De sovjetiska deportationerna en svensk icke-fråga?

En minnesdag som passerat förbi tämligen ouppmärksammat i Sverige är den 14 juni som sedan Estlands återerövrade självständighet är officiell sorgedag i landet.
Den 14 juni 1941 deporterades i det sovjetockuperade Estland över 10 000 människor till Sibirien. Av dessa var över 70 procent kvinnor, barn och äldre. Från Lettland deporterades 15 000 män, kvinnor och barn och från Litauen 30 000. Den sovjetiska ockupationsmakten hade inte klarat av att ringa in det stora antalet för dem misshagliga individer att deportera om inte aktiv hjälp kommit från de lokala kommunistpartierna.

Nästa år är det 80 år sedan det kommunistiska Sovjet ockuperade Estland, Lettland och Litauen. Ockupationen ingick i den överenskommelse som Kommunist-Sovjet och Nazi-Tyskland ingick den 23 augusti 1939 och som blivit mest känd som Molotov-Ribbentroppakten efter namnen på de båda diktaturernas utrikesministrar. En ny massdeportering genomfördes efter andra världskriget 1949 den 25 mars.

Första delen av Molotov-Ribbentroppakten är känd för de flesta. När Tyskland den 1 september går in i Polen och ockuperar sin, med sovjeterna överenskomna, del av landet. Den 17 september är det dags för Sovjet att fullfölja sin del av pakten och ockuperar den östra delen av Polen. Samtidigt marscherar sovjetisk trupp mot Finlands, Estlands, Lettlands och Litauens gränser. Efter mycket hot och orimliga överhetskrav ockuperar och annekterar Sovjetunionen de tre självständig baltiska republikerna sommaren 1940. Drygt ett halvår tidigare, den 30 november 1939 hade Sovjetunionen anfallit Finland. Det kommunistiska Sovjet var på väg att återupprätta det Kejserliga Rysslands gränser – vilket oundvikligen får tankarna att landa på hur dagens makthavare i Kreml agerar.

Annekteringen godkänns
För att skapa en bild av legitimitet och ordning ska det estniska parlamentet godkänna ockupationen och annekteringen. Stalins förlängda arm i det ockuperade Estland, Andrej Zjdanov, organiserar ett parlamentsval som ska hållas inom tio dagar. Att valet blir en stor seger för kommunisterna förvånar inte. De kommunistiska kandidaterna är alla godkända av Zjdanov och de enda som fick ställa upp i valet – alltså blir dom också valda.

Det nyvalda parlamentet samlas och omringade av beväpnade ryska soldater gör ledamöterna som de blivit instruerade. Deras uppgift är att förklara Estland som en socialistisk rådsrepublik och därefter ansöka om medlemskap i de Socialistiska Rådsrepublikernas Union – Sovjet. Och så blir det. Det självständiga Estland finns inte längre.

Efter att Tyskland brutit Molotov-Ribbentroppakten ockuperas Estland av tyskarna i juli 1941. I september 1944 kommer ryssarna tillbaka och återupprättar den Moskva-kontrollerade rådsrepubliken.

Redan i början på 1930-talet hade man i Sovjet börjar förbereda listor på människor i Estland som skulle hanteras vid en sovjetisk annektering. Listan blev lång. För dem som fick behålla livet var en lång tid i Sibirien att vänta.

På listan finns alla som suttit i en tidigare estnisk regering, högre statstjänstemän, domare, högre militär personal. Tidigare politiker, de som varit aktiva i frivilla försvarsorganisationer, medlemmar i studentorganisationer, de som deltagit i strider mot sovjetiska intressen, ryska emigranter, säkerhetspoliser, ordningspoliser, företrädare för utländska företag, alla med kontakter utomlands, entreprenörer, bankirer, präster och medlemmar i Röda Korset.

Dessa grupper utgör vid tiden nästan 25 procent av befolkningen i Estland.
Estlands president Konstantin Päts och den estniske överbefälhavaren Johan Laidoner dör i sovjetisk fångenskap.

Den 14 maj beslutar Sovjetunionen att alla ”socialt främmande element” i Estland, Lettland, Litauen, Västra Ukraina, Vitryssland och Moldavien skulle deporteras.

De första deportationerna enligt det nya direktivet genomförs natten mellan den 13 och 14 juni enligt klassisk terrormodell. Människor ligger och sover i sina hem när det bultar på dörren. Polis och/eller militär tränger in och griper och för bort människor som regimens företrädare tror är eller kan bli fiender till den kommunistiska diktaturen. De gripna deporteras utan någon juridisk process eller chans att försvara sig. Några timar efter gripandena startar transporterna österut. 490 boskapsvagnar står beredda att förflytta de för regimen misshagliga till Sibirien. Gripandena och deportationerna pågår till morgonen den 16 juni. Ingen hänsyn tas till de gripnas fysiska tillstånd. Såväl sjuka åldringar som gravida kvinnor stuvas in i de överfyllda boskapsvagnarna. Av de som deporteras är mer än fjärdedel under 16 år.

En andra våg av gripanden och deportationer var planerad men stoppades av det tyska anfallet på Sovjetunionen. Den andra vågen av gripanden och deportation hann endast genomföras på Ösel.

Under slutet av 1941 började de sovjetiska myndigheterna genomföra förhör av de deporterade. Hundratals sköts. Av de över 3 000 män som gripits och deporterats var endast några hundra fortfarande vid liv under våren 1942. Mindre än hälften av de deporterade kunde någon gång återvända till sina hemländer.  Under en vecka greps och deporterades till Ryssland runt 95 000 människor från Estland, Lettland, Litauen, Polen, Moldavien och Vitryssland.

