie Lööf sa, som jag håller jag med om reservationslöst, var att hon vill stärka det svenska försvaret till lands, till sjöss och i luften. Det behövs och det behövs nu!

Summa summarum – Annie Lööf är en nyliberal sossekramare med några bra idéer.

För övrigt är jag trött på skrikande och tjoande ungdomsförbundare som jublar åt sin partiledare vad än han eller hon säger.

Och, Annie Lööf, det heter inte Almedalsparken!

Topplistan just nu (ingen andraplats men delad tredje)

1) Ulf Kristersson (M)
3) Annie Lööf
3) Nyamko Sabuni (L)
4) Per Bolund (MP)
5) Jonas Sjöstedt (V)

Lämna en kommentar

Under Okategoriserade

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s