”Min farfar var rasbiolog” – Brunsmetning från 2002

”Min farfar var rasbiolog”
a
v Eva F Dahlman
DN Förlag
2002

RECENSION
Eva F Dahlmans bok ””Min farfar var rasbiolog” har det skrivits mycket om sedan den kom ut för sjutton år sedan. Själv läste jag inte den förrän i mars i år veckan efter att miljöpartiets riksdagsledamot Leila Ali Elmi gått ut med att hon vill registrera invånarna i Sverige efter ras, religion, sexuell läggning och funktionsnedsättning. Jag letade medvetet efter paralleller. Mellan dåtidens rasgenetiker och dagens… – vad man nu vill kalla dem. Men jag hittar inte några.

För det första så var farfar, Ossian Dahlman, inte rasbiolog, Han var biolog. Vad jag kan förstå var han inte heller nazist. Därmed svalnar intresset för boken om det nu är detta man ville läsa om. Och det var ju faktiskt det jag ville. Hur fungerade en ”rasbiolog” i Sverige under 1920-talet och de följande decennierna? Hur tänkte han? Hur försvarade han sina åsikter och sitt arbete? Är det detta,  man som läsare vill veta så ger boken inte några svar. Däremot är det en intressant och välskriven familjekrönika med farfar och farmor i centrum där jag tror att Eva Dahlman lyckas fånga tidsandan på ett korrekt sätt. Farfar Ossian är en patriark som alla är rädda för och som ska få sin vilja igenom, vilket område det än månde vara som står i centrum.

Ossian Dahlman var vetenskapsman. Han var doktor och fick så småningom professors namn. Han var stolt över sina titlar och placerade sig själv över sina medmänniskor. Men det hade inget med nazism att göra. Det var en inställning som professor Dahlman säkert delade med många andra högreståndspersoner i sin samtid.

Han förädlade sina växter och gjorde sina experiment. Att han till viss del såg på människorna på samma sätt kan ha varit en yrkesskada. Men någon direkt rasbiologi sysslade han inte med. Däremot var Tyskland ett föregångsland för honom. Han hade studerat oh forskat i Tyskland. Han beklagade den tyska förlusten i första världskriget och med åren växte ett förakt mot Winston Churchill fram.

Men han gillar inte allt som händer i Sveriges södra grannland. Ett år före kriget, 1938 efter kristallnatten, skriver han i sin dagbok ”Tysklands behandling af judarna uppröra oss”. Efter att tyskarna vintern 1943 gripit flera hundra lärare och studenter i Oslo demonstrerar studenterna i Uppsala. Med i demonstrationståget går Ossian Dahlgren. 1944 försöker han skicka en del mindre förnödenheter till en forskarkollega, Seelieb, som sitter i ett tyskt koncentrationsläger, men nekas.

Det finns ingenting som rent konkret pekar på att Ossian Dahlgren skulle ha varit nazist eller antisemit.  Det känns både otäckt och svårbegripligt varför författaren så gärna vill nagla sin farfar som nazist. Varför? Det finns säkert skäl som ligger bakom denna i mitt tycke märkliga målsättning. Det ligger utanför min förmåga att göra en djupare analys. Sättet att hitta anklagelsepunkter mot farfadern påminner om en gammal sketch med Marty Feldman som är på jakt efter omoral och snusk där det absolut inte finns, men han ser det ändå.

Det finns betydligt bättre böcker som beskriver en svensk rasbiolog. Till exempel Maja Hagerman ”Käraste Herman: Rasbiologen Herman Lundborgs gåta” från 2015. En bok väl värd att läsa och som jag ämnar återkomma till. Men Eva F Dahlmans bok om sin farfar kan man vara utan. ”Brunsmetning” var inget modeord 2002 när boken kom ut men  det beskriver innehållet ganska bra.
ROLF K NILSSON

Lämna en kommentar

Under Recensioner & Lästips

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s