Den andra massdeportationen
När de sovjetiska trupperna återerövrade de baltiska länderna 1944 avslutades den tyska diktaturens styre och den sovjetiska tog vid. Den 25 mars 1949 greps och deporterades enligt sedvanlig modell 20 000 ester, tre procent av den estniska befolkningen enligt 1945 års siffror, och hamnade i Sibirien.

Innan den andra deportationsvågen lyckades 30 000 människor fly från det sovjetiska väldet till Sverige. Esterna välkomnades av så gott som alla. Ett icke förvånande undantag utgjorde Sveriges Kommunistiska Parti (idag Vänsterpartiet) som motsatte sig det svenska mottagandet. Ett skamligt beslut i sammanhanget är det där den sittande socialdemokratiska regeringen öppnar för att låta sovjetiska diplomater träffa de estniska flyktingarna i Sverige på flyktingförläggningarna i försök att övertala dem att återvända till sitt av Sovjet ockuperade hemland. Med detta i minne är kanske dåvarande svenske utrikesministern Sten Anderssons (S) uttalande 1991 i Tallinn där han förklarade sin, och sannolikt just då regeringens, uppfattning att Estland var ett ockuperat land. De enda som kunde glädjas av detta uttalande var makthavarna i Kreml.

Det borde talas mer om de sovjetiska deportationerna av människor från tvångsinlemmade tidigare självständiga länder. Det hände då, det kan hända igen. Vi kan lära oss av historien. Men då får vi inte heller glömma. Deportationerna får inte bli en icke-fråga i Sverige.

ROLF K NILSSON

 

 

1 kommentar

16 juni, 2019 · 06:01

Ett svar till “De sovjetiska deportationerna en svensk icke-fråga?

  1. Det får vi aldrig glömma, nej! Det var fler länder som skickade tillbaka balter. Bl.a. Storbritannien. Men i alla fall den svenska baltutlämningen var till största delen en tyskutlämning.

    Baltutlämningen kallas den händelse efter andra världskrigets slut 1945, då Sovjetunionen, med stöd av de västallierade, begärde att Sverige skulle lämna ut 167 baltiska soldater som stridit på Tysklands sida mot Sovjetunionen. Men att kalla händelsen eller händelserna för ”baltutlämningen” är grovt missvisande, den allra största majoriteten utlämnade var tyska soldater och sjömän som hade valt att desertera. Sammanlagt utlämnades 2 518 personer till Sovjetunionen, där av 146 balter. 104 personer blev kvar i Sverige. 310 tyskar och 54 polacker återvände till sina hemländer. Åtminstone sju av internerna begick självmord under händelsernas gång.

    Så här gick det till: Under hela andra världskriget flydde en del soldater som stred för Tyskland till Sverige. Vissa av dessa deporterades omgående, ibland till väntande exekutionspatruller. I och med Sovjetunionens offensiv mot Baltikum och Finland flydde hösten 1944 ytterligare ett stort antal tyskar, finländare och balter till Sverige. Av dessa var cirka en tredjedel desertörer, en tredjedel avmobiliserade finländare samt en tredjedel soldater som i olika hög grad frivilligt stridit för Tyskland. I slutet av maj 1945 fanns det 3 200 internerade i lägren, 2 370 av dessa var tyskar. Den 2 juni 1945 överlämnade Sovjetunionen en not till den svenska samlingsregeringen att militär och liknande personal från ostfronten som internerats i Sverige skulle återbördas till Sovjetunionen enligt de tyska kapitulationsvillkoren.

    Den 16 juni svarade den svenska regeringen att man inte hade för avsikt att bereda en fristad för tysk och tyskenrollerad militär och militär personal. Detta trots att Sverige var neutralt under kriget och inte var bundet av de tyska kapitulationsvillkoren. Regeringens jakande svar hölls hemligt fram till november 1945. Den 15 november sammankallade regeringen en presskonferens där statsminister Per Albin Hansson och utrikesminister Östen Undén bad pressen att hålla tyst tills man hunnit ordna bättre bevakning av lägren. Nyheten avslöjades två dagar senare av två tidningar som inte medverkat vid presskonferensen, Dagsposten och Vestmanlands Läns Tidning. Nyheten väckte stor uppmärksamhet då det innebar att ungefär 160 baltiska medborgare skulle skickas till Sovjetunionen och, antogs det, straffas som landsförrädare, eftersom Sovjetunionen hade ockuperat och annekterat de baltiska staterna före kriget och därför halsstarrigt betraktade balterna som sovjetmedborgare. Situationen för de tyska internerna uppmärksammades inte på samma sätt eftersom dessa, antogs det, endast skulle behandlas som krigsfångar.

    Den 22 november inledde balterna en hungerstrejk, och tyskarna hakade på den 24 november. Dagen efter höll riksdagen en interpellationsdebatt, men med undantag för enskilda riksdagsmän stod partierna från samlingsregeringen fast vid beslutet. SKP (Svenska Kommunistiska Partiet, numera Vänsterpartiet) ville utan att vara tillbedda av Sovjetunionen gå längre och även skicka tillbaka de 30 000 civila baltiska flyktingarna. SKP var den enda politiska kraften i Sverige som stödde den sovjetiska sidan i finska Vinterkriget, och var enda riksdagspartiet som inte fick sitta med i Per Albin Hanssons samlingsregering.

    Till skillnad från ett antal länder erkände regeringen i Stockholm de nya Sovjetrepublikerna i Baltikum efter andra världskriget medan andra stater vägrade.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s